Uppfostra barn, djur och politiska opponenter

Jag arbetade en gång i tiden med sjuka barn och kom även i kontakt med kolikbarn. Det hände att barnläkarna skrev in dem för att avlasta föräldrarna och även förebyggande för att skydda barnen. Gallskriker barnet en stor del av dygnet i kombination med den tillkommande sömnbristen hos de vakande föräldrarna kan det skapa förtvivlan och starka frustrerande känslor hos föräldrarna.

Några har kanske hört talas om fenomenet "Shaken Baby Syndroms", som innebär att en förälder försöker "skaka vett" och tysta spädbarnet genom att ruska barnet kraftigt så barnets huvud far fram och tillbaka. Alla förstår säkert vilka farliga konsekvenser det kan orsaka. En av dem är whiplashliknande skador där ett kraftigt, tungt huvud som hålls uppe av en outvecklad nacke inte klarar av tyngden av den behandlingen. Omkring 25-30 % av offren dör av de skadorna.

Väntar på Matte

Sträcker på fjädrarna efter tupplur

De senaste veckorna har min Nymfparakit skrikit högt varje morgon, eftersom han vill ut ur buren. Det är ett ljud som skär i öronen, stressar och troligen ger möjligheter för tinnitus även hos grannarna.

De här fåglarna har en intelligens på ett barns nivå och de är även lika tillgivna som hundar och barn, oavsett vad föräldern, eller "Mattarna"tar sig till. I morse skulle jag förbereda mig för ett nytt jobbmöte och så fort han hörde mig började han med sitt enerverande skrik. Trots allmän omvårdnad upprepas skriket, så fort han inte såg mig. I likhet med en hund jag hade tidigare, så är det inte upp till dem att "bestämma", för då blir du överkörd fick jag lära mig.

Jag fick därför gå fram flera upprepade gånger och säga till att han skulle vara tyst, vilket han blev så fort jag var där och sade till skarpt. Det upprepades och jag höjde rösten och avslöjade min dåliga tolerans i skrikiga kakadua-lägen. När jag gick ut ur rummet kom det enerverande skriket igen. Vid ett tillfälle gav jag en lätt klatsch på buren, så den skakade till när jag sade till honom. När det gått en timma blev han tyst i buren.

När jag haft mitt jobbmöte ett par timmar senare släppte jag ut honom och det kändes lite hemskt att han direkt flög och satte sig på min axel, som han sökte trygghet och tröst, när jag tidigare hade höjt rösten mot honom. Barn och djur är så hjälplösa och kravlösa i sin tillgivenhet, att det ger en dåligt samvete. När jag kom tillbaka från gymmet ännu senare, satt han på min kontorsstol väntande troget och tjattrade lågt och sött som en miniatyr av en Kalle Anka.

När jag läste om Sverigedemokraternas vice talman Björn Söder och hans Facebook-inlägg i morse funderade jag över, likheterna mellan att uppfostra en kakadua och en politisk opponent.

Total nonchalans tystar varken Kakaduan, eller en SD-medlem, som anser att en mörkhyad psykisk störd man som mördar en mor och son på Ikea hade kunnat stoppats, om vi inte hade "öppnat våra hjärtan" i enlighet med Reinfeldt:s uttalande.

Läser "Mia- Sanningen om Gömda"

Höja rösten och säga till på skarpen hjälper med en långsam utveckling för min kakadua (det ligger i hans natur att låta ibland) och troligen ännu mindre för en politisk opponent. Så vad återstår. När det gäller kakaduan är nog toleransträning och ett par öronproppar i skumgummi ett steg på vägen.

När det gäller SD, så tycks en stor del av deras approach vara att framstå som den mobbade gruppen, vilket innebär att den mesta kritiken blir vänd till att göra dem till offer. Kanske kan en låt-gå uppfostran bli det mest effektiva.

Annars har jag emellanåt försökt hinna läsa klart Monica Antonssons bok, Mia-Sanningen om Gömda och förundras hittills efter 64 kapitel, över hur svenska myndigheter och politiker kan låta sig manipuleras på ett så enkelt sätt av en människa och samtidigt tillåta att våra skattepengar går till en enskild familj, utan att fullständigt granska några fakta närmare. Den borde läsas i utbildningssyfte för godtrogna tjänstemän och politiker som slösar offentliga medel på manipulativa individer.