Sjunga med självkänsla..

En grund för god självkänsla bör vara föräldrar som inte skrattar nedlåtande eller tillrättavisar naturlig begåvning De flesta barn har troligen från början en god självkänsla, exakt som den trygga coola lilla tjejen med sin avslappnade pose viftande tryggt med tårna, när hon sjunger med stark inlevelseförmåga kring vänskap nedan.

Sedan går åren med allt vad det innebär och vissa behöver söka terapi,medan andra köper skriftliga manualer av Mia Törnblom kring hur de ska finna sig själva och självkänslan.

Ytterligare några fler år passerar och många människor börjar återfå sin avslappnade pose i soffan i likhet med den lilla tjejen och tycker att hon duger väl ändå ganska bra exakt som hon är på sitt fullständigt unika sätt.

Go with the flow..

Har ingen riktig motivation att skriva men så sägs det ju att man ska låta allt bara flöda - go with the flow - vi ska slappna av, bara vara och sluta oroa oss. Hur som helst när vi ikväll satt framför en mycket speciell, rolig åtminstone tycker jag hon är ganska, troligen omedvetet, underhållande. Jag gillar henne. Hon uttrycker sig med stora yviga gester och talar emellanåt med viss söderslang.

Hon tillhör kanske dem som kan ha svårt för tystnad och måste fylla ut varje tom minut med något ord. Hon påminner om en gammal kompis jag hade en gång i tiden, som jag jobbade med för många år sedan. Mycket social och vänskaplig mot alla precis som min förra hund faktiskt på ett positivt sätt.

Vi umgicks en hel del fram tills hon föll för en norrlänning och flyttade bo och pack upp till urskogen och fick några ungar. För att återgå till passet, så frågade yoga läraren oss ikväll vad vi ville få ut av lektionen - Vill vi ha ett mer högt tempo, få upp energin eller mer lugnt. Ingen svarade, så hon försökte igen och då sade jag, - Kör något som är avstressande, eftersom jag kände att min puls varit på högvarv hela dagen och några snett bredvid nickade hummande och medgivande.

Förutom att rummet var dragigt och väldigt kyligt, så kan man aldrig få för mycket av yoga. Tydligen blev jag även något avstressad, för jag tar mig sedan ut i den mörka november kvällen från gymmet med de blå plastskydden fortfarande kvar på stövlarna när jag går nerför trapporna mot trottoaren.

Annars tänkte jag för en tid sedan på att barn idag i kontrast till antistress och yoga, ofta diagnosticeras med Adhd, så fort barnen tycker de är trist att sitta still i klassrummet, så kommer en klassificering av diagnosen. Samtidigt som jag minns en klasskompis jag hade i barndomen när vi under ett par år bodde i Skåne. Hade jag varit hans mamma skulle jag varit livrädd att han skulle slå ihjäl sig. Minns att han var duktig på att skriva kreativt. Bara en dag då vi var på utflykt hela klassen stannade vi till vid en röd liten stuga i skogen och utanför fanns en sådan där äldre mycket djup brunn, som fanns förr att hämta vatten från med ett litet tak ovanför.

Den här spralliga killen hävde sig upp på kanten av brunnen, som innanför ledde till en mörk avgrund och något svart blänkte djupt längst därnere när vi blickade ner. Han slängde ner sina bägge ben och höll sig fast med bara händerna på kanten och allt annat hängande innan- och nedanför. Vår fröken försökte tala lugnt med killen, att han skulle ta sig upp igen och flera tjejer skrek inför bilden att han skulle ramla ner.

Vid ett annat tillfälle kom han in i klassrummet, där vi tolvåringar satt och hade förändrats med en konstig blick, då visade det sig att han skjutit sig själv med ett hagelgevär, så han hade fått sig ett porslinsöga. Det plockade han sedan ut och in för att få mer uppmärksamhet av dem omkring honom.

På den tiden talades det ingenting om bokstavsdiagnoser, vilket inte heller han tvunget skulle haft. Tror inte det är omöjligt att många barn idag mer kan behöva uppmärksamhet, än att de har någon diagnos. Men vad vet väl jag.

Allt vi dock säkert vet och kan är att fortsätta andas som Ingrid Michaelson sjunger med låten Keep Breathing på albumet med det passande namnet Girls and Boys.

Från dagisminnen av flumpedagogikens värld till moderna rön

Jag och några dagiskompisar stod och hängde utomhus utanför mitt daghem. Jag var fem år och den som svarade när dagistanten kom som vi kallade henne,

- Vad har ni för er för något, frågade dagistanten och tittade ner på oss med sina stora breda glasögon och den långa tjocka flätan hängandes stramt nerför ryggen.

- Det har inte du med att göra, sade jag med en liten och mopsig stämma.

Det skulle jag aldrig sagt, för det blev strax efteråt stort möte på daghemmet, varav jag blev placerad i dagistantens knä och satt pressad mot hennes storgråtande uppsyn, för att jag skulle förstå att jag sårat henne med mitt raka och ärliga svar.

Jag minns de tysta och stirrande blickarna från de andra passiva dagistanterna och någon annan, som bannade mig anklagande för jag fått läraren att gråta. Det går ju att fundera lite, om inte de dagisfröknarna möjligen missat någonting stort i sin utbildning, som att det inte var barnet som skulle trösta lärarna utan tvärtom.

Nu så här långt efteråt funderar jag även på om inte den här dagistanten, försökte använda mig på ett manipulativt sätt, för att få mer respons från min pappa, som vid perioden blivit änkling efter min mammas bortgång och vid tidpunkten var ganska eftertraktad som då relativt välbärgad mörkhårig och snygg man på 35 år.

Jag får dåliga vibbar av tanken på det där daghemmet. I den större byggnaden bredvid daghemmet fanns skolan och lågstadiet, där min bror gick i skolan. Brorsan och hans kompisar brukade kasta snöboll på dagistanterna när han tyckte de var dumma mot oss. Troligen var inte daghemmets pedagogik den allra bästa heller. Bröder kan vara så söta och beskyddande i en viss ålder före de blir äldre.

Varför jag kom in på daghem och pedagogik var eftersom jag fortfarande då och då, när jag hinner, läser boken, Godhetens kraft, av psykologen Daniel Goleman som inspirerats av Dalai Lama. Den sistnämnde är i motsats till vad många säkert tror, ganska vetenskapligt inriktad med många forskarkontakter och var även den som uppmuntrade forskaren Richard Davidsson att öppna forskarcentret, Center for HealthyMinds (CIHM) och ett av centrets uppdrag var att studera de bästa vägarna till medkänsla.

"Jenny som bara är två och ett halvt år, reagerade på en bebis gråt med att ge honom en kaka. När inte det hjälpte började hon själv gnälla och försökte sedan stryka honom över håret. Till och med efter att han lugnat ner sig  kom hon med leksaker till honom och klappade honom på huvudet". Detta noterades i dagboken som blev en del av en forskningsstudie kring rötterna av medkänsla.

Flera liknande studier har funnit att barn naturligt känner medkänsla före två års åldern. När barnet sedan passerar två och ett halvt års ålder börjar barnen skilja sig åt i sin empatiska omsorg.

Tydligen är en bidragande orsak hur föräldrarna styr barnets uppmärksamhet genom att t ex säga, "Titta vad ledsen du gjorde henne" vilket ska vara bättre än att säga, "Det var elakt av dig att slå henne".

Något annat som CIHM skapat är en "snällhetsläroplan" som prövas på en förskola vid centret.  Förskolebarnen läser där tillsammans upp ett snällhetslöfte: "Må allt som jag tänker, säger, eller gör inte skada någon och hjälpa alla".

Dessutom får barnen ett "snällhetsfrö" om de gör något snällt som planteras på en stor affisch som föreställer en "snällhetsträdgård". Förskolebarn som fyra eller femåringar, befinner sig i inledningen av en utvecklingsfas då barn brukar bli mer själviska, självinriktade och egocentriska.

I ett test av snällhetsprogrammets effekter fick förskolebarnen en passande uppgift.
Alla barnen fick coola klistermärken och ombads fördela dem i olika kuvert. Dessa kuvert var,

1. Kuvert med foto på dem själva
2. Kuvert med foto på bästa kompisen
3. Kuvert med foto på okänt barn
4. Kuvert med ett foto på ett sjukt barn

Under terminen hade även en kontrollgrupp som inte deltagit i programmet blivit mer själviska när det gällde att dela ut klistermärken - så var det inte med barnen i snällhetsläroplanen. 

Femåringens vanliga tendens att bli själviska kan neutraliseras. Den här förändringen mot en mer varmhjärtad inställning ska tydligen inte endast gälla barn, enligt psykolog Daniel Goleman. Vi får kanske ta och stoppa i oss några fler pepparkakor trots att det är sommar, så kanske också vi kan få ett och annat snällhetsfrö, mer medkänsla och större empati som Alanis Morisette sjunger med låten Empathy.

Känslor av orättvisa och bloggtävling för mindre bloggare

Jag förstår att vuxna människor kan känna sig mycket kränkta och bygga upp en ilska av att ha blivit inlåsta. Ännu mer vid de fall där straffen inte är rimliga i relation till brottet. Förekommer det sedan fall där någon blivit inlåst, utan att ha gjort något fel blir de negativa känslorna av naturliga skäl än mer värre och jag tror knappast det ger någon mervärde för samhället.

Läste nyss en artikel av Somar Nal Aher på Aftonbladet, att isolering används på ungdomshem i Sverige och att så unga barn, som 9 år blivit isolerade i små celler med en madrass. Det var det mest idiotiska jag läst på länge. Dessa barn ges från början en känsla av utanförskap och mindervärdighetskänslor när de troligen redan mist en naturlig trygghet.

Hur det kan tillåtas i Sverige år 2016 är en gåta. Det är helt inhumant och enligt Ekots granskning sker det dessutom regelmässigt. Tydligen ska det skett 787 gånger bara förra året. Enligt FN-är det även tortyr med inlåsning och självmordsförsöken på ungdomshäkten tros vara ett resultat av isolering. Det måste ändras!




Förövrigt deltar just nu ganska många ägare till småbloggar i en tävling för småbloggare, där alla är välkomna att rösta. Konkurrensen är super hård och min blogg står bredvid nummer 67. Jag har inte direkt blogg-socialiserat i någon större omfattning detta året eller året före, vilket troligen hade varit en stor fördel. Vem vet kanske vinner jag som den som hamnar på lägsta placering med minst röster och det blir ju åtminstone passande för en mindre blogg.

- ÅRETS MINDRE BLOGG 2016 -

Sälja ut barn utan deras tillåtelse

Jag har nu sett ett flertal gånger hur Ikano bank marknadsför sina tjänster i DN via ett gråtande barn och har stört mig över överträdelsen av barnets rättigheter.

Ett första hastigt intryck kan förstås skapa ett snabbt leende, som dock efter en längre syn kanske åtminstone får vissa, att undra vilka föräldrar, som tillåter att kränka sitt barn, genom att klä ut det i trista kläder, en ful peruk hon inte själv valt och få henne att gråta utan tröst, för att sedan fotografera henne. Dessutom troligen få betalt för bilden som sprids ut i stora dagstidningar. Och annonser i media är inte billiga.

Vissa kan naturligtvis hävda att barnet inte förstår vad som händer, eller vem som sedan får se henne. Men när hon sedan blir äldre och kan välja själv, så blir hon troligen inte så glad. Nu framgår inte hennes namn eller personuppgifter, så bilden bryter inte mot lagen. Det är däremot barnets vårdnadshavare som enligt föräldrabalken ska se till barnets bästa, att deras rättigheter inte kränks.

Orättvisor - inte bara för pappor

Det finns fördelar med att ha mycket att göra, som att du slipper tänka så mycket på oväsentligheter och kan backa upp psykologiska försvarsmekanismer, så du kan jobba vidare som en målmedveten arbetshäst med skygglappar inför illasinnade och verkligt, störda människor omkring dig.

Igår kväll satt jag tre timmar och skrev tenta i juridik i en kall stor sal tillsammans med många andra. Den tentan som jag aldrig fick skriva den 25 mars eftersom jag till stor frustration glömt legitimationen. I biblioteket före jag gick in, hörde jag en kurskamrat ropa mitt namn. Hon och sju andra från samma kurs var där för, att skriva omtenta gällande den tenta jag skulle skriva för första gången. Förhoppningsvis slipper jag samma sits som dem, när gårdagens tenta blivit rättad.

Civilrätt är ändå intressant och visst finns vissa förlegade delar som den i Föräldrabalken 6 kapitlet 2 §,andra meningen, som säger,

(....) Vårdnaden om barn består till dess att barnet fyller arton år eller dessförinnan ingår äktenskap".

Något som går att tolka som att maken ska agera föräldern till makan. Någon skulle kanske hävda att barnet även kan vara en ung man. Även om det är mycket sällan som yngre män gifter sig med äldre kvinnor. Det måste ligga kvar från förra seklet där vissa kvinnor som gifte sig ofta kom mycket unga direkt hemifrån för att leva med någon minst dubbelt så gammal man, som först vid den tiden hunnit jobba upp sin förmögenhet och kunde "köpa sig" en fru. 

Samtidigt går det att läsa i Äktenskapsbalken 2 kapitlet, 1 § kring äktenskapshinder:
"Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av myndighet som anges i 15 kapitlet. 1§ Tillstånd får meddelas endast om det finns särskilda skäl."


Förövrigt läste jag Maziej Zaremba:s tredje del i sin serie, "Rättvisans demoner" i Dagens Nyheter den 29 april, där han beskrev att oskyldiga kvinnor likaså, kunde hamna under möjligen omedvetet maktgalna och destruktiva klor hos myndigheter. I det här fallet fick en mamma uppleva hur en pappa kunde manipulera deras son att ta avstånd från mamman.

Det började med att mamman blev orolig eftersom sonen kom hem med blåmärken och nedkissade kläder från pappans nya familj, vilken inleddes när pojken var sex år gammal. Pojken är rädd för den nya halvbrodern. När sonen för andra gången måste söka vård hos vårdcentralen gör modern en orosanmälan till socialen. Doktorn misstänker att pojken far illa hos fadern. Socialen gör ingen utredning.

Snart kommer fadern med pojken i släptåg och pojken får påtvingat säga att han själv ramlat och inte blivit slagen av brodern. Han sade bara så för att "göra mamma till lags", vilket antecknas hos socialen. I juli 2006 antecknar socialsekreteraren: "Olle rädd för att han inte ska få träffa mamma mer" (...) En månad senare antecknas "Olle vill inte träffa mamma. (...) Han säger att han absolut inte vill det, och att han skall ta livet av sig om de vuxna bestämmer att han ska gå tillbaka till henne."

Det märkliga är att under denna tid varken såg eller talade Olle och mamman med varandra under 30 dagar. Varje gång mamman ringde lade pappan på luren. När barnet var nio år kom han till en psykolog, som insåg att pojken befann sig i en lojalitetskonflikt mellan föräldrarna. När pappan får höra vad psykologen sagt, får sonen inte längre gå dit.

Ingen hos socialen undrar varför pojken plötsligt är rädd för att träffa sin mamma. Snart vill Socialen utreda barn och föräldrarelationen på ett särskilt boende. Bara det måste ju slå fel när barn som givetvis känner på sig, att de observeras och måste bo på ett särskilt boende, inte kan belysa det vanliga mönstret. Mammans egen mor dör sedan i cancer och hon ber om uppskov, något som socialen inte ser som en ursäkt, "de hade en utredning att göra, med eller utan dödsfall."

När mamman sedan tre veckor kommer till utredningshemmet för att hämta pojken till begravningen, snyftar pojken och säger sig inte vilja följa med. Kortfattat blir sedan den händelsen, av att mamman ändå bestämmer att sonen ska följa med, ett bevis på att modern inte respekterar sonens vilja.

Snart blir det Moderns tur att observeras och hon bevakas av 20-åringar som bestämmer att hon inte ska få åka och bada med sonen för de har inte tid att följa med och bevaka henne. 20-åringar som kunde vara hennes döttrar. Ett praktexempel på individers okunskap i farlig kombination med felplacerad makt. Ungefär som vissa dörrvakter, obildade bloggare som sprider grovt förtal, eller högerextrema och/eller vänsterextrema kommunpolitiker.

Slutkontentan av detta hemska öde för modern är att hon när artikeln skrevs inte hade sett sin son på åtta år och åtta månader. Modern klandrar sig själv för sin oro för sonen, den dagen hon gjorde sin orosanmälan, ty utan den hade hon idag fortsatt kunna leva med sin son. Tingsrätten litade fullständigt på socialtjänstens intygande att mamman utövade skadligt inflytande på sin son.

Göran Lysén, professor emeritus i folkrätt har pro bono försökt hjälpa modern att få tillbaka kontakten med sonen under fem år. Enligt Lysén är orsaken "vänskapskorruption". Han tror inte att det som hänt kunnat ske i Stockholm, dock i en småstad där alla makthavare umgås i samma kretsar. En nära släkting till fadern hade nämligen varit ordförande i socialnämnden och ledande politiker i den aktuella stadens största parti.

Till detta tillkommer även ett brev där en läkare intygar att modern är en livsfara för sin son och lider av en grav "personlighetsstörning", är närmast psykopat, vilket doktorn illustrerar  med en rad skakande scener. "Läsaren får en serie bilder av en oberäknelig, härsklysten, manipulativ och våldsam kvinna. En "ixoid" personlighet. Ett honmonster."

Grovt förtal med psykiatriska  diagnoser mot okända individer känner vi till från nätet.

Doktorn förordar starkt att hon berövas vårdnaden om Olle. I elva år har detta brev legat i moderns akt, en bruksvisning till hennes person. Det lömska är att det inte åberopas öppet av socialtjänsten och inte heller kan bemötas av modern. Kanske ändå tur att hon inte råkade ut för någon galen bloggerska som hängt ut henne med liknande förtal på nätet med mycket högre spridningsfrekvens. Även om spridning av okänt material via e-post och okända länkar med förtal bör ligga under samma låga dolda nisch.

Läkaren som skrev brevet är specialist på leversjukdomar och inte psykiatriska sjukdomar. I och med detta fallet och troligen många fler faller en del av mans- och papparättsrörelsen tes, att de fallit offer för specifikt "manshat" från samhället, även om det möjligen finns några fler vårdnadstvister där män skurits av från sina barn än vice versa.  Lena Hellblom Sjögren tror proportionerna  30-70 motsvarar den sociala verkligheten.

Moralpanik

Moral, empati och rättvisa

Ibland går det att läsa uttryck som "moralpanik"på nätet. Jag talade nyligen med en vän kring moral, som berättade att moral enligt en tes han läst, ska vara starkt kopplat till vilken grad av empati en människa äger och den skapas tidigt. Min uppfattning är att människor genetiskt föds med en skiftande empatisk förmåga.

När benämningen moralpanik går att läsa på nätet är det ofta i samband med en sexuell anknytning och inte sällan i samband med barn. Vissa tycks anse att sex med yngre ska normaliseras, eller lobbar ofta anonymt för att det ska ses som en helt frivillig handling av den yngre.

Det går naturligtvis att se den yngres handling som fullständigt frivillig i relation till den ofta mycket äldre, om vi fullständigt bortser från faktumet, av den yngres utsatta situation som omogen, brist på livserfarenhet, en icke fullväxt hjärna, bristande kunskap och avsaknad av "skinn på näsan" samt därtill sociala faktorer som barnets eventuella behov av uppmärksamhet och i vissa fall emotionell närhet.

Det är samtidigt skrämmande att det finns en stor marknad av vuxna människor som sexuellt söker sig till barn. När blev de vuxna människorna sjuka? Varför saknar de vanlig empati och moral?

Några som inte tycks sakna moral är skådespelerskan Laurie Holden, som tillsammans med medlemmar, från Operation underground railroad, räddade 55 barn från sexhandel.

Några ur organisationen Operation underground railroad, förklädde sig till turister som frågade efter minderåriga flickor i Cartagena, Colombia för sexuellt umgänge på en fest. Laurie Holden uppehöll sedan flickorna, medan kameror fångade in de kriminella människorna på film, så de sedan kunde gripas av polis. På organisationens hemsida beskrivs hur de räddar en 9-årig flicka från en barnhallick som låter män regelbundet våldta den kidnappade flickan. Organisationen grundades av Tim Ballard en före detta CIA-agent.

32 miljarder i vinster genom trafficking varje år

Ibland sker dock en jakt med följd av gripanden, som i mars i år av ledaren av en pedofilring som befann sig i Södertälje i Sverige, genom tips från USA. Likaså skedde gripanden i Spanien, Tjeckien, USA och Kanada genom samma utredning.

Ett par andra företagsamma svenska individer är Sophie Stenbeck och Sara Damber som har inrättat ett pris som ges för insatser mot trafficking.

Jan Stenbecks dotter Sophie Stenbeck fick höra av sin far, - Var ledsen bäst du vill, men gör något åt det.

Sophie Stenbeck har även tillsammans med Sara Damber, grundaren av antimobbningsorganisationen Friends startat Child 10 - en satsning för barns rättigheter och för 12 dagar sedan hedrades 10 personer som fört en kamp mot människohandel.

Jan Stenbeck sägs annars varit den första som visade upp en dokumentär kring förekommande trafficking i Sverige trots missnöje från hans dåvarande rådgivare. Det sägs ändå bara vara döda fiskar som simmar med strömmen, så det kan väl ändå bara ses som en modig handling.

Notering:
Har fått problem vid hantering av inlägg via denna blogg, som att skärmen blir helt svart, hoppar, studsar, svarta ränder skymmer texten, eller bloggen slutar reagera på kommandon. Försvinner bloggen plötsligt så kanske ovan är en förklaring.