Gripande berättelser om oskyldigt dömda

Nick Yarris och Ray Krone

Har haft oväntat mycket att göra efter att jag kom hem, vilket är en orsak till skrivpausen, även om jag skrivit små noteringar om vad jag skulle kunna skriva om. Igår kväll efter 23,20 knäppte jag på TV:n och fick se en modig och lugn man i struken skjorta - Nick Yarris tala mot mig från skärmen från SVT 1 och jag undrade hur intressant det kunde bli med en man som endast tycktes hålla en lång monolog, tills jag förstod vad ämnet berörde.

Framför mig talade Nick Yarris, en man som vid första intrycket tycktes beskriva sig själv sittandes i en dödscell, så det fick mig att förvånas över det lugn han utstrålade. Endast 21 år gammal blev han felaktigt anklagad för kidnappning, våldtäkt och mord.
Han dömdes endast på indicier och spekulationer och när han beskrev polisen som uppenbart och öppet ljög om honom i rätten fick det mig åter igen att önska att jag var advokat. Tur att det inte finns någon åldersgräns för att studera vidare vart det än barkar. När Nick Yarris var ung pojke ägde han en kär hund som vän och han hade med den pudeln i knät ofta suttit försjunken i dagdrömmerier. Vid en av hans lekfulla promenader med pudeln i skogen stötte han på en äldre man, som brutalt våldförde sig på honom, för att sedan hota döda både hunden och hans familj om det kom ut vad han gjort.

Yarris höll allt detta inom sig och i sinom tid började han ta droger och med en kompis finansiera bruket med bilstölder. Han slängdes ut på gatan av familjen och i den vevan blev han oskyldigt anklagad av en polis. Med den bakgrunden står mycket emot en individ inför en dömande jury. Det fanns inte heller DNA-bevisning vid denna tidpunkt. År 1988 blev Nick Yarris dock den första fången på death row i USA att begära ett DNA-test för att bevisa sin oskuld.

Nick Yarris som berättar om sin barndom och sedan sin tid i dödscellen beskriver även hur han får en kärleksrelation med en kvinna. Hon hade med några andra politiska aktivister som var emot dödsstraff åkt runt och besökt dödsdömda fångar. Tillsammans väntar de sedan i flera år på att advokaten ska begära ett DNA-test. När beskedet sedan kommer visar det sig vara för gammalt för att ha något bevisvärde. Flickvännen orkar efter 10 år inte längre med situationen och lämnar honom.

Det tog 15 år innan DNA-tekniken med hjälp av tidigare "borttappade" bevisföremål och nytt DNA-test, nu på begäran av domaren efter att Nick Yarris plötsligt inte längre ville leva, lyckades fria Nick Yarris. När han fick beskedet bröt han ihop i fosterställning och när vakten frågade hur det var fatt kunde han inte svara, så vakten sade,

- Sätt på dig badrocken och tofflorna och följ med! 

Han förde ner Nick till dursch-rummet där han placerade honom på en stol och slog på duschen. Medan vattenstrålarna träffade Nick började sedan all gråt släppas ut som han burit under så många år. När han kom tillbaka till avdelningen skulle han flyttas till en psykiatrisk fängelseavdelning och när han frågade varför, uppgav de att de var rädda att han skulle skada dem, eftersom de behandlat honom så illa så länge. Alla privata tillhörigheter hade tagits bort från hans cell med konst och kultur och allt var inplastat. Nick satte sig då i lotusställning och tänkte,

"Tar ni allt ifrån mig ska jag nu drömma om allt jag ska få"

Den 16 januari 2004 släpptes han ut, efter att ha tillbringat mer än hälften av sitt liv oskyldig i en dödscell. De sista 14 åren utan någon som helst mänsklig kontakt, och de sista två åren, utan att få tala. Han gifte sig sedan, flyttade till England och fick en dotter.

Hittade en artikel om Nick Yarris skriven av Amnesty som även beskriver historien om Ray Krone. En man på 30 år som levde bra som sergeant i flygvapnet och annars arbetade på posten, som likaså blev anklagad och då för mord på en barservitris och kidnappning, dömd med hjälp av teknisk bevisföring innefattande "bitmärken" bekräftat av en "bitmärkesexpert". Han fick dödsstraff som sedan omvandlades till fängelsestraff på 25 år.

Även Ray Krone hade begåvats med initiativkraft att övertala domaren, om att ta ett DNA-test, där resultatet sedan istället visade sig matcha en man, som satt inne för sexuella övergrepp på en liten flicka. Ray Krone kom ut efter 10 år som oskyldigt dömd och utanför väntade ett pressuppbåd, eftersom han visat sig vara den hundrade fången som dömts till dödsstraff och sedan bevisats vara oskyldig i USA vid den tidpunkten. När Amnesty:s artikel skrevs 2004 hade 117 oskyldigt dödsdömda släpps i USA.

Känslor av orättvisa och bloggtävling för mindre bloggare

Jag förstår att vuxna människor kan känna sig mycket kränkta och bygga upp en ilska av att ha blivit inlåsta. Ännu mer vid de fall där straffen inte är rimliga i relation till brottet. Förekommer det sedan fall där någon blivit inlåst, utan att ha gjort något fel blir de negativa känslorna av naturliga skäl än mer värre och jag tror knappast det ger någon mervärde för samhället.

Läste nyss en artikel av Somar Nal Aher på Aftonbladet, att isolering används på ungdomshem i Sverige och att så unga barn, som 9 år blivit isolerade i små celler med en madrass. Det var det mest idiotiska jag läst på länge. Dessa barn ges från början en känsla av utanförskap och mindervärdighetskänslor när de troligen redan mist en naturlig trygghet.

Hur det kan tillåtas i Sverige år 2016 är en gåta. Det är helt inhumant och enligt Ekots granskning sker det dessutom regelmässigt. Tydligen ska det skett 787 gånger bara förra året. Enligt FN-är det även tortyr med inlåsning och självmordsförsöken på ungdomshäkten tros vara ett resultat av isolering. Det måste ändras!




Förövrigt deltar just nu ganska många ägare till småbloggar i en tävling för småbloggare, där alla är välkomna att rösta. Konkurrensen är super hård och min blogg står bredvid nummer 67. Jag har inte direkt blogg-socialiserat i någon större omfattning detta året eller året före, vilket troligen hade varit en stor fördel. Vem vet kanske vinner jag som den som hamnar på lägsta placering med minst röster och det blir ju åtminstone passande för en mindre blogg.

- ÅRETS MINDRE BLOGG 2016 -

Dödsstraff - borde avskaffas globalt

Bildkälla: Amnestys hemsida

Läste artikeln av Sanna Torén Björling om dödsstraffen i USA, som skonar människor med de rätta kontakterna och arkebuserar övriga inom samma grupp av skyldiga mördare. 

Det vanligaste argumentet för dödsstraff i USA ska, enligt artikeln vara att skydda samhället mot de värsta, mot en fysisk ondska. Samtidigt är dödsstraffet så långt från all humanitet du kan komma.

Bara tanken att ta livet av en annan människa och den ångest den dömda individen måste ha den sista tiden, före verkställandet är inte värdigt ett civiliserat samhälle. Ett mer mänskligt alternativ vore istället att låsa in de skyldiga. Jag förstår inte riktigt hur individerna som dömer ut eller verkställer ett dödsstraff mot en annan människa fungerar inombords.

I Sverige skedde den sista avrättningen den 5 januari 1910 mot en Johan Alfred Andersson Ander som dömdes till döden av Stockholms rådhusrätt, där Svea hovrätt fastställde domen den 1 juli samma år.  Han fick sitta i en cell på Långholmen i Stockholm, där han ska ha skött sig oklanderligt. En giljotin fick köpas in från Frankrike och tullas som jordbruksredskap före det gick att få in den i landet.

Med 1864 års strafflag ersattes dödsstraffet  för många brott med livstidsfängelse och 1877 beslutades att alla offentliga avrättningar skulle upphöra. Det sista kom av att skarprättaren Petter Steineck  träffade snett och fick hugga tre gånger före huvudet kunde avlägsnas från kroppen mot en Konrad Tector 1876. Året efter avskaffades därför de offentliga avrättningarna i Sverige. Mellan 1800-1865 avrättades  drygt 600 personer i Sverige.

Alfred Ander ovan blev den sista som avrättades i Sverige 1910, dock inte den sista som dömdes till döden. Hilda Nilsson även kallad "Änglamakerskan dömdes i juni 1917 till döden av Helsingborgs rådhusrätt för åtta barnmord. Hon tog dock livet av sig i sin cell På Landskrona Citadell före domen kunde verkställas. Den 3 juni 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid i Sverige och 1973 även i krigstid.

I moderna tider har dock Sverigedemokraterna velat återföra dödsstraffet, även om den motionen från Sverigedemokraternas fullmäktigeledamot i Uppsala, Joakim Larsson fick avslag, så hävdar han själv att fler av dem vill införa straffet.

Det är kanske inte så överraskande, med tanke på att partiet ändå har rötter från nazismen och en ganska kylig inställning mot vissa människor. Politiska antagonister är välkomna att försvara sig, dock brukar just den gruppen föredra att hålla till i kommentarsfält i grupp, där de även kan vara fler mot enskilda individer. 

Brott, juridik, straff nu och då

I veckan skulle jag tenta av en juridikkurs på 7,5 poäng. Jag hade förberett mig väl under arbetsluckorna. Tentamorgonen började med att jag finner min cykel ståendes med en metallstång i givakt där tidigare en svart sadel funnits, eftersom någon gjort sig besväret att omsorgsfullt skruva loss den och göra den till sin. Trots att den stod låst i ett låst cykelrum, dock med mycket spring av folk och uppenbarligen även en hel del fä.

En tidigare fullständigt nyköpt och vackert vitlackerad cykel, fick stå en vecka innan någon tog hela den låsta cykeln under armen och gick. Nu fick jag istället svärande småspringa till pendeltåget. Jag hann i god tid och möttes av rara kurskamrater och en och annan stressad elev med oroligt stirrande blickar.

Tyvärr hade jag missat informationen att ta med legitimation, så jag blev avsnäst av en djupt stressad man, som fungerade som dörrvakt intill tenta-salen. Trots att jag hade skrivit ut efter inloggning, min tentaanmälan med namn, personnummer och unikt tentanummer samt desperat försökte visa upp bankkortet med mitt namn, blev det nobben. Det var bara att vända hem.

Ger onda ögat

Hade jag kunnat utplåna någon för minsta anledning med blicken, under tågfärden hem hade det möjligen skett ganska snabbt, som av en ren olyckshändelse. Det kändes så förbannat onödigt och fel. Jag skrev istället ett par informativa brev till kurs- och tentaansvarig med lite funderingar kring deras strikt hållna byråkratiska legitimationstvång. Jag undrade om de var oroliga att någon skulle hackat min sida, gjort en anmälan i mitt namn och sedan gjort sig besväret att skriva en tenta i mitt namn för att vara bussiga. Och hur ofta skulle det ske rent statistiskt.

Nu blir nästa tentamen om 1 1/2 månad när jag eventuellt tappat en del av det jag pluggade kvällen före denna tenta, om jag inte pluggar igen.

Annars har det förts politiska diskussioner om att straffen ska bli längre. De flesta partierna vill ha tuffare straff. Sverigedemokraterna ska vara det parti som vill öka dem mest. Vänsterpartiet vill istället sänka dem, vilket får mig att reflektera över straffen förr mot idag. Straffen är alltid kopplade till de normer som råder i samhället över vad som ses som moraliskt rätt och fel.

Jag har fått till mig viss släktforskning och fann även en text på nätet över en av mina förfäder, "Den olyckliga plåtslagaren i Ensta", som finns i antavla för min morfar. Den olyckliga förfadern var min morfars, mormors, farmors morfar. Han hade namnet Otto Schröder och kom från Tredingskullen, Täby och arbetade som plåtslagare och Harneskmakare. Han föddes omkring 1650 och blev 87 år gammal. Han fick ett tufft liv och det är först i 35-årsåldern som han kommer in i historien. Han gifte sig med en kvinna som var 25 år äldre än Schröder själv. I sextioårsåldern hade hon blivit änka för tredje gången. Schröder fick troligen därmed överta sin företrädares plåtslageriverkstad och rörelse.

Frun Karin Reggertsdotter blir snart sjuk och ålderstigen och de har ingen mer äktenskaplig förbindelse. Snart kommer dock den unga Brita Nilsdotter in i Schröders liv när han var fortsatt gift med Karin.

Den typen av utomäktenskaplig förbindelse var inget som sågs med blida ögon i Sverige i slutet på 1600-talet.

"Ställdes inför rätten Plåtslagaren Otto Schröder, gift man, men hans hustru om sina 70 år gammal, vilken plåtslagaren av länsmannen Lars Johansson Mörk nu anklagas för, Hava drivit hor, här ute på landet å dess skattegård Ensta med sin legepiga Brita Nilsdotter, ogift och löskona, vilken gärning han själv tillstod och för den skull efter Kungliga straffordningen de anno 1693 sakfälldes  till 80 daler Smt, eller där han dem ej förmår utgiva  pliktar med 6 gatulopp samt i förmåga av den 4:de § uti 9: kapitlet Kyrkoordningen stå 3:ne söndagar efter varandra på pliktebänken, skall ock konan Brita som nu berättas ligga i barnsäng, vid nästa ting framhavas för rätten att undfå sitt brott laga som och plikt".

Barnet föds 1694 och blir döpt till Otto Ottoson efter sin far. Sonen avlider dock 16 år gammal 1710. Samma år avlider även Schröders gamla fru Karin Reggertsdotter.

Tyvärr var det ändå inte fritt fram för paret att öppet visa sin kärlek, då de kyrkliga myndigheterna på denna tid hade mycket stränga regler. År 1695 döms även Brita Nilsdotter för sin svåra synd. Den schangtila Schröder ställer dock upp och företräder Brita Nilsdotter som på grund  av sjukdom är frånvarande. Han betalar hennes böter.

Därefter fortsätter de att bestraffas för att de avlar barn med varandra efter hustruns död och får plikta med kroppen. År 1701 döms bägge igen och får vardera tre veckors fängelse med vatten och bröd. De var dock omtyckta i socknen och inget av barnen blev upptagna i kyrkoböckerna som "oäkta".

Hela socknen ställer upp bakom paret i en skrivelse till den kungliga majestätet.

Paret blir dock fortsatt jagade av en efterlöpare till Lars Johanssson Mörk, kronolänsmannen Detlef Meurk, som fortsätter aktionerna mot Otto Schröder och lägger fram i Svartlösa Härads Tingsrätt (dombok 1703, ärende 62) "hurusom plåtslagaren Otto Schröder nu för femte gången haft olovligt umgänge med konan Brita Nilsdotter".

Nu blir det dock förvirring i rätten, eftersom det var en unik situation där det inte fanns något stadgande i lag gällande "den som för femte gången sig förbrutit med lönskaläge". Rätten finner ändå att Otto "gjort sig livsstraffet värd", emellertid flyttas ärendet till Svea Hovrätt som till slut skjuter vidare ärendet som får överprövas av Kungl Maj:t i dess Justitierevision, som i utslag den 21 augusti fastslog:

"...Otto Schröder för den nu femte gången begångna lägersmål med Brita Nilsdotter pliktar med fem gatulopp." Familjens ekonomi förstördes under alla prövningar och paret fick under åren 1694-1707 åtta barn tillsammans trots alla bestraffningar för detsamma.



Margot Wallström (s) hade inte helt fel när hon kritiserat Saudiarabiens kvinnoförtryck, betecknat landet som en diktatur och kallat piskandet av en bloggare för ”medeltida". Den typen av bestraffningsmetoder hör ändå inte samman med moderna, civiliserade och mänskliga rättigheter. Det går att fundera starkt över, varför människor med civilkurage bestraffas i landet.

Bakom Dolda Ansikten

Bakom Dolda Ansikten, av Charlotta Lena Andersson

Rubriken syftar på boktiteln av den satirpolitiska kriminalthrillern, Bakom Dolda Ansikten. En bok på 431 sidor som kom ut vid årsskiftet 2013/2014, av delvis långvarig frustration, delvis ilska över sådant vi finner hemskt, orättvist och allmänt upprörande.

När orättfärdiga handlingar inte ges utrymme att få höras, motarbetas och förvrängs av extremistiska mansrättsgrupper, eller inte ges hederlig upprättelse växer lätt vanmakten, då är det mycket behändigt att skriva av sig. I mitt fall blev det boken, Bakom Dolda Ansikten.

Grunden för boken är sådant jag upplevt, fått intryck av, observerat, fördjupat mig kring via intervju med polis och forskningsmaterial, gällande nätbrott på Internet. En virtuell värld dit en växande kriminalitet har flyttat in som tidigare mer aktivt befann sig ute i det synliga samhället. Till den omnämnde kriminaliteten hör grovt förtal, stalking, nätmobbning, trafficking, grooming och dataintrång.

Bokens rubrik, Bakom dolda ansikten, syftar på den möjliga anonymitet som förekommer och den hänsynslöshet, som vågar sig fram när vissa individer, inte visar sig offentligt. Boken är en blandning av spänning och satir för att förenkla läsandet och ge viss underhållning. Recension av boken finns att läsa av journalisten Monica Antonsson.

Läsningen kan skänka tröst, en del svart humor och spänning, för dem som på något sätt blivit kränkta på Internet, samt kasta ljus på en del hemskt förekommande brottsområden. Boken ger även en del tips över hur du kan gå tillväga juridiskt om du vill prioritera den energin och kostnaden i ditt liv, för att väcka enskilt åtal.

Åklagare väcker inte åtal kring förtal, därför hamnar brottet inte under allmänt åtal, så du får själv stå för hela kostnaden om du inte vinner. Dessutom får vi hoppas att regeringen satsar mer resurser på teknisk utbildning för poliskåren, eftersom de tydligen inte tar anmälningarna på allvar. Kopierar in en del axplock från boken, trots att typsnitt inte kan modifieras på denna nykläckta blogg. Nedan syns först bokens prolog:

– En satans journalist någon Lisa Severin skriver nedsättande om män! Jag är med i drevet mot henne. Försök dra ihop så många som möjligt!
– Nu ska subban sänkas!
– Dessa jävla feminister, totalt indoktrinerade får de inte statsbidrag för allt och inget så är de ena skrikande offerkoftor.
– Ja fy fan vad jag hatar dem!
– Borde de inte straffknullas så de återställer sig i leden igen? Kvinnor som tar ton. Ingen jävel vill höra på dem!
– Hahaha, underställer sig i leden vore mer passande.
– Nej, inga män vill ha svenska kvinnor, som inte låter
män vara män! Se bara på alla falska våldtäktsanklagelser
de skriker om i tid och otid. Snart får man inte ligga
med frun när hon sover eller är full, utan att det ska
ses som en förbannad våldtäkt. Har vi inga rättigheter
längre!?
– Nej speciellt vill ingen ha feministiska vinpimplande
skrikande kommunistkvinnor. Det är bättre vi riktar in
oss på att fostra de unga - flickorna i samhället, som inte
hunnit gå ur skolan eller blivit förstörda av statsfeminismen
ännu!
– Kvinnor ska tillbaka till det gamla bondesamhället och
ta hand om hem och familj och inte göra karriär! Deras biologiska kropp med livmoder är till för att föda barn åt oss män.
– Varför alla dessa aborter och vaddå rätten till sin egen kropp!? Satans påfund av feminismen!
– Ja men sedan tar kvinnorna våra barn ifrån oss med, anklagar oss för allt möjligt, så vi varken får barnbidrag eller delad vårdnad om barnen. Feministerna sänker männen till samhällets botten, gör så vi blir bostads- och arbetslösa, får männen att ta livet av sig!
– Det är all sexmoralpanik som fäst sig i samhället via gammelmedia. Småflickor dras själva till äldre män och det får vi skit över!?
– Ja för fan vissa småtjejer hoppar ju upp och gnider sig på ens knä som vilken valp som helst, så vad kan man göra!?

Boken, Bakom dolda ansikten, beskriver inte bara anonyma kommentatorer, när de inte syns, utan visar även upp ett tjugotal fiktiva manliga och kvinnliga karikatyrer, bakom bildskärm och tangentbord. Nedan återfinns en flitig man med en särskild syn på kvinnor som troligen själv har ett ganska torftigt socialt liv förutom med de kontakter han lurar gömd bakom sin bildskärm:

"I en kal lägenhet i Helsingborg satt Bertil Torstensson och skrev inlägg efter inlägg med ämnen som handlade, om hur feminismen lurade unga tjejer att utbilda sig när de istället egentligen skulle bli lyckligare av att inte tänka så mycket. De borde hellre överlåta tankeverksamheten till männen. Det fanns forskning som menade att kvinnor ändå ville vara hemma och inte göra karriär menade Torstensson.

Inom honom grodde samtidigt ett djupt, svart hat, en känsla av alienation mot feministiska kvinnor, som han såg som orsaken till allt ont som hänt honom från att han förlorade arbetet på Kungliga tekniska högskolan som lärare, till att hans fru lämnade honom och fick vårdnaden om dottern. Han hade dock hittat en sammanslutning i USA som delade samma intressen som honom.

 Män var arbetslösa och utan bildning vilket feminismen stod bakom. Det var idioti att kvinnor skulle in på männens domäner. Han kände att han hade kontroll på nätet och kunde vädra sig fram till kvinnliga feminister som en vild hund som följde spår efter matrester. Han hade ett uppdrag och ett mål nu, vilket inte gick att stoppa.

Bakom skärmen kände han sig överlägsen och han hade upptäckt nya metoder när det gällde att tränga in på andras domäner. Nätet var oslagbart, tänkte Bertil med en lätt ilande upphetsning. Han studerade och testade vissa kvinnor på nätet för att mäta deras grad av indoktrinering i feminismen.

Ibland kan jag känna en form av kärlek för dem samtidigt som jag får lust, att dräpa dem med en smärtsam kraft när de blev uppstudsiga, tänkte Bertil insiktsfullt med ett förvånat småleende."

De flesta av individerna i boken är skapade från intryck, upplevelser, observationer och personliga tolkningar. Och för att visa mitt rättvisepatos i jämlikhetens era ska jag även spegla en kvinnlig bloggerska från boken:

"Kattan klev ut i farstun av den belamrade husvagnen i norra Sverige och hennes två hundar närmade sig med viftande svansar. – Fan hoppas inte Kalle super upp barnbidraget med grabben nu, sade hon mumlande samtidigt som hon puttade iväg den glada hunden och stoppade in en citalopram mot depression. Trams att jag även ska behöva äta neuroleptika medicin som om jag skulle vara psykotisk för jag är lite smådeppig ibland, tänkte Kattan stött och sparkade till solstolen så den föll hårt åt sidan.
Hunden backade lite gnyende och lade sig en bit ifrån när den kände igen den tryckande stämningen sedan tidigare. Kattan slog sig ner i en stol utanför husvagnen med sin bärbara dator.

– Fan jag har svårt för den där bloggerskan Minna med bloggen, En Lilja Online, sade Kattan högt till sina hundar och loggade in på sin blogg. Minna tycks tro hon är något när hon diskuterar med männen, när hon rappt och oförskämt och mycket otrevligt diskuterar emot dem. Jag har fått viss status bland Jämmerlisterna och folk ser upp till mig, som en bland de högsta på nätet, så en kvinnlig nollåtta borde passa sig för att jävlas med mig eller trampa på mitt revir, tänkte Kattan med en hatisk och samtidigt skamfylld känsla av nederlag i kroppen.

Kattan hade blivit kontaktad och värvad av Jämmerlisterna, eller närmare bestämt Bertil Torstensson som hade fallenhet för falsk marknadsföring och förmåga att sälja in organisationens koncept främst mot kvinnor med söner, som blev lurade att tro att deras söner riskerade att skadas av det nuvarande samhället och den diskuterade statsfeminismen.

Få av kvinnorna såg igenom Torstenssons inre avsky mot kvinnor. Torstensson kände förakt för de flesta kvinnor i Sverige, som enligt honom var indoktrinerade Streamline feminister som han själv benämnde dem. Jämmerlisterna bestod av flertalet bloggare både inom och utanför landet. Jämmerlisterna hade noterat att Kattan lätt drog publik när hon blev upprörd. Kattan var lättköpt och hade fallenhet för smicker, vilket är en utmärkt egenskap för att forma någons värderingar så de följer organisationens, tänkte Torstensson leende. – Otrygga, unga, obildade, vilsna eller osäkra människor var enklast att värva, sade Torstensson högt med ett självsäkert skratt för sig själv. "

 

Det är en satirpolitisk kriminalhistoria, där en bloggerska och en journalist börjar granska vad som sker mer ingående hos en sammanslutning av bloggare, vilket får till följd hel del oväntade och överraskande händelser, när individerna bakom anonymiteten försöker slå tillbaka först smygande för att gradvis öka i sin både verbala och fysiska hänsynslöshet. Dessa består av både högre akademiker, politiker, lärare, någon advokat och en och annan mindre skolad skurk. Helt utan uppfattning att det ena skulle utesluta det andra och vice versa.

"Snart började dock en smygande smutskastning av Minna ske på bloggarna när hon diskuterade de olika inläggen. Ofta kom någon med något elakt påhopp för att följas upp av flera olika signaturer, som mynnade ut i drev mot henne, utan mer förklaring än att de försökte jävlas med henne. När Minna försvarade sig blev hon mer provocerad och mycket respektlöst behandlad. Det låg varken logik eller vettig grund bakom det hela.

Det var dock uppenbart att deras sista vapen tycktes vara, att smutskasta och ta till drev när deras ord tröt. Vid ett tillfälle när Minna ifrågasatte Wern Erikssons lama behandling av dreven på hans blogg AktivtAntik mot henne och hans samtidigt direkt aktiva försvar, mot andra kom plötsligt Nässelrosen inrusande och skrev fullständigt lögnaktigt med upprörda ord, om att Minna fått 14 kommentarer raderade inne hos Bloggaren Lelle Hilling, för hon varit så otrevlig.

 Sanningen var istället att Minna själv blivit påhoppad på hans blogg trots att hon var lugn och glad och diskuterade med en annan man. Minna hade självmant tagit sig därifrån utan mer intresse av bloggen, då även bloggens innehavare och den före detta aktiva psykologen Lelle Hilling trodde han kunde mästra henne som en liten skolflicka.

– Du har lämnat spår efter dig, så du är inte anonym. Vi vet vem du är, så passa dig, sade plötsligt den tidigare vänligt sinnade Christina bakom signaturen Nässelrosen till Minna Lilja på bloggen AktivtAntik."

Några stycken längre fram i boken framkommer en annan bild av den anonyma dubbelsinnade "kvinnliga" signaturen Nässelrosen:

"I Helsingborg satt Sigge Lindvall, en smal man i 60-årsåldern med grått hår, glasögon och log när han skrev, som den kvinnliga signaturen Nässelrosen. Han gillade att spela kvinna och nästla sig in i olika kvinnliga grupper och även manliga, som ett experiment. Signaturen Nässelrosen blev sedan även använd av fler andra människor bland Jämmerlisterna. Dagstidningen SveaNytt hade tagit in Sigge Lindvall i en artikel genom en intervju, där han berättade om sin bok, Psykopater och Pirater. Han menade att alla kunde vara psykopater från barn till kvinnor."

Boken finns att köpa via Vulkans bokhandel, Adlibris, CDROM och Bokus samt från byrån. Ett billigare alternativ är att låna boken från Stockholms Kungliga Bibliotek, Lunds universitetsbibliotek, Umeå universitetsbibliotek, Stadsbiblioteket i Göteborg eller Malmö Stadsbibliotek.