Ett annat perspektiv kring rättvisans demoner

Läste i morse den sista delen av Maciej Zaremba:s artikelserie av Rättvisans demoner. Nu tycks författaren slutgiltigt vilja vinkla problemet hos socialstyrelsen, med att det härstammar från feminismen, även om ca 30 % av mödrarna råkar ut för samma utstötning i vårdnaden av barnen genom lögner och korruption av fadern med flera istället.

Det är ändå svårt att inte, uppfatta artikelserien, som ett uppdrag från någon bakomliggande politisk konservativ organisation, som spridit ut en propaganda om att feminismen är av ondo med alla möjliga och omöjliga scenarier.

Jag tror det kan handla om en bakomliggande organisation, som endast är ute efter att få feminismen ur vägen och därmed utnyttjar män, som hamnat i svåra vårdnadstvister och fallit under någons lögner. Till den samlingen dras sedan alla möjliga typer. Den bakomliggande organisationen struntar troligen fullkomligt i dessa män, bara det backar upp att motarbeta feminismen, som de tror ska medföra både förlorad makt och rasera gamla normer.

Feminismen är en ideologi som för mig handlat, om att kvinnor ska ha samma möjligheter och villkor som män, dock inte med teser om patriarkat eller könsmaktsordning, vilket är begrepp som inte bara låter fult utan är destruktiva. Det finns olika inriktningar och alla talar inte om dessa teorier.

Idag är det ändå väldigt jämställt, däremot inte i vissa delar av världen för kvinnor. Av den orsaken  benämner jag mig av solidariska skäl som feminist. Jag tycker att den grundläggande feminismen var en fin rörelse med goda intentioner. Långt därefter har ett par olika rörelser växt fram som tycks vilja ha tolkningsföreträde, gällande feminismen som t ex Femen och möjligen FI där det största perspektivet tycks vara att kvinnor sägs vara i underordning vilket ska upprepas och synliggöras.

Jag blir mer illa berörd när jag läser, eller hör någon man titta med medlidande, eller klappa någon på huvudet för att hon är kvinna, för att han läst på läxan, att hon skulle vara underställd honom. Vem vill frivilligt ha sådant över sig eller omkring sig?

Det skriver jag under på..

Lika lite tror jag att alla invandrare vill värderas kollektivt, eller att andra ska klappa dem på huvudet för, att de invandrat till Sverige, vilket givetvis bara kan upplevas som förnedrande.

Den bakomliggande högst sannolikt konservativa organisationen, tycks matat dessa antifeminister under år, med att feminismen skulle vara orsaken till att den  kvinna, som eventuellt ljugit kring pappans förehavanden är påverkad av feminismen. Dessa förtvivlade män har då gripit tag i detta halmstrå i hopp om en förklaring och lösning.

Vad har manshat med feminismen att göra? Inte speciellt mycket. Feminismen startade i början på förrförra seklet, i mitten på 1800-talet för kvinnors frigörelse för att de skulle ges samma rättigheter som män politiskt och yrkesmässigt. Det var inte frågan om något hat mot män, för att kvinnan ville ha frihet och använda den potential hon hade inom sig.

Zaremba nämner i artikeln att han talat med någon av dessa män, som möjligen tillhör någon av de anonyma som kan läsas i vissa kommentarsfält, med det fingerade namnet Ronny. Han uppmanar Zaremba att läsa vad "feminister" skriver om män på nätet.

Maciej kommenterar, " Det är en sällsam läsning. Skribenterna (oftast anonyma) buntar ihop fäder som klagar på bristande rättssäkerhet med kvinnohatare och högerextremister. Eller så heter det att barn aldrig fantiserar om sexuella övergrepp. Alltså är de utpekade skyldiga. Den som påstår något annat är en "pedofilkramare"(....) Ingen tvekan om att folk på dessa sajter hyser fördomar mot män"

Hur stark bevisning finns det att dessa anonyma bloggande "feminister" som skriver hatiskt om män på sina bloggar, verkligen är kvinnor och feminister och inte några skapade bloggare, av den organisation som vill få bort feminismen från samhället?

De som läst om Putins trollfabrik, förstår att det varken är omöjligt, eller ett löjligt påstående att några kan skapa både fler bloggar och fler signaturer i eget namn, där de bakom kan spela upp både den ena eller den andra charaden, av skapat manshat i feminismens namn.

Åtminstone jag har väldigt svårt att känna tillit för bloggare, där det sitter anonyma som talar om mansförtryck och överdriver med en stark avsky mot män. Like lite som de män som sitter anonymt och talar skit om rabiata kvinnor. Det är nog smart att ifrågasätta vad som syns att läsa på Internet. Allt är inte alltid som det synes vara. 

Maciej beskriver vidare hur Margaretha Hydén professor i sociologi berättar att många inte vågar kalla sig för feminister, eftersom de inte hatar män. Men vem har bestämt att några fåtal har tolkningsföreträde som kollektivt har den synen på män?

Alla sunda och intelligenta människor vet redan, att det inte fungerar att kollektivt bedöma någon människa varken man eller kvinna, så varför bry sig vad några få uttrycker.

Vem säger att de upptäckta tjänstemännen, som arbetat på socialförvaltningen och utfört farligt oprofessionella arbeten med djupt maktmissbruk, som riskerar människors leverne, är feminister? Har några frågat dem vilken ideologi de tyr sig till, och om så är fallet varför ska deras tolkning av feminismen var den korrekta?

Orättvisor - inte bara för pappor

Det finns fördelar med att ha mycket att göra, som att du slipper tänka så mycket på oväsentligheter och kan backa upp psykologiska försvarsmekanismer, så du kan jobba vidare som en målmedveten arbetshäst med skygglappar inför illasinnade och verkligt, störda människor omkring dig.

Igår kväll satt jag tre timmar och skrev tenta i juridik i en kall stor sal tillsammans med många andra. Den tentan som jag aldrig fick skriva den 25 mars eftersom jag till stor frustration glömt legitimationen. I biblioteket före jag gick in, hörde jag en kurskamrat ropa mitt namn. Hon och sju andra från samma kurs var där för, att skriva omtenta gällande den tenta jag skulle skriva för första gången. Förhoppningsvis slipper jag samma sits som dem, när gårdagens tenta blivit rättad.

Civilrätt är ändå intressant och visst finns vissa förlegade delar som den i Föräldrabalken 6 kapitlet 2 §,andra meningen, som säger,

(....) Vårdnaden om barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap".

Något som går att tolka som att maken ska agera föräldern till makan. Någon skulle kanske hävda att barnet även kan vara en ung man. Även om det är mycket sällan som yngre män gifter sig med äldre kvinnor. Det måste ligga kvar från förra seklet där vissa kvinnor som gifte sig ofta kom mycket unga direkt hemifrån för att leva med någon minst dubbelt så gammal man, som först vid den tiden hunnit jobba upp sin förmögenhet och kunde "köpa sig" en fru. 

Samtidigt går det att läsa i Äktenskapsbalken 2 kapitlet, 1 § kring äktenskapshinder:
"Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kapitlet. 1§ Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl."


Förövrigt läste jag Maziej Zaremba:s tredje del i sin serie, "Rättvisans demoner" i Dagens Nyheter den 29 april, där han beskrev att oskyldiga kvinnor likaså, kunde hamna under möjligen omedvetet maktgalna och destruktiva klor hos myndigheter. I det här fallet fick en mamma uppleva hur en pappa kunde manipulera deras son att ta avstånd från mamman.

Det började med att mamman blev orolig eftersom sonen kom hem med blåmärken och nedkissade kläder från pappans nya familj, vilken inleddes när pojken var sex år gammal. Pojken är rädd för den nya halvbrodern. När sonen för andra gången måste söka vård hos vårdcentralen gör modern en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att pojken far illa hos fadern. Socialen gör ingen utredning.

Snart kommer fadern med pojken i släptåg och pojken får påtvingat säga att han själv ramlat och inte blivit slagen av brodern. Han sade bara så för att "göra mamma till lags", vilket antecknas hos socialen. I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: "Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer" (...) En månad senare antecknas "Olle vill inte träffa mamma. (...) Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han ska gå tillbaka till henne."

Det märkliga är att under denna tid varken såg eller talade Olle och mamman med varandra under 30 dagar. Varje gång mamman ringde lade pappan på luren. När barnet var nio år kom han till en psykolog, som insåg att pojken befann sig i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna. När pappan får höra vad psykologen sagt, får sonen inte längre gå dit.

Ingen hos socialen undrar varför pojken plötsligt är rädd för att träffa sin mamma. Snart vill Socialen utreda barn och föräldrarelationen på ett särskilt boende. Bara det måste ju slå fel när barn som givetvis känner på sig, att de observeras och måste bo på ett särskilt boende, inte kan belysa det vanliga mönstret. Mammans egen mor dör sedan i cancer och hon ber om uppskov, något som socialen inte ser som en ursäkt, "de hade en utredning att göra, med eller utan dödsfall."

När mamman sedan tre veckor kommer till utredningshemmet för att hämta pojken till begravningen, snyftar pojken och säger sig inte vilja följa med. Kortfattat blir sedan den händelsen, av att mamman ändå bestämmer att sonen ska följa med, ett bevis på att modern inte respekterar sonens vilja.

Snart blir det Moderns tur att observeras och hon bevakas av 20-åringar som bestämmer att hon inte ska få åka och bada med sonen för de har inte tid att följa med och bevaka henne. 20-åringar som kunde vara hennes döttrar. Ett praktexempel på individers okunskap i farlig kombination med felplacerad makt. Ungefär som vissa dörrvakter, obildade bloggare som sprider grovt förtal, eller högerextrema och/eller vänsterextrema kommunpolitiker.

Slutkontentan av detta hemska öde för modern är att hon när artikeln skrevs inte hade sett sin son på åtta år och åtta månader. Modern klandrar sig själv för sin oro för sonen, den dagen hon gjorde sin orosanmälan, ty utan den hade hon idag fortsatt kunna leva med sin son. Tingsrätten litade fullständigt på socialtjänstens intygande att mamman utövade skadligt inflytande på sin son.

Göran Lysén, professor emeritus i folkrätt har pro bono försökt hjälpa modern att få tillbaka kontakten med sonen under fem år. Enligt Lysén är orsaken "vänskapskorruption". Han tror inte att det som hänt kunnat ske i Stockholm, dock i en småstad där alla makthavare umgås i samma kretsar. En nära släkting till fadern hade nämligen varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i den aktuella stadens största parti.

Till detta tillkommer även ett brev där en läkare intygar att modern är en livsfara för sin son och lider av en grav "personlighetsstörning", är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar  med en rad skakande scener. "Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En "ixoid" personlighet. Ett honmonster."

Grovt förtal med psykiatriska  diagnoser mot okända individer känner vi till från nätet.

Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle. I elva år har detta brev legat i moderns akt, en bruksvisning till hennes person. Det lömska är att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och inte heller kan bemötas av modern. Kanske ändå tur att hon inte råkade ut för någon galen bloggerska som hängt ut henne med liknande förtal på nätet med mycket högre spridningsfrekvens. Även om spridning av okänt material via e-post och okända länkar med förtal bör ligga under samma låga dolda nisch.

Läkaren som skrev brevet är specialist på leversjukdomar och inte psykiatriska sjukdomar. I och med detta fallet och troligen många fler faller en del av mans- och papparättsrörelsen tes, att de fallit offer för specifikt "manshat" från samhället, även om det möjligen finns några fler vårdnadstvister där män skurits av från sina barn än vice versa.  Lena Hellblom Sjögren tror proportionerna  30-70 motsvarar den sociala verkligheten.

Rättvisans demoner, stalking och destruktiv dubbelmoral

Uppdaterat 2015-04-27

DN har haft en serie kring "Rättvisans  demoner". I den första beskrevs hur mammor ljög och verkligen hade mördat sina egna barn. I torsdags publicerades den andra delen där pappor misstänks för sexuella övergrepp mot sina barn. Bland annat berättas kring pappan med det figurerade namnet Erik K.

Jag kan för sakens skull säga att jag varken har fördomar eller dömer någon människa i förväg. Inte heller tillhör jag någon specifik politisk organisation. Jag lyssnar inte på skvaller och gör mina egna bedömningar. Jag har ingen störd bild av män, utan tycker det finns korn och en del skrot ur bägge grupper. Speciellt framkommer de sista ofta på nätet.

Bland Jämställdisterna ingår en papparättsgrupp, som säger sig slåss för sina pappa- och mansrättigheter. Många av dem är anonyma, när de provocerar fram känsloyttringar, genom grova integritetskränkande handlingar på bloggar  och i kommentarsfält, såsom att hänga ut personnummer, adresser, inkomstuppgifter, länkar till Linkedin, manipulerade foton och lägger upp inlägg med grovt förtal.

Därefter sitter de sedan och hånar ditt utseende, din inkomst och ditt psyke. Man kan ju tycka att de personliga uppgifter de först stal olagligt vore tillräckligt, utan att även håna de stulna privata uppgifterna. Någon måtta borde det vara. Dessutom rimmar det väldigt illa med deras önskade föräldraskap och den egna lobbyingen kring "kvinnor som ljuger" samt lögnaktiga socialtjänstemän på socialförvaltningar.

Säger du sedan ifrån skarpt till dessa individer, som ofta bara nås via kommentarsfält, eller via Twitter, att du inte uppskattar att de hängt ut dig med papperspåsar på huvudet, eller bland annat skriver nedsättande om din duglighet som ekonom, eller din usla bok på Svenska Dagbladets kommentarsfält i syfte att smutskasta ditt renommé  använder de "känsloyttringar" som "bevis" att du inte skulle vara vid dina fulla sinnes bruk eller att du "näthatar" eller är ett "nättroll". Det mest patetiska är att se hur de slår sig på bröstet när förtalet sker anonymt.

De har då provocerat under flera år och jävligheterna har bara blivit mer och mer respektlösa. Dessa människor är så vana att polisen lägger ner alla anmälningar kring förtal, så de vågar vara hur respektlösa som helst. Kan passa på att upprepa att Jämställdisten Cathrine Fahlgren ljuger kring de kommentarer hon klistrat in på sin blogg i syfte att smutskasta mig, när hon arbetar för Jämställdisterna en suspekt grupp, som tycks blogga hela dagarna när de inte förtalar andra. Någon bakomliggande organisation måste dock betala dem för att de ska kunna sitta rätt upp och ner hela dagarna, twittra med småtjejer och manipulera naiva och psykiskt svaga människor.

Maciej Zarembas borde ta och granska den delen av mansrättsorganisationen som befinner sig på nätet och härjar runt med påhopp och förtal med hjälp av lydiga hjälpredor. Mäns vårdnadstvister eller problem med kvinnor ska inte övriga samhället behöva lida av.

Det sorgliga är att de har tonårsbarn, som borde ges bättre förebilder. Jämställdisten Cathrine Falhlgren som menar att hon hoppas att hennes förtalsinlägg kring mig, ska leda till att släkt och företagskunder dras sig tillbaka, borde kanske ta sig en funderare över, dels sin egen psykologiska status och empati, dels hur mina syskonbarn kan uppleva när deras kompisar ser förtalet.

Kommentarerna hon klistrat in i sitt inlägg har hon högst sannolikt skrivit själv.
Hon är möjligen en variant av "nyttig idiot",som Marit Sundberg beskriver nätkrigarna från "Putins Trollfabrik", när hon hjälper jämställdisterna att motarbeta icke naiva människor.

Hon som med den anonyma Jämställdisten 46 åriga Olle (Har bloggen Bashflak, där han bland annat lägger ut kvinnliga underliv) försöker måla på sig en gloria kring barn och djupt lögnaktigt påstår, att jag skulle skada eller hota barn. Det är grova lögner. Den anonyma och förtalsfulla jämställdisten "Törnrosa" har även spridit ut att det är "farligt" att köpa min bok via Vulkan, för då kan jag få tag i köparnas adresser.  Jämställdisten Törnosa (troligen en man) har även skrivit att, "än är det nog ingen risk att hon tar självmord" syftande på mig. Det låter verkligen sunt!

Det är mycket märkligt att ingen ifrågasätter den mycket sjuka människans framfart och grundlösa anklagelser. Jämställdisterna tycks dock se "hennes" beteende som högst normalt, vilket tyvärr visar deras egen moral. Möjligen  sitter en av deras mer offentliga jämställdistmän, som Erik Wedin bakom den signaturen, eftersom "hon" alltid ploppade fram när han inte kunde svara i en diskussion, eller hans möjligt undertryckta aggressioner ville skjuta fram.

Möjligen borde jag berättat att jag har en flerårig bakgrund i botten inom bland annat medicinsk barnsjukvård från barnsjukhus, vilket troligen är mer än Cathrine Falhgren har, vars största förmåga tycks vara att skriva ner/ förstöra livet för andra kvinnor på nätet, så hon får kredit av just papparätts-gruppen. Det blir därför ganska osannolikt att jag skulle hota barn, vilket mina tidigare jobbarkompisar troligen skrattar högt åt.

Papparättsgruppen upplever sig blivit orättvist behandlade i samhället av bland annat sociala myndigheter som de menar ljuger. Joakim Ramstedt är en av dem, som häromdagen antydde, att han blivit uthängd på Flashback av feminister, så det skulle ungefär balansera ut att han deltagit i tre drev mot mig som han inte känner, på bland annat jämställdisten Cathrine Falhlgrens blogg, där de ljugit kring min psykiska hälsa och vad jag yttrat kopplat till min försörjning.

Trots att jag själv inte kan logga in på Flashback och skriva inlägg och därmed vara delaktig i någon "feministgrupp". Försökte skapa ett konto för något år sedan när jag såg att anonyma, bland annat Sverigedemokraten "Gere"(bor i kommentarsfältet på svenska Dagbladet) skrev förtalsfullt kring min person. Inloggningsuppgifter skulle sedan aktiveras vilket aldrig skedde. Jag har inte heller kunnat nå någon moderator på Flashback.

Jag är även säker på att ett par från gruppen Jämställdister sänt förtal via e-post till en hel del människor på nätet, vilket jag har vissa bevis över och inte tänker ta upp närmare nu. De njuter säkert för fullt att leka vilda western helt ostraffat.


Jag är inte någon extremfeminist, utan en människa med sunt förnuft som tror på lika rättigheter och skyldigheter utan extrema åsikter, där var och en ska få leva det liv de önskar, utan att andra ska lägga näsan i blöt. Jag slåss inte heller för "sakens skull" som dessa mansrättsaktivister och låter "saken" helga medlen, utan tanke på lagar eller vett mot andra individer. Det är kanske inte märkligt att de flesta av Jämställdisterna håller sig anonyma, som de agerat mot troligen fler än mig.

Jag har svårt för t ex smala falanger av vänsterextremister som slår sönder folks hem för "sakens" skull, på samma sätt som högerextremister som anser sig kunna välta gravstenar och annat horribelt för sakens skull.

Frågan är om det är någon skillnad på de sistnämnda extrema grupperna och den typen av mansrättsaktivister,  som försöker slå sönder någons liv, genom att sprida förtal kopplat till stulna uppgifter, via flera bloggar, Twitter och i kommentarsfält, med antydande kommentarer på olika sociala medier, om din person och dina påstådda förehavanden under flera års tid. Faktiskt inte mer skillnad, än att de sistnämndas handlingar är mycket värre.

Jag skulle starkt rekommendera dessa eventuellt, orättvist behandlade män och deras supporters, att söka närmaste psykoterapeut hellre, än att avreagera sig mot första bästa på nätet, vilket i slutändan ger stora kostnader för hela samhället.


Det vore kanske idé om Papparättsgruppens supporters, lade ner att sprida lögner om mig på nätet, så kanske Papparättsgruppens trovärdighet ökar. Det blir annars en aning dubbelmoraliskt att å´ ena sidan lobba för att myndigheter ljuger om dem, när det förekommer anhängare hos dem som själva ljuger och trakasserar andra på sociala medier.


En litet mellantips annars för alla, som råkat ut för stalkers på nätet, vilket jag uppenbarligen gjort av Jämställdister så finns forumet: Antistalker för information och stöd.
 
Jag skrev kring den första artikeln här av Maciej Zarembas. Den andra delen i samma serie kring "Rättvisans demoner" av samma författare, beskriver  kortfattat hur Erik K rycktes upp från den vanliga vardagsvalsen och flygs in i en mardröm, där han låses in i en ensamcell, utan möjlighet till kontakt med någon under en månad. Under den inlåsta fasen granskas hans hem och ägodelar efter spår och bevis för det han anklagats för - våldtäkt på sin dotter.

Under polisförhöret med dottern ställdes mycket ledande frågor, enligt ämnet "snoppar"som initieras av polisen, vilket dottern först inte ska ha varit intresserad att tala om av förståeliga skäl.

Förhöret ska även ha granskats av två experter: professor i barn- och ungdomsvetenskap Ann-Christin Cederborg på uppdrag av SVT och docenten i psykologi Bo Edvardsson på uppdrag av Eriks advokat. De fann alla fel som gäller vid barnförhör, som ledande frågor, lömska glidningar och signaler om att barnet bör ändra sitt svar.

Erik K blir sedan frisläppt. Det visar sig till slut att det funnits två pojkar som lekt avancerade mamma-pappa-lekar, från vilka könsorden spridits ut. Sedan visar det sig att socialförvaltningen ändå inte vill ge Erik K delad vårdnad.

Modern till barnet trodde inte alls först på anklagelserna, dock ska hon mer eller mindre blivit tvingad för att själv inte förlora vårdnaden. Tvånget styrks bland annat av ett tingsrättsprotokoll: " Sofia har fått påtryckningar av socialtjänsten / ../Maria X har från socialtjänstens sida klargjort att om rätten fattar beslut om kontakt mellan Erik K och Ellen, kommer de i sin tur fatta ett beslut om att omhänderta Ellen /../ då det från deras sida inte finns några tvivel på att övergrepp har begåtts.  

Är det något jag har svårt för, så är det maktmissbruk. Individer som sitter på positioner och sedan utövar makt, utan hänsyn eller empati över människors väl eller leverne de samtidigt kan styra. 

Slutligen fick dock bägge föräldrarna åter vårdnaden om dottern, efter en timmes riks-tv, granskning av IVO, en granskning av JO och en annan av Actea samt 400 000 kr i advokatkostnader. 

Inledningen av artikeln börjar, "Någon måste förtalat Erik K, ty utan att ha gjort något ont greps han en morgon av polisen.". 

Jag kan enkelt sätta mig in i andras kränkande situation och frustration av att utsatts för lögner, dock är det inget som rättfärdigar, att några delaktiga ur gruppen Jämställdisterna/Papparättsgruppen, ser det som en rättighet, att själva kränka och ljuga om andra på nätet för de själva blivit utsatta.

Det blir även ett stort demokratiproblem om vissa grupper sitter på sociala medier och tar över allmänna kommentarsfält, eftersom endast deras åsikter får förekomma enligt dem samtidigt som många skräms bort av spridande förtal och personliga påhopp.

Det är en fråga regeringen borde satsa mer resurser kring. Vad skulle ändras om det fanns ett tvång att individer måste vara offentliga på vissa allmänna forum? Troligen skulle en stor del förtal minska drastiskt. Sedan borde ärekränkande förtal via sociala medier falla under allmänt åtal och inte enskilt, när det kan få så stora konsekvenser för individen och i slutändan för hela samhället.