South Park - Satir på välkända youtube klipp

Det krävs ganska mycket för att något ska bli kul nuförtiden, men det finns en del underhållande South Park klipp på You tube.

I nedan klipp har de gjort parodi på på vissa You-Tube filmare, där alla nu ska kassera in pengarna för att deras egna You-tube klipp, enligt dem själva är det mest kända och har flest följare.

Film tips!

Såg ikväll filmen, Hotell i regi av Lisa Langseth som tydligen hade premiär redan 2013 som jag både missat och tyckte hade skruvad svart humor som tilltalade mig. En film som bakade in flera olika livsöden, på ett fint sätt, vilka till slut vävdes samman till djup vänskap och samhörighet.

Huvudrollsinnehavaren spelad av Alicia Vikander föder ett barn med svåra förlossningsskador som gör att hon själv hamnar i en djup depression och kan inte ta i barnet. Hon hamnar i en grupp med helt olika människoöden som träffas för samtalsterapi, där några sedan beslutar sig för att fly verkligheten genom att åka iväg och bo på hotell tillsammans, där de på olika sätt bearbetar sina trauman eller uppväxter. Filmen skildras på ett mycket underhållande och mänsklig sätt med allt vad det innebär.

Kroppsbesiktningar, omvårdnad och hårda tag inför midsommar

Jag har hunnit undersöka både tänderna och få en massage dagarna före midsommar. Var inne idag och betalade tandläkaren i efterhand, eftersom deras kort-apparat inte fungerade vid tillfället. 950 kronor för en allmän undersökning med lite puts av tandsten. Ganska dyrt, för de 20 minuterna jag var inne hos henne. Tänk om jag tog den taxan, då kanske man kunde börja slappna av lite.

Tandsten är helt skilt från karies och att de som snusade tydligen sällan hade hål i tänderna, berättade min nya tandläkare på Skånegatan häromdagen. Hon tyckte jag överdrev som både använde tandkräm och fluor-skölj. Uppenbarligen har dessa medel dock hindrat mig från att få karies under ett par år och priset av att få karies kan bli ännu mer överdrivet prismässigt, så jag kör hellre med hängslen och rem. Inga hål i tänderna i år heller blev även beskedet som togs emot med viss leende lättnad.

I eftermiddags tog jag mig även till en massör för jag kände mig lite spänd i ryggen och tänkte unna mig lite vardagslyx.

- Typiskt stressrelaterat, sade massören som ansåg att jag var väldigt spänd och hade mycket muskelknutor.

- Ok, så då var det inget jag inbillade mig.

- Nej, verkligen inte, sade hon med stark betoning.

Lägga sig ner på magen och få lite avslappnande massage för att kanske vagga in en liten stund var dock inte att tänka på, utan här var det hårda tryck och starka dragningar, så man stönande vare sig man ville eller inte. Nypningar och smärta som brände. Hon var inte den som förde fram fingrarna med finkänslighet.

- Går det bra, frågade hon.

- Jadå, bara revbenen håller, sade jag med viss stånkande röst.

- Vad då har du Osteoporos, frågade massören.

- Osteoporos?

- Ja benskörhet?

- Nej, det tror jag inte.

- Då är det nog ingen fara, sade massören och tryckte in knogarna hårt i ryggen.

Jag var på Stockholm Physique på Högbergsgatan 11. Tydligen är det vanligt att stress kan sätta sig runt ryggkotorna och upp mot axlarna. När 50 minuter gått väcktes jag av hennes röst, då jag domnat in på slutet och helt yr i skallen tog jag mig sakta upp i sittande, medan massören gick ut och väntade.

Tydligen var det även vanligt att bli yr i huvudet, om blodtrycket sjönk och när spänningarna släppte, sade min massör. Förra tillfället hade jag en annan massör och då blev jag varken yr eller kände lika mycket smärta. Förhoppningsvis har hon ändå lyckats mjuka upp en hel del där baktill. De erbjuder idrotts- och klassisk massage. Detta måste varit någon form av kraftig idrottsmassage.

Lagertha och Ragnar

Annars på tal om kraft och styrka, så har jag råkat se ett par avsnitt av Vikings, som kan vara lite underhållande. De har till och med lyckats få in diskussioner om vårdnad om barnen mellan den ena före detta vikingafrun Lagertha och vikingen Ragnar, där den sista varit otrogen, där modern i serien Lagertha ändå storsint lämnar över sonen till den före detta mannen med orden,

- Självklart vill han vara hos sin far Ragnar, vem skulle inte vilja det. Därefter rider modern därifrån stark och storsint till sin nya mer försupne make utan sonen. En något förskönande historisk berättelse. Men vem behöver inte lite verklighetsflykt ibland.

Galenskap, skam och lycka

Såg en frekvens för någon vecka sedan i en debatt där Susanne Osten, regissör försvarade sin film, Flickan, mamman och demonerna, då hon menade att detta var inget som barn någonsin skulle ta skada av. Jag har själv inte sett hela filmen, dock några klipp av den. Diskussionen handlade om den kunde visas för barn på 11-år eller måste ha en gräns på 15 år. Filmen handlar om hur en flicka växer upp med sin mamma som har schizofreni dock även innehållande friska skov, där hon var underhållande och vänlig.

Susannen Osten har själv upplevt en sådan uppväxt med en sjuk mamma. Mitt intryck av Susanne Osten är att hon är mycket intelligent, empatisk och fått en styrka inom sig sannolikt delvis just av den uppväxt hon haft.

Någon snusförnuftig "barn-allvetare", sådana som alltid finns i många sällskap menade dock, att det verkligen inte var en film för barn. Jag är mer övertygad om att filmen troligen är mer skrämmande för vuxna, där kanske egen ångest och liknande minnen vaknar till liv. Susanne Osten fick själv höra spontana kommentarer från barn, om att vissa sekvenser i filmen påminde om deras egen mamma eller pappa. Osten beskrev även hur vissa föräldrar till och med håller för ögonen på sina barn när det ser på Aktuellt eller Rapport. Ett överbeskyddande av barn och människor ger högst sannolikt ett sämre skydd inför framtiden.




Barn är annars ofta mer tillåtande och öppna för olika människor. Har själv haft en idag avliden släkting, utanför den nära familjen som led av psykisk sjukdom och självklart insåg man som barn stundtals att något inte stämde, som den gången han ville ta med mig och min syster för att köpa godis till oss två, vilket i sig var en godhjärtad handling, om det inte varit för den skamfyllda stunden av att han den gången på hösten valde att gå helt barfota inne i staden på vägen till kiosken.

Han var annars ofta glad och skrattade mycket och högt. Jag brukade skriva små verser till honom, som jag nålade upp på hans vägg, som efter regn kommer solsken och liknande små sanningar. När jag såg på äldre fotografier av honom gav han ett blont, propert och snyggt intryck i en brun mockajacka med ett snett leende. Det var sagt att han hade höga betyg och var intelligent.

Vid 19-års ålder fick han dock av en förstagångs- och engångshändelse en hasch-psykos, vilket ska ha utlöst schizofrenin. Den psykiatriska sjukvården på den tiden var långt mer en skräckfilm, än vad jag kan tänka mig att Susanne Ostens film, Flickan, mamman och demonerna kommer i närheten av.

En vårdande behandling som handlade om insulinchocker, kallbad, elektrochockbehandlingar, tvångsbälten och integritetskränkande vård. Behandlingarna gavs med tvång utan samtycke, eller genom förebyggande avslappning eller narkos. Detta var under 60-talet där mentalsjukhusen hade sin storhetstid med 38 000 vårdplatser och över hälften av dessa handlade om tvångsvård.

Idag har tvärtom på 20 år 70 % av vårdplatserna inom psykiatrin försvunnit, enligt Lena Flyckt, ordförande för Svenska psykiatriska föreningen. Vad Susanne Osten tycks vilja komma fram till är att ämnen som psykisk ohälsa inte ska vara skamfyllt och något människor ska våga tala om och vad vore då inte bättre än påvisa denna vanlighet på film för barn.

Häromdagen när jag åkte t-bana i högtrafik, där man ibland kan stöta på psykiskt sjuka. Nu senast hamnade jag i trängseln med en ganska kortväxt man med glasögon och dimmig blick som mumlade lågt för sig själv ibland. Han höll inte heller i sig, trots att vagnen krängde och nitade till ibland.

Istället trippade han på något konstigt smygande sätt närmare människorna, så han medvetet nuddade dem. Jag hörde snart hur en mörk man utropade, - What the hell, med en störd blick mot den knappt hörbart tystlåtet mumlande mannen. Han såg ut att ha ställt sig tätt nära och lutande med ryggen mot den mörka mannen.

Det är uppenbarligen inte bara kvinnor som råkar ut för "tryckare" i tunnelbanan. Det mest obehagliga är nog det oberäkneliga beteendet som kan uppträda från människor som är psykiskt sjuka och ibland har något missbruk. Denna gång var jag tacksam över att jag skulle kliva av nästa station. Vid ett annat tillfälle när jag var några och tjugo blev jag helt oprovocerat hotad av en man, som sade att han skulle kunna döda mig med sin kniv. Även den gången stod jag i mittenpartiet av vagnen och talade med en kompis på väg hem från en kvällskurs.

Annars kan vi i motsats till galenskap få lära oss att vi ska inte vara olyckliga, över att vi inte är lyckliga, då själva lyckan i sig är ett väldigt sällsynt fenomen, varför vi ska ta tillvara de få och korta sekvenser när vi känner av den - lyckan. Men var inte olycklig för att du inte är lycklig för det är ett normalt tillstånd, enligt psykologen Sonja Lyubomirsky, så kan vi släppa den biten.

Ett annat tillstånd som vetenskapligt betraktats som galenskap är förälskelse där vissa kemiska balanser kan påvisa samma tecken som psykos. Rönen skiljer mellan kärlek och förälskelse, där människan i det sista, lätt idealiserar någon baserat på fantasier. Vem har inte haft någon i sin närhet, eller kanske av egen erfarenhet, som helt tappat förnuftet och slänger energi på någon som inte ens är värd hälften av engagemanget, som dock blir upplyft och idealiserad när den drabbade tappar vett och sans. Några som även sjunger om galenskap är gruppen, Shinedown med låten, Sound of Madness, som kan leda till flera tolkningar, eller vad sägs om den metaforiska meningen, "That the darkest hour never comes in the night.."

Olika nyanser av galenskap

När jag tänker på galenskap så finns begreppet i olika grader. När jag var och hämtade ett paket idag vid Skanstull, så slant jag efteråt in på systembolaget. Inte för jag hade någon plan att dricka ikväll, kanske om vädret inte vände, så kunde jag i nödfall sätta mig och tröstdricka. - Nej, så illa var det inte!

Vid kassan ser jag den politiska reportern Anders Pihlblad  från TV4 betala för sina flaskor. Själv hade jag ingen riktig kontroll vad klockan var förrän en mörkhårig man, först frågar om jag vill ha hjälp att välja ut något ur sortimentet. Men jag svarar att det går bra själv.

När jag flyttat mig till hyllan med vin på halvflaskor, dyker den artiga mörkhåriga manliga butiksbiträdet upp igen, harklar sig lite och frågar diplomatiskt om jag vet om, att de stänger butiken nu och frågar igen, om jag vet vad jag vill ha.

- Oj, jag hade inte riktigt kollat upp tiden. Men jag vill ha något med lite smörig smak, inte för sött och inte för syrligt, säger jag. Han säger att då finns det nog bara den här på halvflaska och visar upp en "Bellingham, ancient earth, Chenin Blanch, 2013, ett sydafrikanskt vitt vin, som inte säger mig någonting.

- Ok, den blir säkert bra, säger jag och förlitar mig på den finkänsliga mannens smak.

När jag betalat står en kvinna med ett baglady-utseende med rullator, påsar och väskor packade på varandra snett bakom mig, som kassabiträdet informerat att butiken nu stänger så hon måste gå.

- Ja men jag försöker starta upp ett projekt för människor som dricker hårspray och därför borde få gratis alkohol, säger  kvinnan med ganska målmedveten och klar röst.

- Jo men nu stänger vi här, sade det kvinnliga butiksbiträdet med viss oro i rösten.

- Ja fast projektet riktar sig speciellt mot dem som dricker Lóreal:s hårspray, säger kvinnan mer hoppfull vars bruna hår hängde ostyrigt, rufsigt runt hennes ansikte med ett par plirande ögon kikande bakom ett par glasögon.

Förutom ovan möjliga galenskap, beroende på betraktaren och frånsett psykiatriskt ställda diagnoser kan viss galenskap triggas fram under stark stress och hård provokation.

I filmen Falling, spelar Michael Douglas den arbetslösa William Foster, som fastnar i en stillastående trafikkö under stark värme när han är på väg till dotterns födelsekalas dit han inte heller är välkommen.

I scenen nedan ska han köpa frukost, när han redan före känner att allt är emot honom. Frågan är om han verkligen är galen, eller bara reagerar mänskligt under oerhörd press.




Värre och farligare galenskap tycker jag skildras nedan från Stephen Kings filmatisering av boken, Lida, där författaren Paul Sheldon i samband med en trafikolycka omhändertas av en sjuksköterska och likaså ett stort fan av Sheldons böcker. 
Det visar sig dock att Annie Wilkes spelad av Kathy Bates är en fullkomlig kallblodig psykopat. Bates fick dock en Oskar för sin prestation. Karaktären Annie Wilkes ska vara inspirerad av seriemördaren Genene Jones. Den sista nyansen av galenskap blir en aning mer oberäkneligt obehaglig, än de först två beskrivna.