Okända systrar

Jag kände hur strumpan glidit ner och skavde mot hälen och satte mig ner på en grön parkbänk strax bredvid Årstabron i eftermiddags. Hade före tagit en lång promenad från Bondens marknad på Katarina Bangata, ner mot norra Hammarbyhamnen, längst Årstaviken och runt Långholmen, slunkit in på Galleriet Lumphé Littografiska och sett underhållande tavlor av Lasse Åberg och mer mörka verk av Mikael Persbrandt. 

En äldre okänd kvinna med sportkeps och det silverblonda håret samlat bak i en tofs kommer fram till bänken och frågar om även jag får in grus i skorna. Jag drar upp solglasögonen på huvudet och tittar mot kvinnan, ”Nej, jag försöker bara dra upp strumporna som halkat ner från hälen för jag vill inte få skavsår. De är av den kortare sorten". ”Jaha, själv använder jag inga strumpor alls”, säger kvinnan, som visar fram sina gymnastikskor. 

Hon börjar berätta att hon börjar känna sig trött, för hon har gått två vändor fram och tillbaka längst Årstaviken redan. ”Funderar på om jag kanske äter för ensidigt, för jag kan bli alldeles rastlös. Min man sitter bara hemma och löser korsord, säger kvinnan suckande och himlar med ögonen. ”Ja det kanske kan bli lite rastlöst, ler jag förstående. Kvinnan börjar anförtro mig att hon gick in i väggen för ett tag sedan och gått ner en massa i vikt. Först fick hennes man en stroke och sedan hennes dotter cancer. 

Läkaren skrev ut lugnande och annat mot depression. "Fick även histamin, men han glömde säga vad det var jag inte tålde. Klarade inte av att ta dem, för jag blev bara liggande som ett kolli", säger kvinnan och syftar på de antidepressiva. 

”Ja vänta bara, du är så ung än sade kvinnan som var fyllda 77 men såg ut att vara runt sextio. Hennes barnbarn var i min ålder. ”Jag har inte själv levt i någon skyddad verkstad, så jag tror jag blev härdad tidigt”, sade jag och berättade att mamma dog vid fem och hur vi sedan flyttade runt i Sverige utan någon direkt trygghetskänsla. "Jag skrev mycket dagbok och peppade mig själv, så det tror jag hjälpte". Kvinnan var skilsmässobarn och hade känt sig rotlös i barndomen, än skulle hon till den ena och sedan till den andra. 

”Jag är så skör. Men jag kan vara väldigt stark i vissa situationer”, sade kvinnan. ”Tror motion är bra för att producera kroppens eget naturliga endorfin, så du gör nog rätt som motionerar som du gör”, sade jag. Kvinnan tittade på mig och sade, ”Du är skör, så skör, tänk på det framöver”. ”Nej det vill jag inte tänka på”, sade jag som kände hur uppmaningen stred mot min överlevnadsfilosofi.

Jag reste mig upp jämsides med kvinnan, som tycktes vilja ge mig en kram. ”Nej, du behöver inte tänka på det. Jag är nog lite trött nu”, sade kvinnan lite urskuldande. Vi tog varandras händer och jag önskade henne lycka till. ”Lika söker lika”. Vi är systrar du och jag”, sade den okända kvinnan som strax gick åt andra hållet, medan jag fortsatte den motsatta vägen.

Några andra som nämner systrar är Fleetwoodd Mac med den lite mystiska låten, Sisters of the Moon", som sångerskan Stevie Nicks i bandet skrev text till. En grupp som jag förövrigt troligen aldrig skulle hört om inte en  äldre manlig bloggare för många år sedan lade upp Stevie Nicks på sin blogg på Aftonbladet.