Translate

lördag 16 april 2016

Galenskap, skam och lycka

Såg en frekvens för någon vecka sedan i en debatt där Susanne Osten, regissör försvarade sin film, Flickan, mamman och demonerna, då hon menade att detta var inget som barn någonsin skulle ta skada av. Jag har själv inte sett hela filmen, dock några klipp av den. Diskussionen handlade om den kunde visas för barn på 11-år eller måste ha en gräns på 15 år. Filmen handlar om hur en flicka växer upp med sin mamma som har schizofreni dock även innehållande friska skov, där hon var underhållande och vänlig.

Susannen Osten har själv upplevt en sådan uppväxt med en sjuk mamma. Mitt intryck av Susanne Osten är att hon är mycket intelligent, empatisk och fått en styrka inom sig sannolikt delvis just av den uppväxt hon haft.

Någon snusförnuftig "barn-allvetare", sådana som alltid finns i många sällskap menade dock, att det verkligen inte var en film för barn. Jag är mer övertygad om att filmen troligen är mer skrämmande för vuxna, där kanske egen ångest och liknande minnen vaknar till liv. Susanne Osten fick själv höra spontana kommentarer från barn, om att vissa sekvenser i filmen påminde om deras egen mamma eller pappa. Osten beskrev även hur vissa föräldrar till och med håller för ögonen på sina barn när det ser på Aktuellt eller Rapport. Ett överbeskyddande av barn och människor ger högst sannolikt ett sämre skydd inför framtiden.




Barn är annars ofta mer tillåtande och öppna för olika människor. Har själv haft en idag avliden släkting, utanför den nära familjen som led av psykisk sjukdom och självklart insåg man som barn stundtals att något inte stämde, som den gången han ville ta med mig och min syster för att köpa godis till oss två, vilket i sig var en godhjärtad handling, om det inte varit för den skamfyllda stunden av att han den gången på hösten valde att gå helt barfota inne i staden på vägen till kiosken.

Han var annars ofta glad och skrattade mycket och högt. Jag brukade skriva små verser till honom, som jag nålade upp på hans vägg, som efter regn kommer solsken och liknande små sanningar. När jag såg på äldre fotografier av honom gav han ett blont, propert och snyggt intryck i en brun mockajacka med ett snett leende. Det var sagt att han hade höga betyg och var intelligent.

Vid 19-års ålder fick han dock av en förstagångs- och engångshändelse en hasch-psykos, vilket ska ha utlöst schizofrenin. Den psykiatriska sjukvården på den tiden var långt mer en skräckfilm, än vad jag kan tänka mig att Susanne Ostens film, Flickan, mamman och demonerna kommer i närheten av.

En vårdande behandling som handlade om insulinchocker, kallbad, elektrochockbehandlingar, tvångsbälten och integritetskränkande vård. Behandlingarna gavs med tvång utan samtycke, eller genom förebyggande avslappning eller narkos. Detta var under 60-talet där mentalsjukhusen hade sin storhetstid med 38 000 vårdplatser och över hälften av dessa handlade om tvångsvård.

Idag har tvärtom på 20 år 70 % av vårdplatserna inom psykiatrin försvunnit, enligt Lena Flyckt, ordförande för Svenska psykiatriska föreningen. Vad Susanne Osten tycks vilja komma fram till är att ämnen som psykisk ohälsa inte ska vara skamfyllt och något människor ska våga tala om och vad vore då inte bättre än påvisa denna vanlighet på film för barn.

Häromdagen när jag åkte t-bana i högtrafik, där man ibland kan stöta på psykiskt sjuka. Nu senast hamnade jag i trängseln med en ganska kortväxt man med glasögon och dimmig blick som mumlade lågt för sig själv ibland. Han höll inte heller i sig, trots att vagnen krängde och nitade till ibland.

Istället trippade han på något konstigt smygande sätt närmare människorna, så han medvetet nuddade dem. Jag hörde snart hur en mörk man utropade, - What the hell, med en störd blick mot den knappt hörbart tystlåtet mumlande mannen. Han såg ut att ha ställt sig tätt nära och lutande med ryggen mot den mörka mannen.

Det är uppenbarligen inte bara kvinnor som råkar ut för "tryckare" i tunnelbanan. Det mest obehagliga är nog det oberäkneliga beteendet som kan uppträda från människor som är psykiskt sjuka och ibland har något missbruk. Denna gång var jag tacksam över att jag skulle kliva av nästa station. Vid ett annat tillfälle när jag var några och tjugo blev jag helt oprovocerat hotad av en man, som sade att han skulle kunna döda mig med sin kniv. Även den gången stod jag i mittenpartiet av vagnen och talade med en kompis på väg hem från en kvällskurs.

Annars kan vi i motsats till galenskap få lära oss att vi ska inte vara olyckliga, över att vi inte är lyckliga, då själva lyckan i sig är ett väldigt sällsynt fenomen, varför vi ska ta tillvara de få och korta sekvenser när vi känner av den - lyckan. Men var inte olycklig för att du inte är lycklig för det är ett normalt tillstånd, enligt psykologen Sonja Lyubomirsky, så kan vi släppa den biten.

Ett annat tillstånd som vetenskapligt betraktats som galenskap är förälskelse där vissa kemiska balanser kan påvisa samma tecken som psykos. Rönen skiljer mellan kärlek och förälskelse, där människan i det sista, lätt idealiserar någon baserat på fantasier. Vem har inte haft någon i sin närhet, eller kanske av egen erfarenhet, som helt tappat förnuftet och slänger energi på någon som inte ens är värd hälften av engagemanget, som dock blir upplyft och idealiserad när den drabbade tappar vett och sans. Några som även sjunger om galenskap är gruppen, Shinedown med låten, Sound of Madness, som kan leda till flera tolkningar, eller vad sägs om den metaforiska meningen, "That the darkest hour never comes in the night.."


2 kommentarer:

  1. Filmen verkar ha drabbats av usla publiksiffror. Barnen kanske inte törs gå.

    SvaraRadera
  2. Kanske det:) Tror förvisso inte barn bryr sig speciellt mycket om publikantalet.

    Annars tror jag Sofie Olsson, filmkritiker på SvT slagit huvudet på spiken då hon avslutande skriver följande från sin recension:

    "Överlag är “Flickan, mamman och demonerna” välgjord och vacker, och med den ostenska humorn som en vardaglig tröst, mitt i det allra mörkaste. Kanske är det så att det mest är trygga barn som oroar sig över monster under sängen. Utsatta barn har fullt upp med sina riktiga monster, och mår kanske bättre av att någonstans kunna spegla sig i kulturen, precis så som vuxna gör."



    SvaraRadera