Translate

onsdag 24 maj 2017

Tacksamhet, jämställdhet och könsapartheid i Sverige

Tunnelbanan stannade till vid Sockenplan efter lunchtid och ett fåtal personer gick på och satte sig, varav en äldre man med rullator försökte, sakta av ålder, stiga över tröskeln och in mellan dörrarna. Plötsligt stängs dörrarna och fångar hjulen av rullatorn mellan som i skruvstäd.

Jag försöker trycka på dörrknappen innanför och sedan putta ut hjulen på rullatorn, som den äldre mannen stödjer sig mot, mellan dörrarna med foten och bända upp dörren med händerna, En kvinna utanför ropar,  - Nej varför gör han så och tittar mot första vagnen där chauffören alltid ska titta ut mot perrongen före han stänger alla dörrar. Den här var möjligen upptagen med sin Iphone, löste korsord eller kanske twittrade.

Strax öppnas dörrarna igen och en kvinna bredvid mannen ropar in till mig och de som hör vädjande och på samma gång uppfordrande,

- Kan ni hjälpa honom av vid nästa station?

Mannen har grått hår, lite böjd rygg, en uppknäppt skjorta med vitt krusigt hår som sticker fram på bröstkorgen och han luktar svagt av vin. Jag ställer mig vid rullatorn och mannen sätter sig ner på en bänk. Strax är vi framme vid nästa station och en tystlåten yngre mörk man tar tag i handen på den äldre mannen och drar upp honom och jag för rullatorn mot mannen, så han kan ta den i händerna.

Mannen rullar sakta fram mot dörren och jag ställer mig mellan, med ryggen mot dörren och tar mannen med ett fast grepp i armen och säger, - Nu får du skynda dig, och drar ut mannen samtidigt som dörrarna åter igen smäller igen om oss, nu höll vi dock emot med ryggen och får ut den skrangliga gubben.

På plattformen vänder sig mannen mot mig och säger, - Ett stor tack ska du ha!

Jag söker med blicken och ser att där finns en hiss ner mot gatan och utgår från att mannen hittar den själv före jag går vidare. Det måste vara en plåga att behöva vara beroende av andra, om någon levt hela livet på egen hand tidigare. Yngre får hjälpa äldre och vice versa.

Annars läser jag nu i senaste numret av Forskning och framsteg, där ett resultat bland 2 000 undersökta av nationalekonomen Johanna Rickne tillsammans med kollegor i ekonomisk debatt, att det visat att i förhållanden, där kvinnan gjort karriär, har en dramatisk ökning av skilsmässor skett bland kvinnor dock inte för män som gjort samma resa.

Även i detta fall har åldern haft sin betydelse. Tydligen visade resultatet att bland de par som skilde sig fanns en åldersskillnad på fyra år eller mer. De som inte skilde sig var i mer jämnåriga relationer. Rådet hon ger till unga kvinnor är,

- Sök inte status hos en äldre man som tjänar mer, utan hitta någon som är redo att leva jämställt. 

Det handlar delvis om att människor i gemen måste göra lite mer egen forskning kring de värderingar som den andra valda parten har och inte komma med klagomål efteråt, som det finns så mycket av idag. Alla har vi ändå till syvende och sist ett eget ansvar fullständigt oavsett kön.

Något annat som är långt mycket värre och hemskare är den skattefinansierade friskolan där skolbussar och caféer i Sverige använder köns-segregering, där flickorna får stiga på längst bak på bussen och pojkarna längst fram.

Likaså caféer i Sverige i vissa förorter är mestadels fyllda av män och när "Kalla fakta" går in med dold kamera hänvisas kvinnan till en särskild sida. Det här ska då delvis styras av mycket konservativa män och kriminella. Det här kan vi nog nämna som ett mycket tydligt fall av annan kultur i en annars fullständigt motsatt kultur.







Avslutningsvis och som lindring för ovan elände får Toni Childs sjunga hoppfullt för våra barn från albumet House of Hope, som även gav musik i filmen, Thelma & Louise.


lördag 13 maj 2017

Filmtips, politik och okunskap

Jag var och såg den italienska och prisbelönta filmen, Vad döljer du för mig, i måndags med en vän. En grupp manliga och kvinnliga vänner som känt varandra i många år träffas skrattande och glatt över en middag med vin och god mat.

En av kvinnorna som även till vardags är psykolog föreslår efter en stund att alla ska leka en lek där alla ska låta varandras samtal från deras mobiler, både muntliga och skriftliga, höras och läsas helt öppet inför alla, för inte har någon av er något att dölja, frågas kryptiskt.

Det blir något som börjar i en avslappnad och roande stämning för att sedan bli mer och mer obekvämt varefter det ena och andra meddelandet eller telefonsamtalet framkommer och spelas upp offentligt inför de övriga.

Var och en som har en normal till god inlevelseförmåga kan lätt känna in en mer och mer pinsam situation som framträder på bioduken. Filmen är för övrigt av typen svart humor med starkt inslag av verklighetskänsla som varken chockerar eller ger några A-ha-upplevelser.

Fasta parförhållanden där mycket dolts för den andra. Det är inte bara på nätet där så många är anonyma som skildras i boken, Bakom dolda Ansikten,  där människor döljer sitt rätta jag för andra, utan även i vardagslivet. Den vackra fasaden som många strävar efter att visa utåt är troligen i det flesta fall just bara en fasad.





Från det dolda till det ytliga, så är det just yta, som tycks vara något som lyfts fram och har lyfts fram sedan begynnelsen och då i form av en tro på, att det finns människor som står över andra människor. Det har talats om den "Ariska rasen".

I boken Svenskarna och deras fäder, nämner författarna Karin Bojs och Peter Sjölund hur det talats mycket om "arier". Dessa arier  ansågs ha spridit de indoeuropeiska språken, vara blonda och vackra och allmänt överlägsna andra folkslag.

Vidare säger de att denna uppfattning finns kvar än idag i såväl Europa som Indien och Iran. Faktum är att jag talade med en iranier nyligen boendes i Sverige sedan många år, som på fullt allvar hade denna uppfattning om arier. Han nämnde även att Iran hade en speciell relation med Tyskland som det inte talades om och i torsdags kunde vi samtidigt läsa en artikeln i Dagens Nyheter om nazismens väg från Tyskland till Mellanöstern.

Minns att jag blev förvånad för många år sedan när mörkare människor var rasistiskt utåtagerande. I mina öron känns teorin om en förekommande arisk människa otroligt förlegat och obildat.

I lördags talade Sverigedemokraterna:s partiledare Jimmie Åkesson på Långholmen vars parti åtminstone har sina rötter i nazismen. Jag promenerade dit hastigt förra lördagen, så hastigt att polisen som såg mig hasta upp för trapporna samtidigt som jag rotade fram min Iphone i väskan nästan såg rädd ut, som om jag vore någon som skulle ta fram ett vapen från handväskan och göra något hastigt mot Sverigedemokraternas talespersoner.

I media efteråt kunde man se en blond ung kvinna som suttit i publiken med stajlat blont hår  bärande folkdräkt på sig. När har svenskarna någonsin sprungit omkring i folkdräkt till vardags om det inte vore för att de dansade folkdans. Det blir lite roande över det hela kan jag tycka.
Charlotta Lena,  april -17

Jimmie Åkesson, vände sig och frågade ut mot publiken,

- Vet ni vad det bästa är med att vara en partiledare, vet ni det, upprepade Åkesson med ett stänk av rörelse i rösten.

Jag som stod längst bak och möjligen var den enda från oppositionen där jag stod, svarade,

- Ja lönen!

En man snett bakom mig, fick svårt att hålla sig och såg road ut och upprepade snart mina ord.

Våra ord dränktes dock av fortsättningen på Åkessons historia, där det framgick att det bästa med att vara ledare är när t ex en kvinna i 60-års åldern hade tryckt Jimmie Åkesson hårt mot sin barm och viskat i hans öra,

- Du är en hjälte.

Förklaringen varför han var en hjälte framkom dock aldrig eller åtminstone väldigt otydligt. Åkesson hade dock en relativt stark hejarklack i publiken, så han behövde inte lida.

Jag kände sedan att jag tagit mig tid för att få en egen bild och uppfattning av Jimmie Åkesson live, för det är viktigt att få en bild av en människa direkt själv inte endast genom andra och aldrig via skvaller.

I min värld finns inga högre eller bättre grupper av människor, eller så kallade arier, utan olika
kulturer, sociala och ekonomiska förutsättningar samt mer eller mindre goda gener för att ta sig fram i livet. Samtidigt som det alltid finns för och nackdelar med allting. Två sidor av samma mynt.

Avslutningsvis sjunger Tracy Chapman låten, Give Me One Reason från albumet New Beginning, som släpptes 1995 som gav henne en Grammy Award för bästa rocklåt. Kanske är det fler som funderar över varför de ska stanna kvar någonstans, trots att det inte känns helt fullkomligt och nu ges lite inspiration.