Ett simpelt blogginlägg om fötter och klackar

Nyinköpta löparskor

Nu har jag varit iväg och investerat i ett par nya löparskor på löp-labbet. En yngre professionell man inom fotområdet fick uppdraget att granska mina fotsulor.

Dessa placerades på en upphöjd genomskinlig pall med en spegel under, så belastningens hudområden kunde synas av mannen som satt på huk framför mig och slängde med främmande begrepp som pronation och supnation.

Strax därefter fick jag låna ett par träningsskor springa på löpbandet och få mina löparsteg filmade som sedan analyserade och förklarades för att få fram de rätta skorna just för mig.

Icebug-stödjer och stärker foten

Tydligen såg det normalt ut. Han lyckades även ta fram ett par bekväma och snygga joggingskor av märket Saucony.


Dessutom investerade jag i ett par fiffiga sulor - Ice Bug som avlastar frampartiet av foten för dem med höga fotvalv med en liten upphöjning i mitten av sulan, eftersom jag nyligen börjat känna besvär under högra foten.

Höga klackar - Att lida pin för att vara fin

Något som tydligen människor kan få med "spinkiga" fötter som någon uttryckte fenomenet på nätet.

Det bästa var att sulan kan flyttas och användas även i andra skor. Mannen slängde även i ett par strumpor för 90 kr, som jag fick på köpet även om hela kalaset gick på 2 250 kr. Jag brukar dock tänka att allt som hör till hälsa och träning blir en lönsam investering på längre sikt.

Annars älskar jag snygga skor och höga klackar, vilket dessvärre inte är så snällt mot de egna fötterna som med tiden börjar protestera en aning. Något som vissa tydligen känner sig manade att skälla om för alla som bär höga klackar.

En timma extra som morgongåva - bland joggare och hemlösa

Det kändes ganska lyxigt att få en timma tillgodo i morse en dag när höstsolen sken över oss som tagit oss ut och tappert joggade, lunkade eller promenerade längst viken. Förvisso var konditionen usel, efter för mycket annan form av lugnare träning. Men jag rörde ändå på mig.

Mot mig på morgonen kom fler vars miner uttryckte någon form av känsla av, att de befann sig i huvudrollen i någon film, där deras steg utgjorde något viktigt för alla andra när de målmedvetet spatserade fram längst promenadvägen möjligen med någon dramatisk musik i öronen, som höjde upp den goda känslan över dem själva. Längst sidorna och på backen lyste röda, gula och orangefärgade löv upp den vackra dagen under en blå himmel med en kylslagen luft.

På tillbakavägen noterade jag en man som reste sig upp och sträckte på sig med armarna uppåt som efter en tupplur, som om han sovit på parkbänken vid Katarina Bangata samtidigt som ett par med rynkade ögonbryn, avvaktande, misstrogna med en bister min tittade bort mot samma man som obekymrat sträckte på sig.

I vårt soprum för glasinsamling har det även funnits märken efter någon, som nyligen sovit på golvet och lämnat efter sig en kudde och filt skrynklig, smutsig och övergivet på det hårda cementgolvet. Inombords gör det mig tacksam att jag har tak över huvudet. En granntjej runt 25, ropade på mig för en tid sedan och tittade in mot grovsoprummet,

– Ursäkta, sade hon och stoppade mina steg.

– Det är tydligen någon som sover härinne, fortsatte hon med både ett gnälligt och bortskämt tonfall mot mig. Hur ska det nu gå att kunna gå ner här själv när någon tycks bo härinne, sade hon och tittade på mig med frågande blick och en önskan om att jag skulle göra något åt saken.

– Ja, folk måste väl se till att stänga porten ut mot gatan och påminna sig om att de inte bor på landet längre, sade jag och förde bort ansvaret från mig.

I Stockholm finns det tydligen 4 000 hemlösa, varav 800 akut hemlösa enligt socialstyrelsens mätning. Stockholms stad gör årliga mätningar och en siffra från 2012 visade att det fanns 2 866 stycken hemlösa. Varken socialstyrelsen eller Stockholm stad tar med några EU-migranter i sina undersökningar, enligt Svenska Dagbladet, varför det troligen finns ett stort mörkertal. Förhoppningsvis fick även de hemlösa lite D-vitamin av dagens sällsynta solsken.

Annars sjunger Bob Dylan om människor som plötsligt blir hem- och egendomslösa och undrar hur det känns, med den äldre låten, Like A Rolling Stone. En låt som hördes upprepade gånger inne på en bar på Götgatsbacken där jag glatt och onyttigt satt för fler år sedan med en man och drack White Russian.

Fina visdomsord och tillbaka till kylan

Takterrassen på hotellet

Kom hem från ett 28 gradigt Mallorca till ett kyligt och mörkt Sverige i lördags. Har troligen avverkat 26 olika aktiviteter exklusive besök på olivodling cykling till och promenad i Palma på en vecka inklusive flera lugna Yin-yoga pass på en stor vit altan medan solen sänkte sig ned över havet på kvällen till lugna musik-toner och en och annan vacker uppläst vers med kloka visdomsord. Sådana vi önskar att vi kunde fått inspelat.

Ord som fick många att känna som om de kanske var ämnat för just den som lyssnade för de vara så träffande för var och en. Förutom yoga instruktören Malin Berghagen som höll de flesta meditations- och morgon-yogapass utomhus, medan solen steg upp över havet på morgonen, så fanns den ödmjuka yoga-instruktören och koreografen Cecilia
Gustafsson vars yin-yoga-pass på kvällarna på takterrassen alltid gav en känsla av kroppslig nytta, ro och harmoni.

Vi var 120 deltagare och sista dagen kom det sig att jag fick göra en visande yoga övning ihop med Malin Berghagen, där vi först skulle stå med magarna mot varandra, hålla varandras underarmar, sträcka bakåt och luta oss långt ut och tillbaka åt varsitt håll. Därefter vände vi oss om, med ryggarna mot varandra, lutade oss framåt och tog tag i varandras underarmar mellan benen för att var och varannan gång sträcka ut varandras ryggar som kändes riktigt skönt.

– Ända mot ända kan ingenting hända, sade Malin leende mot mig när vi stod ansikte mot ansikte med huvudet nedåt och drog i varandras underarmar samtidigt som tyngdlagen drog ner våra kinder något mot marken på ett mindre förskönande sätt. 

Cecilia Gustafsson höll även det fysiskt tuffare passet Soma Move, vilket var en blandning mellan kampsport-, yoga- och dansrörelser. Hon berättade under det sista passet jag hann delta med henne, om en meditationsbild hon hört av Kristin Kaspersson, som vi alla skulle försöka bära inombords även till vardags som i verkligheten kan bli ganska svår att bevara. Även om tanken är god.

- Namasté

Du ska tänka dig ett tänt vitt ljus innanför bröstkorgen och du ska leva på ett
sådant sätt, att den låga du har inombords fylld av värme och glädje inte släcks av för mycket stress eller kvävs av instängdhet och tyngande omständigheter. Det gäller alltså att välja hur vi använder vår tid på bästa sätt. Jag kan erkänna att det ljus jag själv borde haft innanför bröstkorgen idag troligen blåste ut ganska hastigt bara den stunden före jag ringde upp datasupport och sedan irriterat ville få fram en funktion i ekonomiprogrammet som jag inte hittade tillräckligt snabbt.

Stackars all IT-Support som får stå ut med alla hetsiga människor, vilket tålamod de måste ha. Minns även en kollega jag arbetade ihop med på ett globalt IT bolag 2002, som stressat tryckte ena pekfingret mot ena näsvingen, drog in luft genom andra näsborren skiftade och blåste ut luft ut genom den andra näsborren med några desperata täppta ord , - Det här ska vara bra mot stress!  

Förövrigt träffade vi många människor som vi troligen inte skulle mött annars. Bland annat ett mycket trevligt fåruppfödarpar från Småland. Fåren var inget de kunde leva av och den ganska roliga kvinnliga parten av dem erkände, att hon led med världens ångest var gång något får skulle lämnas för slakt. Hon hade även noterat att inga andra av fåren tycktes sakna det får som forslats bort, utan övriga stod lugnt tuggande kvar utan medlidande. Slutkontentan var att de kanske inte var lika skärpta som t ex grisar sägs vara med sin intelligens. Hon arbetade annars som en mycket elev ömmande musiklärare och han var dataingenjör som nyss sagt upp sig av samma anledning som jag gjorde för över 13 år sedan. 

Sista kvällen kom vi även in på att det är så vanligt idag, att alla lämnar ut sig själva på ett utlämnade sätt, ju mer elände desto mer poäng. Kvällen före hade en föreläsare och allmän livscoach lämnat ut sin tragiska barndom inför alla på sin föreläsning. Trots att alla troligen haft problem eller tragik på något sätt, allt är ju relativt som den smarta Einstein uttryckte, så den som stjälper ut mest på den offentliga arenan blir den som ges mest uppmärksamhet.

Den föreläsande coachen hade haft en mycket elak far som misshandlat honom så hårt att han som pojke, genom lån av sin pappas tjänstevapen som han ägde som polis, gick för att skjuta sig. Han stoppades dock av en rar grannflicka som slumpartat mötte honom och sade att hon tyckte så mycket om honom. Den lilla meningen, gjorde dock så mycket, att han valde att lämna tillbaka den misshandlande pappans tjänstevapen och leva vidare ett tag till, vilket var sensmoralen. Det vill säga så lite kan göra så mycket. Förövrigt var det väldigt mycket god mat, efterrätter och dryck, så trots all träning lade jag nog på mig något kilo. Det sista tillhör ju ändå ett av livets nöjen, så det måste man ju unna sig i vart fall på ledig tid.  

Under tiden får vi försöka både finna och hålla lågan tänd innanför bröstet kanske kan det för vissa ske med hjälp av Pink Floyd:s Shine On You Cracy Diamond.

25 minuters semester med sadelsnack och diverse livsfilosofi

Läsning: Godhetens kraft av Daniel Goleman

Vi småföretagare har väldigt korta semesterperioder. Jag hade min i förrgår som varade i 25 minuter, beräknat från det att jag lutade mig bak på några relativt nyskapade solstolar i trä, som de byggt längs gångvägen nere vid Årstaviken och slog upp min levererade bok från Adlibris, fram till jag satte mig på cykeln och tog mig hem igen.

En pocketbok på 318 sidor med titeln, Godhetens Kraft, av författaren och psykologen Daniel Goleman som tagit inspiration av Dalai Lamas vision för en bättre värld. En bok som en vän rekommenderade mig för någon tid sedan. Jag hann läsa 18 sidor och fick under tiden sällskap av en ganska tam gråsparv som småskuttade nära mina ben och försökte luska ut, om jag kanske var typen som kunde slänga till honom lite brödsmulor. Fågeln hamnade tyvärr inte på bild däremot boken.

En tjuv med en form av sadelfetisch har ju två gånger stulit min sadel, trots att cykeln stått i ett låst cykelrum. I förrgår före min 25-minuters semester ledde jag min sadellösa och även vid tillfället sadel-stångslösa cykel, eftersom någon tyckte sig kunna ta även stången när cykeln ändå såg så bestulen ut, till en cykelaffär.

Tips mot sadeltjuvar - bär med dig sadeln

I den första cykelaffären fanns sadeln, dock ingen passande stång, så jag fick leda vidare cykeln långt ner mot Folkkungagatan där det finns en kvinna som har en liten cykelverkstad. Hon fick till slut fram rätt stång i en av hennes stora lådor. Den här gången köpte jag även ett sexkantigt skruvverktyg, så jag kan skruva loss sadel med stång och ta med hem, så får sadel-fetischist-tjuven sno någon annans sadel nästa gång.

Åter till boken, så handlar det tydligen om att ta hand om sitt inre, vilket kanske inte är så överraskande när Dalai Lama är inblandad. Det inre ska vårdas för att vi ska kunna bortse från negativa tankar och därmed skapa negativa processer. När vi lyckats med det ska vi vända blicken utåt och omkring oss, enligt texten i boken. Nu har jag inte läst hela boken dock finns där sannolikt en del kloka råd för alla att ta sig igenom.

Dalai Lama har inte alltid varit lugn, timid och harmonisk, utan berättar att han hade väldigt kort stubin när han var ung. Nu har han övat i sextio år, så nu blir han inte lika arg längre. Irritation kan fortfarande uppkomma och ilska kan blossa upp kortvarigt. Det sista låter ju ganska normalt. Psykologerna anser tydligen, att om man snabbt kan lämna ett upprört tillstånd så är det ett uttryck för bra återhämtningsförmåga och utmärkande för välbefinnande, enligt Daniel Goleman.

I morse var jag iväg på ett Hot Mojo-pass, yoga i ett rum som ska vara uppvärmt till 38 graders värme. Jag har hunnit träffa på en hel del olika gym-instruktörer i mitt liv. Det finns varianten som tyst och molande kör på och vi andra studerar och tar efter rörelsen. Sedan finns olika former av Intruktörs-typer som egentligen själva söker uppmärksamhet och bekräftelse. Enligt tidigare HotMojo-pass har jag blivit lärd att instruktören ska endast muntligen ge instruktioner och inte själv visa.

Tidigare pass har gått ganska hyfsat trots att många övningar nästan handlar om att slå skruv på sig själv genom det mest skruvade ställningarna. Min digitalbox hakade upp sig igår, så jag satt istället in en gammal DVD av Kay Pollok och före jag somnade, hann jag lyssna på hans introduktion kring temat, att välja glädje. Kay Pollok, hade tidigare ofta retat upp sig på alltid någon ny individ, när han kom in i ett rum, åkte t-banan eller var han än befann sig. Kontentan av det lilla jag såg, var att Pollak till slut blev lärd av en annan äldre man, att han kunde lära sig något av sig själv de gånger han störde sig på någon annan.

Trots att jag somnat in till Kay Pollaks glada och positiva budskap, förbyttes min sinnesstämning av den här HotMojo-intruktören i morse. Jag anser att en yoga intruktör bör kunna se deltagarna som individer och inte inbilla sig att alla vill ha samma behandling, som hon själv tydligen sade sig velat ha när hon gick på en klass.

Nu skulle vi gå ner i en ganska tung knäböjningsövning som jag gjort massor av gånger. Hon tyckte då att hon kunde gå fram till mig och ta tag runt min mage och trycka ner mig mer, utan att be om lov och menade att vi inte fick svanka, så jag kunde inte låta bli att kommentera att det måste ju ändå påverkas lite av hur mycket vi själva är svankryggiga eller inte.

Jag kände även lite att jag inte hade gått dit för att få speciella instruktioner före frukost, utan bara göra mitt bästa i egen takt. Hon kände sig då tvungen att visa övningen ännu mer inför alla och tala för sin teori som inte var enligt min. Vid nästa övning som mer var en klassisk stretch, där vi skulle böja oss fram och nedåt med huvudet för att sträcka ut baksidan av benet, kommer hon fram till mig igen och lägger handflatan på baksidan av mitt huvud och trycker ner det mer mot golvet. Jag skakar bort hennes hand, för att visa att den inte var välkommen och upplever att hon nästan ville straffa mig för att jag sagt emot henne vid förra momentet.

Vid avslutet som alltid är en lugn ganska kort avslappning i ryggläge, säger hon, - Andas nu in och sedan ut all den negativa energi ni tog med in här i salen. Och jag tänker, eller den negativa energi vi fick här inne i salen. Hon avslutar sedan passet med att förklara att hon alltid ger instruktioner och visar på alla för att, så ville hon ha det när hon gick en klass. Hon ber sedan oss ge henne feedback, som inte behöver vara positiv. Jag tänkte att jag hade inte kommit till det här morgon passet, för att få huvudet nedtryckt och sedan varken lära upp eller ge henne bekräftelse.

Den energin eller lusten hade jag inte före frukost. Däremot kunde jag relativt snabbt släppa den tillfälliga irritationen. Vad jag troligen redan fått insikt om tidigare, om jag ska följa Kay Polloks lära vid just denna irritation är delvis, att jag inte gillar auktoritära inslag, delvis som troligen fler andra att ingen vill få en känsla av ett pressande tryck mot huvudet av en okänd hand. Inte ens hundar vill bli klappade direkt på huvudet av okända. Någon annan som annars framställer ett tryck i dubbel bemärkelse är Joss Stone med låten, Under Pressure.

Motivation, träning och lite hopkok

Vad driver oss framåt och vad ger oss motivation. Teorier om motivation behövs för att förstå varför vissa organismer konsekvent strävar mot bestämda mål med hjälp av flexibla beteenden, beskriver Nationalencyklopedin trist teoretiskt på nätet.

I morse vid 06,30 invigde jag med andra det nya Activiosystemet i cykelsalen på S.A.T.S. Ett tekniskt system som var nytt även för instruktörerna. Med pulsmätaren hängande i handen gick jag in i salen och frågade tjejen bredvid om hon fått en pulsmätare, som svarade förvånad och nekande samtidigt som hon vred huvudet snett till höger och vänster.

- Jo jag har fått en mätare, svarade istället en annan tjej längre bak i salen med undrande röst och ett halvt förvirrat ansikte. Vi gick sedan utanför salen och började knappa in oss på registreringsskärmen, som snart frågade vilket cykelnummer vi hade, vilket gjorde att vi fick gå in i salen igen och söka upp numret på cykeln. När vi kom tillbaka hade någon annan börja knappa in uppgifter på skärmen, så vi fick börja om.

De flesta, förutom några som missat, hade fått en pulsmätare att fästa runt bröstkorgen och utanför salen uppstod snart ett trött och förvirrat kösystem framför den enda displayen dit vi skulle logga in och registrera data om bland annat vikt, maxpuls och ålder. Bildskärmen var stor och kön var tät, så ingen blygsamhet var lämplig.

Väl inne när alla redan knappat in och fäst på sig mätaren, satt sig på cykeln började instruktören kort nämna hur vi skulle gå tillväga för det som redan var gjort. Stora skärmar rullades sedan ner framför våra cyklar och vi kunde se vår egen puls och hastighetsfrekvens. Jag vet inte om Instruktören mumlade otydligt med avsikt, när han skulle förklara vad som var vad på skärmen, för att dölja att han egentligen inte själv visste säkert, eller om det fortfarande fanns morgongröt i strupen som gav den ohörbara förklaringen.

Det nya tekniska systemet kan möjligen ändå ge viss motivation, om man vill skapa egna pulsmål och kanske se en förbättrad kondition. Något som annars kan vara både motiverande och underhållande att se är programmet, Mästarnas mästare som jag ofta bara råkar se av slump , kring andra som kämpar sig fram. Nu senast häromkvällen visades en tävling mellan Caroline Ek, kickboxare annars brandman som tagit 7 SM-guld, 1 EM guld och 3 VM guld, Peter Forsberg, före detta elitspelare i ishockey, fått Guldpucken 1993 och 1994, Karolina A Höjsgaard, flertal VM medaljer i orientering, Niklas Jihde, innebandyspelare, flera SM- och VM guld, Hanna Marklund, fotbollsspelare, 2:A i VM och EM samt 1:a Champions league, numera sportkommentator och Jörgen Persson, bordtennisspelare med ett flertal VM guld.

Det är ofta medelålders mer eller mindre kända ansikten med flera titlar i bagaget som gästar programmet, där ofta någon har någon tillkommen krämpa av något slag. Tävlingarna påminner lite om när jag åkte på Training Camp till Turkiet för ett par år sedan, där många maratonlöpare och instruktörer fanns bland övriga deltagare. Människornas tävlingsinstinkter avslöjades dock ganska snabbt under de längre löparsträckorna. Något som gjorde att jag tog ut mig ganska tidigt.

Jag fick inget annat val än att springa snabbt, annars var risken att jag skulle hamna vilse i den turkiska mörka barrskogen där vi sprang första kvällen, vars mark var helt främmande för mig. Några män i gruppen drog upp hastigheten för mycket, eftersom de annars hade fått komplex då en ung tjej på 19 år fanns med, som sprang lika snabbt som en hind och henne kunde dessa män inte tillåta springa  om dem. Det hade troligen känts allt för pinsamt. Något som drog upp tempot alldeles för mycket. Jag var nog uppe i strax under 4 min/km under en längre sträcka. Det fick mig dock att tappa motivationen för att springa efteråt. Turligt nog fanns även andra träningsformer under resan. Den unga tjejen vill dock ha med mig hela tiden sedan, som mentalt stöd mot männen som sprang snabbt, vilket inte kändes så väldigt lockande. Möjligen för jag inte gillar att hamna bland de sista.

Inom kort hoppas jag på motivation att skruva ihop ett par nya Ikeamöbler. Vid ett tidigare försök visade det sig efter att den första var hopskruvad, med viss stolthet, var av en så låg modell att den försvann under bordet. Felbeställningen blev hämtad och nya av högre modell väntar på att min motivation ska få fingrarna att riva upp kartongerna och till den pedagogiska bildserien få ihop de nya delarna tills de står vackert färdiga och glänsande.

I sökandet efter annat kring motivation fann jag några uppmuntrande rader i en låt som framfördes av den fina Josefin Nilsson för flera år sedan, som mycket sorgligt, oväntat och oförklarligt har lämnat oss i dagarna endast 46 år. En låt med titeln, "Kom så far vi härifrån", där meningen före det är försent, skulle kunna tas som en allmän motiverande uppmaning.

Jul i dansens tecken

Har passat på att dansa lite under julen på det gamla stället Stampen i Gamla stan initierat av en syster till mig som ville dit när Lenny Birdmountainband spelade. Kunde inte hitta dem på nätet, så trots att de kunde spela ganska bra rock tycks de vilja hålla det dolt.

Hittade dock Funky Derek, som spelat på samma klubb med sin mindre rockiga dock lika svängiga musik, som syns längst ner. Det var svårt att hitta något Youtube klipp med bra ljud därifrån. Vid baren för kvällen närmade sig en leende tangolärare från Göteborg och en annan man med latinskt ursprung som var inriktad på salsadans. En ytterligare svensk man ville visa sin färdighet i bugg, så det blev en mix av danser den kvällen. Till dansen släckte vi törsten med öl som serverades i glas som såg ut som syltburkar.

I kontrast till rockmusiken från Stampen gick jag igår på den senaste tränings trenden från New York, Barre som är uppbyggt efter baletträning, så där stod jag igår med en instruktör som hade något strängt i rösten när hon manade oss,  - Inga hopp, sträck ut benen!
Vi stod på rad längst en stång och försökte få till graciösa rörelser i likhet med balettens spänstiga flöden. Det var nog en bit kvar tills vi lyckades få till den konsten. När instruktören uppmanade oss att sträcka ut armen åt vänster först, så tog tjejen bredvid mig och sträckte ut höger arm istället och vice versa med en rörelse mot mitt huvud så jag fick antingen ducka eller följa hennes felaktiga manöver.

Det upprepades ett par gånger tvärtemot riktningen tills kvinnan till vänster om henne irriterat upprepade - Vänster! Det var mycket knä-böj, utsvängda fötter, hopp med armar som smidigt och graciöst skulle lyftas över åt ena sidan, eller över huvudet när vi balanserade på en fot. En fas innehöll armhävningar, mag- och ryggträning genom lyft av benen. Märkligt nog kändes det ganska mycket efteråt i benen som om de lyfte en aning på det sättet som sker när något blivit bortdomnat. Bredvid mig stod en finska som före passet hade lugnat mig med att det var enkla rörelser som skulle komma. När instruktören dock instruerade att vi skulle vända om helt, tog vi henne på orden, vilket visade sig vara helt fel håll. - Jag fattar ingenting, sade finskan en aning frustrerad och jag blev själv borta en stund kring hur jag trodde koordinationen borde vara. Det var inte helt lätt att bli en ballerina under en lektion även om det var roligt att pröva.

 

Underhållande träning i skydd från regnrusket

Ibland går jag på ett Shape-pass med en mycket underhållande och otroligt fysiskt stark kvinnlig instruktör omkring 50 år, som nästan talar oavbrutet medan musik spelas högt, varvat med lite stundtals enerverande fniss då och då när hon ska plåga någon man lite extra i salen.

Ingen av hennes monologer har så mycket med träningen att göra, utan det kan vara utelämnande anekdoter från hennes liv och leverne. Vi har fått höra hur hon spårade upp ägaren till en bil som stod konstigt parkerad utanför hennes bostad under en längre tid. Bilägaren blev så glad, eftersom bilen varit försvunnen, att han bjöd ut henne. Han skulle ta med henne på en båttur hade han berättat.

Hon blev lite orolig och funderade på om det kunde vara en enkel roddbåt. Mycket riktigt var det en större variant, som han tänkte ta en lugn och kanske romantisk tur med, tillsammans med henne. Han visste troligen inte att hon är en högpresterad, överenergisk kvinna som tar initiativ. Hon bad därför om att få ro och tog tag i årorna och tog i så mycket när de rodde i Stockholmsströmmen, att mannen nästan hade sett lite skrämd ut. Han hörde aldrig mer av sig till henne, berättade hon rättframt.

En annan dag berättade hon kring sin orientering, som hon även sysslar med, att en mycket snygg före detta reporter omkring 70 år hade tagit henne i armen, dragit henne åt sidan och pillemariskt sagt med en het viskande röst, - Du anar inte vad jag skulle vilja göra med dig.

Min blonda kvinnliga instruktör, tittar ut mot oss i salen och frågar leende,
- Visst var det gulligt?

I slutet på passet ikväll tog jag i så mycket att jag mådde illa för första gången på mycket länge. Kanske för att min instruktör då samtidigt var i färd med, att berätta hur hon som barn i galonkläder och gummistövlar spontant hade hoppat ner från ett högt hopptorn, rätt ner i djupt vatten utan närvarande vuxna.

- Vet ni hur tungt det blir av vattenfyllda gummistövlar och galonkläder, frågade hon utan att invänta några svar. 

- Jag ska nog vara glad att jag står här idag, sade hon förtroligt.

Sedan fortsätter hon med att berätta hur hon åkt omkring i Sälen nyligen och mindes tillbaka på ett annat hopptorn, där hon som förvisso vuxen omkring 35 år, hade tagit en kanot och bett några skjuta på henne i kanoten nerför hopptornet. Trots den hastiga nedfärden nöjde hon sig inte, utan nästa gång bad hon dem att skjutsa ner henne baklänges i kanoten från hopptornet.

Vissa människor kan troligen få vem som helst att känna sig ganska lugn och mycket trist i jämförelse. Min instruktör behöver ingen stimulantia av något slag för att vara en helt naturligt galen och rolig svensk. Även om hennes son ska ha sagt till henne, - Ingen fattar hur trist du är egentligen.

Något annat som kan bli underhållande är att lyssna på bandet Jump4Joy som spelar gratis på Akkurat i helgen. Även om jag aldrig hört dem, så svänger de lite om dem: