Är vi det som vi känner oss könsmässigt, eller är det bara trams?

En Hanna Lindholm har gjort ett besök på Södertörns högskola, där hon valt ut några som hon ställer frågor till, kring deras åsikter om huruvida hon kan vara en man om hon säger det, eller en katt, 7 år eller två meter lång, trots att hon ytligt sett är en kortare blond tjej.

Personligen skulle jag inte bli förvånad om hon hade sagt att hon var född till man, med dagens möjliga könsoperationer och mångfalden av män som öppet är av den mer feminina sorten idag.

Hennes frågor kan stundtals uppfattas som nedlåtande även om hon försöker dölja det bakom ett pokeransikte. Hon tycks möjligen vilja framställa dessa människor som en aning mer korkade.

Det tycks ibland finnas två varianter av människor, en grupp som är totalt objektiva och ser sig som mer vetenskapliga och därmed högre än andra och den andra som inte tycks vilja ha några gränser och därmed vara hur tillåtande som helst och troligen lägger in något mer av emotionell intelligens bakom svaren.

Vad jag förstått finns det vissa människor som biologiskt inte är det kön som de känslomässigt upplever sig att vara. Det har förekommit en del dokumentärer kring dessa som verkligen tycks lida. När sådana som mig, som inte upplever någon könsmässig identitetskris står bredvid dessa, så blir det väl mer av en acceptans för den andres upplevelse, som inte påverkar mig någonting. Ungefär som tro på vilken religion du vill bara du inte försöker pracka på mig någonting som jag inte valt själv. En individuell frihet för var individ som de bör få bestämma över själva.



I våra könsroller ligger sedan gammalt även traditioner och normer. Givetvis präglat olika beroende av generationskulturer. Idag har det dock nästan blivit omvänt, då huvudsakligen fäder, av vad jag uppfattat åttiotalsgeneration med ostyrigt stort skägg, vare sig de passar med sådant eller inte, syns dragande med sina barnvagnar i grupp på promenadstråken och trottoarer, vilket har föranlett blandade känslor. Läste en argsint insändare från tidningen Södermalssnytt 23-29 april 2016:

".....Fika gör man med med bekanta, vänner, vuxna med mera, men att dra in barnvagnar och sitta med bäbisar som både ska nappas, matas och - jo håll i er, för detta är sant - bytas blöjor på och ammas! På fik! (....). 

Jag gillar barn men nu tycker jag gränsen är nådd. Jag älskar Paris, staden  är inte lämpad för barnvagnar och på caféerna skulle de inte en tänka tanken att ta in en barnvagn. Ser ni det framför er? Non, non. Bonnläppar är ordet! Senaste trenden i Stockholm är också (för inflyttade lantisar) att gå ut och promenera med barnvagn, helst två manliga som går och drar barnvagnar som värsta kärringar. Ni får tycka vad ni vill. Det gör jag också. Ordet är fritt. Au revoir, Stockholm" .

Det signaler som jag upplevt många gånger är att heterosexuella kvinnor inte direkt dras till män som är allt för lika kvinnor i beteendet, möjligen eftersom vi från begynnelsen behövde någon som var stark nog för att kunna skydda familjen. Ett biologiskt arv helt enkelt. Ungefär som när vi är stressade och kroppen svarar genom att spänna framsidan av kroppen så höfterna spänns för att göra oss beredda till flykt från farliga djur och fiender från forntida hot. En idag onödigt spänning som sätter sig när stressen tar vid och vi får spänningar i höfter och nacke. Något liknande kan möjligen skapats när kvinnor väljer män att skaffa barn med, vilket idag kanske kan bli ett moment 22, eftersom många kvinnor både vill vara självständiga och göra karriär samtidigt som de inte vill ta hela ansvaret för barnen. Annars har jag ofta tyckt det blir så banalt med dessa pappabloggare och diskussionen om pappor, troligen för jag själv mestadels växte upp mer med en far än en mor, så varför göra en höna av en fjäder.

Det blir ibland smått larvigt när vissa identifierar sig med en föräldraroll, - Hej jag är pappa, ungefär som alla dessa tidigare reklamsnuttar - Jag är inte bara tandläkare utan även mamma! Oj, då måste hon vara professionell på tänder!? Eller - Jag är Göran, 5-barnpappa, som en allmän presentation överallt i alla sammanhang, ungefär som att hans sädesspridning givit honom en examen i bättre kunskaper. Det finns inget som gör människor till mer empatiska eller kloka bara av den grunden att de skaffat barn. Det är en befängd myt, som de flesta kan se om de ser sig omkring även om det säkert kan provocera en och annan.

Destruktivt och kontraproduktivt för kvinnor

I går morse läste jag artikeln, "Därför har finanskrisen ett manligt ansikte" i DN av Linda Portnoff, som hänvisade till boken, 179 år av ensamhet, som en av bokens tio författare. Den ska skildra olika berättelser av tio kvinnor från handelshögskolan. Linda Portnoff är ekonomidoktor och verksam som forskare på Handelshögskolan. Hon menar liksom övriga i boken att det är en hemsk machokultur på Handelshögskolan och kvinnor stöts ut och särbehandlas på ett ibland sexistiskt sätt.

Portnoff menar även att kvinnor inte få samma chans ute i finansvärlden eller ute i näringslivet, även om vi blir inbjudna så ska vi inte uppskatta den machokultur som hon menar ska råda. Hon konstaterar att kvinnor är underordnade män, vilket gör mig irriterad, för ingen kvinna som är verksam i näringslivet skulle tjata om en sådan uppfattning, om hon ville komma någonstans, eller klara sig utanför t ex forskarrummet på Handelshögskolan. Linda Portnoff cementerar bara dumheter genom att i sin position basunera ut dessa trossatser.

Hon lyfter i samma artikel upp Handelshögskolan som den mest respektabla skolan och jämför skolan med Oxford eller Harvard och att därifrån föds sedan alla ledare som i sin tur lyfter upp endast män. Det var faktiskt en manlig lärare på universitetet som tipsade mig om ett jobb en  gång i tiden trots att jag var kvinna när jag tagit min magisterexamen. Även om det inte blev någon varaktig arbetsplats för min del den gången.

Jag kan inte låta bli att förundras över Portnoff och hennes medförfattare som stannade kvar på Handelshögskolan och inte sökte sig till förslagsvis företagsekonomiska institutionen på universitetet. När jag gick på universitetet och sedan valde en nischad inriktning med internationella affärsstudier var vi bara 25 stycken som fått plats. En tjej i klassen hade även kommit in på Handelshögskolan dock självmant, istället valt universitetet, då hon uppfattat att det var för mansdominerat på Handelshögskolan.

Om nu Handelshögskolan skulle vara så suverän, varför behandlar den då kvinnor sämre? Inget land, ingen stad, inget område eller ingen människa som behandlar en kvinna dåligt är något att satsa på. Ändå lyfter Linda Portnoff upp denna institution som den bästa, vilket är väldigt motsägelsefullt. Min uppfattning är att det finns flertalet kvinnor, som istället förstör medvetet eller omedvetet för andra kvinnor, genom att just påstå att kvinnor skulle vara underordnade män.

Inte sällan ger samma kvinnor hellre uppmärksamhet och betygsätter män högre än en kvinna. Kanske borde de ta och fundera över om inte denna teori av underordning bara är väldigt destruktiv för dem själva och allmänt cementerande. Varför ska de envetet hålla sig på en arbetsplats, där de inte respekteras istället för att söka sig därifrån och gå sin egen väg. Dessutom kommer inte alla ledare från Handelshögskolan. Fredrik Reinfeldt är som exempel alumn på Företagsekonomiska institutet och han höll sig ändå på toppen i åtta år som landets ledare.

I eftermiddags var jag på en föreläsning på Stockholms universitet, där en manlig doktor i ekonomi som var jurist i botten från just Handelshögskolan höll en föreläsning för oss. Jag hade på tungspetsen att fråga honom hur de har det med kvinnorna på Handelshögskolan egentligen.

Det låg dock lite långt från temat på föreläsningen, så jag svalde den funderingen. Det låg emellertid kanske något i att äldre män speglade sig i yngre, som Linda Portnoff skriver i artikeln, då jag noterade hur föreläsaren med en ganska bristande ödmjukhet skrävlade lite kring sin position på Handelshögskolan som jurist och allmänt till de yngre killarnas förtjusning. Själv fick jag mest en uppfattning av av en mer omogen ungvalp som ännu inte åkt på stryk i hundgården.

Vad är det egentligen som hindrar kvinnor som Linda Portnoff att själva starta bolag med andra kvinnor och bli verkställande direktörer samt en del av näringslivet, där hon menar att kvinnor saknas. Inget i det skulle göra dem underordnade.

Annars är det nog bara att jobba på dit vi vill och kanske ännu mer jobb, än i låten, 9 to 5 som Dolly Parton sjunger att hon gör efter en kopp ambition, trots att hon inte får någon kredit och till sin hjälp med denna klagosång får hon Melissa Etheridge som ger låten lite mer styrka.

Kvinnor ska ha 10 % högre lön än män

Enligt Internationella Arbetsorganisationen , ILO borde svenska kvinnor ha över 10 % högre lön än männen, eftersom kvinnorna har mer erfarenhet, högre utbildning och högre produktivitet än män. I USA kan löneskillnaderna förklaras av logiska skillnader, som lägre utbildning och erfarenhet, så är dock inte fallet i Europa, enligt ILO.

Företagare sitter i en annan sits, eftersom vi kan styra lite efter tycke, smak och framförallt efter vad som finns i våra "lador". När jag var anställd en gång, så tänkte jag inte så mycket på könet i relation till lönen, utan efter vad jag tyckte att jag var värd. När det vid tillfälle kändes orättvist i relation till vad jag presterade så höjde jag rösten, eller snarare tog ett samtal med min chef om saken. Jag tror att det kan ligga lite bromsande psykologi i löneprocessen, att om vi utgår från att vi är diskriminerade på grund av vårt kön, så kan det leda till att det både blir en självuppfyllande profetia och bromsar vår löneutveckling.

Bakgrunden till boken, Bakom Dolda Ansikten, handlade bland annat, om diskussioner på nätet, där paradoxalt män påstod känna sig förtryckta, diskriminerade och till och med hatade av samhället.

Jag reagerade över denna negativa framförhållning och propaganda, bland annat just för att  det var så destruktivt baserat på t ex teorin kring förväntan. Om vi förväntar oss att prestera sämre, så blir det även resultatet. Det finns ingen motivation, om vi förväntar oss att andra förväntar sig att vi inte kan prestera. Därmed är all sådan negativ propaganda väldigt destruktiv. Något som även fick mig att starkt misstänka att all den manliga självömkande propagandan var ett spel för gallerierna.

Teorin om förväntan borde likaså gå att implementera på bland annat lönetänket. Om vi förväntar oss att vi blir bedömda utifrån vårt kön och därför är förutbestämda att få lägre lön än män, så blir det nog en högre uppförsbacke att ta det där lönesamtalet. Andra som tvärtom, borde prestera mer, för den höga lön de får är många politiker idag.

Eller så kanske vi borde ta fram barnet inom oss och dansa som den här lilla tjejen gjorde på tunnelbaneperrongen i New York långt bort från tankar om löner.