Från dagisminnen av flumpedagogikens värld till moderna rön

Jag och några dagiskompisar stod och hängde utomhus utanför mitt daghem. Jag var fem år och den som svarade när dagistanten kom som vi kallade henne,

- Vad har ni för er för något, frågade dagistanten och tittade ner på oss med sina stora breda glasögon och den långa tjocka flätan hängandes stramt nerför ryggen.

- Det har inte du med att göra, sade jag med en liten och mopsig stämma.

Det skulle jag aldrig sagt, för det blev strax efteråt stort möte på daghemmet, varav jag blev placerad i dagistantens knä och satt pressad mot hennes storgråtande uppsyn, för att jag skulle förstå att jag sårat henne med mitt raka och ärliga svar.

Jag minns de tysta och stirrande blickarna från de andra passiva dagistanterna och någon annan, som bannade mig anklagande för jag fått läraren att gråta. Det går ju att fundera lite, om inte de dagisfröknarna möjligen missat någonting stort i sin utbildning, som att det inte var barnet som skulle trösta lärarna utan tvärtom.

Nu så här långt efteråt funderar jag även på om inte den här dagistanten, försökte använda mig på ett manipulativt sätt, för att få mer respons från min pappa, som vid perioden blivit änkling efter min mammas bortgång och vid tidpunkten var ganska eftertraktad som då relativt välbärgad mörkhårig och snygg man på 35 år.

Jag får dåliga vibbar av tanken på det där daghemmet. I den större byggnaden bredvid daghemmet fanns skolan och lågstadiet, där min bror gick i skolan. Brorsan och hans kompisar brukade kasta snöboll på dagistanterna när han tyckte de var dumma mot oss. Troligen var inte daghemmets pedagogik den allra bästa heller. Bröder kan vara så söta och beskyddande i en viss ålder före de blir äldre.

Varför jag kom in på daghem och pedagogik var eftersom jag fortfarande då och då, när jag hinner, läser boken, Godhetens kraft, av psykologen Daniel Goleman som inspirerats av Dalai Lama. Den sistnämnde är i motsats till vad många säkert tror, ganska vetenskapligt inriktad med många forskarkontakter och var även den som uppmuntrade forskaren Richard Davidsson att öppna forskarcentret, Center for HealthyMinds (CIHM) och ett av centrets uppdrag var att studera de bästa vägarna till medkänsla.

"Jenny som bara är två och ett halvt år, reagerade på en bebis gråt med att ge honom en kaka. När inte det hjälpte började hon själv gnälla och försökte sedan stryka honom över håret. Till och med efter att han lugnat ner sig  kom hon med leksaker till honom och klappade honom på huvudet". Detta noterades i dagboken som blev en del av en forskningsstudie kring rötterna av medkänsla.

Flera liknande studier har funnit att barn naturligt känner medkänsla före två års åldern. När barnet sedan passerar två och ett halvt års ålder börjar barnen skilja sig åt i sin empatiska omsorg.

Tydligen är en bidragande orsak hur föräldrarna styr barnets uppmärksamhet genom att t ex säga, "Titta vad ledsen du gjorde henne" vilket ska vara bättre än att säga, "Det var elakt av dig att slå henne".

Något annat som CIHM skapat är en "snällhetsläroplan" som prövas på en förskola vid centret.  Förskolebarnen läser där tillsammans upp ett snällhetslöfte: "Må allt som jag tänker, säger, eller gör inte skada någon och hjälpa alla".

Dessutom får barnen ett "snällhetsfrö" om de gör något snällt som planteras på en stor affisch som föreställer en "snällhetsträdgård". Förskolebarn som fyra eller femåringar, befinner sig i inledningen av en utvecklingsfas då barn brukar bli mer själviska, självinriktade och egocentriska.

I ett test av snällhetsprogrammets effekter fick förskolebarnen en passande uppgift.
Alla barnen fick coola klistermärken och ombads fördela dem i olika kuvert. Dessa kuvert var,

1. Kuvert med foto på dem själva
2. Kuvert med foto på bästa kompisen
3. Kuvert med foto på okänt barn
4. Kuvert med ett foto på ett sjukt barn

Under terminen hade även en kontrollgrupp som inte deltagit i programmet blivit mer själviska när det gällde att dela ut klistermärken - så var det inte med barnen i snällhetsläroplanen. 

Femåringens vanliga tendens att bli själviska kan neutraliseras. Den här förändringen mot en mer varmhjärtad inställning ska tydligen inte endast gälla barn, enligt psykolog Daniel Goleman. Vi får kanske ta och stoppa i oss några fler pepparkakor trots att det är sommar, så kanske också vi kan få ett och annat snällhetsfrö, mer medkänsla och större empati som Alanis Morisette sjunger med låten Empathy.

Uppfostra barn, djur och politiska opponenter

Jag arbetade en gång i tiden med sjuka barn och kom även i kontakt med kolikbarn. Det hände att barnläkarna skrev in dem för att avlasta föräldrarna och även förebyggande för att skydda barnen. Gallskriker barnet en stor del av dygnet i kombination med den tillkommande sömnbristen hos de vakande föräldrarna kan det skapa förtvivlan och starka frustrerande känslor hos föräldrarna.

Några har kanske hört talas om fenomenet "Shaken Baby Syndroms", som innebär att en förälder försöker "skaka vett" och tysta spädbarnet genom att ruska barnet kraftigt så barnets huvud far fram och tillbaka. Alla förstår säkert vilka farliga konsekvenser det kan orsaka. En av dem är whiplashliknande skador där ett kraftigt, tungt huvud som hålls uppe av en outvecklad nacke inte klarar av tyngden av den behandlingen. Omkring 25-30 % av offren dör av de skadorna.

Väntar på Matte

Sträcker på fjädrarna efter tupplur

De senaste veckorna har min Nymfparakit skrikit högt varje morgon, eftersom han vill ut ur buren. Det är ett ljud som skär i öronen, stressar och troligen ger möjligheter för tinnitus även hos grannarna.

De här fåglarna har en intelligens på ett barns nivå och de är även lika tillgivna som hundar och barn, oavsett vad föräldern, eller "Mattarna"tar sig till. I morse skulle jag förbereda mig för ett nytt jobbmöte och så fort han hörde mig började han med sitt enerverande skrik. Trots allmän omvårdnad upprepas skriket, så fort han inte såg mig. I likhet med en hund jag hade tidigare, så är det inte upp till dem att "bestämma", för då blir du överkörd fick jag lära mig.

Jag fick därför gå fram flera upprepade gånger och säga till att han skulle vara tyst, vilket han blev så fort jag var där och sade till skarpt. Det upprepades och jag höjde rösten och avslöjade min dåliga tolerans i skrikiga kakadua-lägen. När jag gick ut ur rummet kom det enerverande skriket igen. Vid ett tillfälle gav jag en lätt klatsch på buren, så den skakade till när jag sade till honom. När det gått en timma blev han tyst i buren.

När jag haft mitt jobbmöte ett par timmar senare släppte jag ut honom och det kändes lite hemskt att han direkt flög och satte sig på min axel, som han sökte trygghet och tröst, när jag tidigare hade höjt rösten mot honom. Barn och djur är så hjälplösa och kravlösa i sin tillgivenhet, att det ger en dåligt samvete. När jag kom tillbaka från gymmet ännu senare, satt han på min kontorsstol väntande troget och tjattrade lågt och sött som en miniatyr av en Kalle Anka.

När jag läste om Sverigedemokraternas vice talman Björn Söder och hans Facebook-inlägg i morse funderade jag över, likheterna mellan att uppfostra en kakadua och en politisk opponent.

Total nonchalans tystar varken Kakaduan, eller en SD-medlem, som anser att en mörkhyad psykisk störd man som mördar en mor och son på Ikea hade kunnat stoppats, om vi inte hade "öppnat våra hjärtan" i enlighet med Reinfeldt:s uttalande.

Läser "Mia- Sanningen om Gömda"

Höja rösten och säga till på skarpen hjälper med en långsam utveckling för min kakadua (det ligger i hans natur att låta ibland) och troligen ännu mindre för en politisk opponent. Så vad återstår. När det gäller kakaduan är nog toleransträning och ett par öronproppar i skumgummi ett steg på vägen.

När det gäller SD, så tycks en stor del av deras approach vara att framstå som den mobbade gruppen, vilket innebär att den mesta kritiken blir vänd till att göra dem till offer. Kanske kan en låt-gå uppfostran bli det mest effektiva.

Annars har jag emellanåt försökt hinna läsa klart Monica Antonssons bok, Mia-Sanningen om Gömda och förundras hittills efter 64 kapitel, över hur svenska myndigheter och politiker kan låta sig manipuleras på ett så enkelt sätt av en människa och samtidigt tillåta att våra skattepengar går till en enskild familj, utan att fullständigt granska några fakta närmare. Den borde läsas i utbildningssyfte för godtrogna tjänstemän och politiker som slösar offentliga medel på manipulativa individer.