Trötta fötter och kryddad med poetisk absinthe

Utanför lokalen på Västmannagatan 79 var en röd matta utlagd och konstnären Richard Ryans assistent Jonas Hellwig syntes farande med frack och vit fluga. När jag gick nerför trappan hälsade den ryska trevliga kvinnan glatt, som jag lärde känna vid förra klubbträffen med de varma orden,
- Vi har väntat på dig.  Några generösa drag hon kanske fått med sig av fadern som tydligen varit diplomat i Finland. Hennes son var dock feminist, som hon senare deklarerade med stolt stämma.

Jonas Hellwig, verksam i eventbranschen och Ryans assistent

Uppslutningen denna tidiga kväll var ganska tunn till en början. Men vi bjöds ändå ganska snabbt på champagne och  borden var uppdukade med kallskuret, potatissallad, frukt, nötter, rulltårta och kex.

Jag talade bland annat med en kvinnlig jurist som företrädde staten mot företagarna när det gällde skattetvister. Min tanke när jag tids nog fått mer juridik i bagaget är nog kanske istället att företräda småföretagen mot staten.

Bjuden på absinthe i "vip-rummet".

Vidare talade jag med en manlig jurist som idag företrädde hyresgäster och arbetade på en juristbyrå. Han tänkte dock snart sluta för att starta eget.

När jag minglade vidare hamnade jag i en pågående diskussion, där en ung kvinnlig jurist upprört menade, att vi måste börja agera var för sig mot djurförsök och tänka på vad vi äter när vi stoppar i oss kött och annat. Vi människor har ett ansvar och ingen företräder djuren menade hon. Jag höll med henne, speciellt med tanke på att många djur är så intelligenta.

Richard Ryan, konstnär till vänster

Efter ett par timmar tänkte jag ta följde på väg därifrån med en trevlig kvinnlig jurist, inom offentlig upphandling, när konstnären Richard Ryans assistent Jonas Hellwig istället tog med oss in  bakom ett skynke innanför utställningslokalen.

Rummet hade hyllor med böcker och det lyste lite tända ljus på bordet. Jonas placerade oss framför varandra runt bordet  i en varsin fåtölj. Snart ställde han två glas framför oss där han hällde i absint och
berättade att den var 60-procentig, därefter placerade han en dessertgaffel över glaset och lade på en sockerbit.

Gaffeln med sockerbiten doppades sedan i absint. Han tände därefter på sockerbiten och en låga sken snabbt upp och brann någon minut. Slutligen hälldes vatten över sockerbiten som skulle lösas upp i absinten. Känslan och smaken av drycken eller absinthe som det kallas var lite varm med en smak av anis, eller som kvinnan snett bakom mig som senare kom in i rummet sade,  - En smak av hostmedicin.

Annars menar somliga att "whiskey and beer are for fools, absinthe for poets". Snart kom fler in i det lilla rummet inklusive värden och konstnären Richard Ryan.

Oscar Wilde, den irländska författaren och samhällssatirikern (1854-1900) drack även absint under sin franska exil och påstod att man efter det första glaset ser saker och ting som man önskar att det vore; efter det andra ser man tingen som de ej är och till slut ser man dem precis som de är och detta, menade författaren är det mest fasansfulla som finns.

Slutligen var det trots allt väldigt skönt att, på hemmaplan kunna slänga av sig allt du får" lida pin för att vara fin" av som snygga höga klackar.

Några musikaliska gäster talade musik utanför lokalen igår kväll och nyss föll min fundering över vad som hände med den judiska sångerskan Barbara Streisand, så jag googlade på henne och fann att hon kommit ut med en romantisk ballad tillsammans med Andrea Bocelli, september 2014, " I Still Can See Your Face".
Något som kanske ännu mer behöver sägas dessa dagar när så många föredrar anonymitetens slöja på nätet och med tanke på den populära och aktuella boken, Bakom Dolda Ansikten.

Mingel, champagne och socialansträngning

Jag var på invigningsfest på Juristklubben i torsdags, vars ändamål är att främja ett nätverk och en mötesplats. Solen sken starkt över Stockholm när jag tog en taxi till klubben, till skillnad mot i kväll när regnet faller dystert och hårt mot marken. Värd för kvällen var den trevliga franska konstnären Vincent de Montleau, som förövrigt tyckte att även jag såg ut som en konstnär. Jag valde att ta det som en komplimang. Det finns så många andra som brukar stå för den negativa kritiken så balansen får ibland ordnas själv. Eller som min pappa sade när han levde,

- Är det ingen som ger dig komplimanger får du ge dem till dig själv.

Alla nya medlemmar kunde valfritt ta med sig någon vän. Egentligen blir det ett hinder, för du står och prata med någon du redan känner istället för att anstränga sig och mer aktivt mingla. Ungefär samma fördelar ges av att resa utomlands själv - du möter andra du aldrig skulle ta kontakt med annars. Började trots sällskapet ändå tala med fler nya intressanta människor, både jurister, utbildningskonsulter och civilekonomer. En civilekonom frågade mig kryptiskt om jag var entreprenör eller bara en konsult, möjligen med tanke på att jag inte expanderat mera.

Richard Ryan

Han hade själv vad jag förstår fler företag, köpte och sålde bolag. Jag sade att jag inte trivdes med chefer över mig och han sade eventuellt skämtsamt, att det bara skulle bli han som blev min chef. Vet inte om det skulle varit någon god idé. En diskussion som annars troligen kunnat utvecklats mer om det inte var så hög volym. Det bjöds på champagne och underhållning av konstnären Richard Ryan som var i full aktion vid ett långbord mitt på golvet.


Vi fick även lyssna till jazztoner av Amazing Duo från scen. På mingelgolvet syntes även den före detta åklagaren och chefen för ekobrottsmyndigheten Bodil Borisson och strax bakom mig skrattade en glad Lena Stenberg som från år 2000 byggt upp kvinnohemmet Rosen. Jag frågade en manlig jurist om det stämde, som jag läst från några kvinnliga skribenter, att juristbranschen kunde vara ganska macho. Han sade att i rättssalen kunde det nog stämma där advokaterna kunde gå ganska hårt åt mot de kvinnliga juristerna och ombuden. Jag sade att det lät ganska osportsligt och han höll med.

Själv hade han startat eget som ung jurist (35 år idag) och då fått parera "klapparna på huvudet", troligen i likhet med vad kvinnor kunde få utstå berättade han. Jag undrade om det inte kunde vara en generationsfråga. Han menade dock att det istället handlade om kultur. Jag tyckte annars att "uppläxning" kan komma fram i alla branscher, vilket inte minst jag själv fick uppleva som ung 18-åring arbetandes på ett akut-barnsjukhus. Även tikarna läxar upp valparna, så egentligen borde inte en ung ålder vara jämförbar med sexistiska erfarenheter baserat på att du är kvinna. Det vill säga när någon uttrycker sig nedlåtande om din förmåga baserat på din kön.

Mannen som hade fler bolag ville sedan efter ett par timmar att jag, vännen, juristen och en rysk kvinna i kommunikationsbranschen som haft företag i nästan hela sitt liv, som jag började tala med därinne, skulle hänga med vidare till ett internationellt nätverk där de flesta talade engelska. Vi bytte både visitkort och en del handskrivna papperslappar. Vännen och icke medlemmen ville istället gå ut och äta, så hade jag inte haft med mitt sällskap, hade jag nog följt med de andra vidare till nya äventyr. Det kommer fler tåg. Förövrigt kring juridikklubbar och juridik, så fixade jag min juridiktenta från 6 maj utan krav på omtenta vilket fick mig att må bra, kanske som Jennifer Hudson sjunger i låten, "Feeling Good" som kommer från en sång från 1965 av Antony Newley och Leslie Bricusse.