Suffragette - en historisk tillbakablick

När jag kom hem och tittade mig i spegeln förstod jag varför den unga snygga killen var så ihärdig att hjälpa till på ICA med plastpåsen, trots att jag valt en självservicestation. Under ögonen syntes svarta ränder efter mascaran som dragits med flödet av tårar som troligen gav ett tafatt intryck.

Det blev frukten efter drygt två timmars tittande på biopremiären av filmen Suffragette på filmstaden. Jag var inte ensam om att snyfta. Vi satt på rad och snörvlanden hördes både bredvid och bakom mig. I biosalongen kunde männen räknas på ena handen, vilket var ganska förståeligt.

Uppdaterat 2016-01-16

Den utlösande faktorn till tårarna var dock när maken till Maud Watts adopterade bort deras gemensamma son på hans födelsedag och vi fick gripande bevittna den lilla sonens rop efter sin mamma när adoptivföräldrarna bar iväg den lilla gråtande parveln. Det hade förekommits av att maken slängde ut Maud Watts när hon blev gripen för att hon endast hade lyssnat på ett tal av rörelsens ledare och sedan i skam-syfte körts hem till maken i polisbil. Maken förbjöd, förutom att han portade henne att träffa sonen igen och när han själv inte orkade ta hand om sonen valde han hellre adoption, än att låta modern som inget hellre önskade ta hand om honom. Något annat som gjordes i politiskt skam-syfte var att svartmåla kvinnorna i media med deras namn och fotografier. Ungefär på samma sätt som sker idag bland bloggar och forum av extremistiska politiska grupper när de försöker tysta någon.

Därefter fick vi bevittna hur poliserna tog till grovt våld mot kvinnorna med hårda slag så de föll som käglor mot marken. Förutom att det förekom en väldigt slemmig chef som tog som sin rättighet när han inte skrek åt de underbetalda kvinnorna, att  tvinga en och annan utvald flicka, att ge honom oralsex på kontoret i det sunkiga tvätteriet, som även var fyllt av giftiga gaser, skållhett vatten och brännande strykjärn, hann vi följa med kvinnorna in i fängelset ett par vändor, se hur de tvingades klä av sig och tvångsmatades via sond när de matvägrade. Vid dessa fängslanden kan vi verkligen tala om orättvisa och människor som dömdes utan legalitet.

Det var när jag tog t-banan hem idag, efter ha varit på mitt andra upprop till ny kurs på universitetet denna vecka, som jag såg anslaget kring den nya filmen, där den bedårande Carey Mulligan spelar huvudrollen som den unga tvätterskan Maud Watts som sedan blir vittne till stenkastning av några arga kvinnor som demonstrerar för sin rättighet att få rösträtt, vilka tillhörde den organiserade Suffragett- rörelsen.

Vi får möta Meryl Streep som spelar ledaren Emmeline Pankhurst, som syns endast en kort sekvens, dock som en stjärna som ger avtryck när hon håller tal och säger, I´d rather be a rebel than a slave". 

Dessutom träffar vi Helena Bonham Carter, som spelar den tuffa intelligenta apotekaren Edith som kan ställa diagnoser. Maken kan inget kring apoteksverksamhet, mer än att han ärvde apoteket. Likaså ser vi en mer välbärgad kvinna som spelar suffragette, som äger alla pengarna hos paret, dock är det maken som bestämmer och håller i dem.

I filmen finns till skillnad mot idag ett kvinnligt samarbete mellan olika klasser - arbetare och borgare. Jag rekommenderar filmen som en historiskt våldsam tillbakablick över feminismens ursprung - glöm dock inte näsdukar. Filmen visar även när det verkligen fanns något att kämpa kring, som inte handlar om att dra alla män över en kam som svin, eller den mer nischade moderna varianten som syntes för en tid sedan kring kvinnors rättighet att slippa få raka sig under armarna. Filmens eftertexter låter oss dock påminnas om att kvinnor i Saudiarabien faktiskt fick rösträtt sist av alla länder, så sent som år 2015. De får dock ännu inte köra bil själva.

Lägger in en trailer som sammanfattar den politiska verklighetsbaserade filmen Suffragette ganska bra innehållande vissa musikfrekvenser likaså.

Kvinnohat är trots allt ingen klyscha

Min kakadua undviker vissa ämnen

Det är troligen inte många som missat upplysningen om gruppvåldtäkterna som sker i Indien och kanske speciellt inte gruppvåldtäkten och mordet på den 23-åriga Jyoti Singh. Hon kom hem en dag till sina föräldrar, lycklig och glad över att ha klarat sin läkarexamen efter hårda studier med få timmars sömn. Nu hade hon endast 6 månaders praktik kvar, före hon kunde ta tag i alla drömmar om att bygga upp en läkarpraktik för de fattiga i Indien.

Hennes föräldrar hade trots omgivningens protester, av att stödja en flicka, sålt sin gård för att bekosta dotterns studier. Den unga kvinnan bestämde sig för att gå på bio med sin manliga vän, före den tuffa praktiktiden skulle dra igång med lite fritid. När hon efter bio-filmen med den manliga vännen tar en privat buss hem inte senare än klockan 20,00 på kvällen hamnar den manliga vännen i diskussion, med en grupp män som undrar hur kvinnan kan vara ute så sent, vilket inte passar sig.

Den manliga vännen hamnar till slut i slagsmål och blir svårt misshandlad av männen, som samtidigt släpar med sig den 23-åriga kvinnliga läkarstudenten bak i bussen. Först våldtas hon av en 17-årig man och sedan av de andra männen, där en av dem var frukthandlare, gift med barn och en annan gyminstruktör. De slår, biter och sparkar henne eftersom hon gör motstånd mot våldtäkterna.
En av våldtäktsmännen berättar senare, att om hon bara inte gjort motstånd skulle vi bara slängt ut henne sedan. Männen kör upp ett järnrör i henne, trycker sedan upp en näve, vilket en av försvars advokaterna demonstrerar är en naturlig handling som att slå någon.

När den yngre mannen trycker upp en näve i henne drar han sedan ut något som visar sig vara hennes tarmar. De uppfattar henne till slut som död, så de slänger av henne från bussen med den misshandlade mannen, nakna bredvid den trafikerade vägen. Ett vittne beskriver kvinnan som en ko som just kalvat, där inälvorna hänger utanför kroppen. 30-35 män står sedan runt kropparna, utan att någon tar initiativ att hjälpa dem, förutom en man som hämtar ett lakan att skyla dem med och kallar på ambulans. Läkaren beskriver att han aldrig under sina tjugo år mött någon som så omöjligt kan sys samman, eftersom de inte gick att urskilja vilka delar som hörde till vilka kroppsfunktioner. Hon överlevde 13 dagar, vilket sågs som otroligt eftersom alla grundläggande kroppsfunktioner demolerats.

En av försvarsadvokaterna beskriver,

- Skulle en dotter eller syster göra något som drog vanära över henne själv, skulle jag ta ut henne på gården, hälla bensin över henne och tända på inför hela familjen. Det är min åsikt och det står jag för, sade försvarsadvokaten med bestämdhet.

Tänk att den synen på kvinnan finns ännu idag år 2015.

Den unga kvinnans "brott" vilket framkommer enligt dokumentären var, att hon varit ute självständigt med en man utanför ett äktenskap på kvällen. En annan försvarsadvokat menar att Indien har den bästa kulturen och där finns ingen plats för kvinnor. Samma man upplyste även om att, bara 20 % av kvinnorna är bra. Han beskrev vidare att kvinnor skulle skyddas från gatan annars blev det "mat" åt hundarna och hade inte längre något värde. Män och kvinnor kan inte vara vänner, menade advokaten, vilket den unga kvinnan och mannen hade varit.

Efter gruppvåldtäkten uppkom våldsamma demonstrationer av studenter, mot våldtäkter och för kvinnornas frihet i landet. Polis och militär både sköt, sprutade tårgas och grep studenter. Till slut blev etablissemanget tvungna att göra något. Fyra av våldtäktsmännen dömdes till döden. Något som dock inte kommer lösa varken den låga synen på kvinnan, eller de gruppvåldtäkter som sker mot unga kvinnor i landet idag och kanske främst i New Delhi.

Förutom gruppvåldtäkter kastas även ofta syra på kvinnorna i syfte att förstöra deras liv och regelbunden misshandel i hemmet. En av kvinnorna beskriver att synen på kvinnan kommer redan i barndomen och exemplifierade med att pojken ges ett stort glas mjölk, för han behöver energi och flickan får samtidigt inte någon mjölk alls, på det sättet lär de sig att flickor inte har något värde.

Av 10 000 aborter i landet bestod 9 999 av flickfoster. Flickor tillåts giftas bort när de är mellan 12-15 år och våldtas därefter i hemmet, vilket förklarar de unga männens syn på flickor och kvinnor. De har inget värde för många.

I Sverige förekommer anonyma diskussioner på nätet om våldtäkter, där kvinnor påstås ljuga i många fall. Från Jämställdisterna kommer ibland åsikter, att det är skillnad på kvinnor och få kvinnor är "pärlor" de flesta inte. Ungefär samma resonemang som en av försvarsadvokaterna, sade kring kvinnor som var ute på kvällen för att se en film med en manlig vän och därmed drog vanära över sig.
Endast 20 % var bra kvinnor, enligt honom. Inget ont alls om våldtäktsmännen. De som tydligen inte uppvisade någon ånger alls efteråt. En av dem säger lättsamt från fängelset, att han visste inget om kvinnan men hade läst kort i tidningen att hon studerat till läkare. Jyoti Singh (1989-2012), där hennes förnamn betyder "ljus" dog av barbariska skador år 2012. Hennes far berättar att dottern aldrig fick svar på sina frågor,

 - Vad är en kvinna? Hur betraktas hon av samhället?

Hennes far hoppas att, "världens mörker ska skingras av hennes ljus".

Dokumentären av Leslee Udwin som visades av programmet, Dokument utifrån förbjöds i Indien dock kan den ses här.

Sedan våldtäkten på "Indiens dotter" har anmälningarna ökat med 35 % i landet.

Bara 1 av 5 våldtäkter i Danmark leder till fällande dom. I Sverige är det motsvarande 1 av 6 våldtäkter som leder till fällande dom. 17,7 miljoner kvinnor har våldtagits i USA. I Kongo-Kinshasa våldtas 400 000 kvinnor varje år. I Storbritannien har 33 % av flickorna mellan 13-17 år upplevt sexuellt våld. I Sydafrika våldtas en kvinna var 26 sekund.

Tycker det är ganska svagt att vissa inte vill kalla sig feminist, när denna märkbara ojämlikhet förekommer i världen. Det är det minsta man kan göra som en humanistisk gest för dem som har det värre än oss. Ofta syns dock vissa kvinnor på nätet, som vill skaffa sig lite pluspoäng från vissa radikala män och därför böjer sig för minsta krav som att inte kalla sig för feminist, för att själva få mer bekräftelse. Det är förhoppningsvis mest synbart av en mindre mängd anonyma grupper som syns på nätet. Troligen med en kort livslängd som den typen av sammanslutningar brukar ha.