Reflektioner en solig lördag

Inte bara hundar kan tigga mat, även gräsänder

"Jag brukar hålla en aggressiv approach" sade mannen högt och bromsade in framför bryggan där jag låg i eftermiddags. "Jag har faktiskt bokat den där bryggan idag", fortsatte mannen och började kliva av cykeln samtidigt som han tittade mot mig, där jag låg på mage med fötterna ut mot vattnet ensam på den långsmala bryggan och läste.

"Eh,vad" sade jag och tittade forskande upp från boken och undrade om mannen var frisk, påverkad av någon kemisk stimulantia, vid sina sinnes fulla bruk eller kanske lade in en modig stöt.

Han var brunbränd, ganska stor, muskulös, lång, mellan 35-40 år och bar en kortärmad orange tröja. Mannen tycktes tveka och fortsatte, "Okej, vi får prata mer om det där sedan", lyfte över benet över cykelstången och tittade mot mig för att sedan fortsätta promenadvägen cyklandes utefter Årstaviken.

Jag återgick till läsningen och fem minuter senare hörs en man högt ropa cyklade nu åt andra hållet ovanför mig med vridet huvud åt mitt håll,

"Vi får prata mer om det där senare" syftande på hans fiktiva bokning av den brygga jag lagt mig tillrätta på.

Har annars sedan fler år ibland tagit mig till ett mindre klippbad vid Årstaviken, där det numera kommit så mycket folk och blivit så smutsigt av fimpar och kapsyler, så denna lilla oas kändes ganska lyxig i jämförelse.

Ett par av de senaste gångerna jag lagt mig på det andra stället på berget för att sola har någon man kommit ganska ofta med utländskt utseende och börjat grilla, nära och tätt bredvid övriga solande människor.

Möjligen ett tecken på att det kommit inslag av andra kulturella normer än den svenska. I vanligaste fall brukar annars människor avvakta grillning och tändning av eld tills ganska sent på eftermiddagen eller kvällen och framförallt inte bland sol- och badande människor och lekande barn.

Annars fick jag ligga fredad på bryggan förutom av att ett par gräsänder som kom på besök, där honan hoppades på brödsmulor av något slag. Hon fick simma tomhänt därifrån. Det ska tydligen ändå inte vara bra för gräsänder att få brödsmulor, utan hellre ska de ha majs, havre, vindruvor eller sallad. Vitt bröd och kaksmulor kan tydligen ge dem problem att flyga, så vingarna kan bli deformerade av den onyttiga kosten, enligt brittiska organisationen Royal Society for the Protection of Birds, RSPB.

Förövrigt är brödsmulor generellt och bildligt inte mycket att sträva efter, utan brukar ofta ge mer olycka än lycka även för människor.

Annars har jag som nämnts tidigare ett utrensningsprojekt, där garderober och hyllor skurats rensats och kläder samt prylar givits bort eller slängs i grovsoporna. En sak hade jag dock svårt att slänga och det var alla vykort och brev som samlats på hög genom åren, vilket tog projektet en aning längre tid, då jag förvånat var tvungen att läsa och funderade över vem signaturen ibland var som skrivit så kärleksfulla brev eller vykort.

Det här var på hedenhös tid, då ingen mejlade eller sände sms, utan antingen ringde direkt eller talade in ett meddelande på telefonsvararen, eller uppenbarligen skickade uppvaktande vykort och små brev. Dessa brev i kombination med läsning av mina dagböcker jag fann och skrev på den tiden gav en större bild av kärlekens mysterium. Även vänner skrev brev både från utland och från samma stad till och med. Kanske blir jag mer redo så även detta åker i soporna vid nästa utrensningsprojekt.

Nedan sjunger det engelska bandet, Nothing But Thieves, låten Sorry från deras singel släppt i juli månad 2017, kanske har även de läst gamla vykort.

Yoga, jamande människor och otrevliga smällar

Ikväll var jag på ett yoga-pass, där en manlig instruktör vikarierade och höll i passet. Måste erkänna att det sänkte nivån en aning.Inte på grund av könet utan passet blev mer hetsigt med snabba rörelser och mycket repetitioner. Lite småtrist. Även om det faktiskt ganska ofta är så att kvinnor är en aning mer ambitiösa när vi ska göra något, medan en man redan tidigt fått en större förväntan från omgivningen att han ska vara mer duktig, trots att så inte alltid är fallet och därför kanske inte heller fått någon press att förbereda sig speciellt mycket.

 Dessutom höll han en nivå, där han tycktes utgå från att alla var nybörjare och förklarade en aning för mycket för min smak. Bra instruktörer borde fråga först om det är första gången för någon och därefter anpassa nivån.

En yogande hund, Kort skapat av Dan Borris

Påminde om en lärare på universitetet förra året, som utgick från att ingen förstod när många redan hade mycket och varierande arbetslivserfarenhet inom närliggande områden. Kanske är det egentligen ett sätt att dölja sin egen osäkerhet. Den typen blir dock sällan några bra ledare, av dem jag mött.

Jag tillhör även dem som kan störa mig på smaskande, stön, smällar och ljud som inte passar in. På det här yoga-passet brukar en tjej gå som verkligen kan hålla ljud-låda. När alla andra är tysta förutom tänker på andningen som sig bör vid yoga, så stönar hon ut ett högt kattliknande jamande med långa vokaler när vi t ex står på alla fyra med rumpan i vädret i den så kallade "nedåtgående hunden", för att sträcka ut nedre ländryggen.

I det fallet stör det normen en aning, även om det sannolikt finns en del mer flummiga yogautövare som känner för att stöna, skrika och leva ut al´a hippie. Inget av de yoga-pass jag deltagit har det dock förespråkats att vi ska låta som kattdjur,

Det ser inte heller ut som om någon annan stör sig på henne mer än mig, så antingen är jag ensam om att distraheras, eller så är det ingen annan som visar det synligt. Tydligen ska individer med hög kreativ intelligens lättare bli distraherade av t ex smaskande ljud, enligt illustrerad vetenskap. Kanske även av jamanden från vuxna människor.  Kvinnan kanske annars tillhör den grupp av människor som känner att de fötts in i fel art och egentligen är mer av en katt än en människa, så vem är väl jag att döma.



Jag brukar suga till mig all teori, som kan få mig i en bättre dager. När jag läste en kurs för flera år sedan på Stockholms universitet, benämnd "Mätning av mänskliga resurser"kring intelligens test och dylikt fanns i ett fall några faktorer som var tecken på intelligens och ett var att minnet försvagades av stress, så den har jag haft utbyte av att använda som ursäkt ibland. Det handlar bara om intelligens.

Utanför min ytterdörr finns även en gallerhiss, där någon eller några måste slänga igen gallerhissen och sedan drämma igen hissdörren så hårt att det nästan slår lock för öronen. Vid ett tillfälle blev jag så förbannad att jag skrev en post-it-lapp, om att vänligen slå inte igen hissdörren, som klistrade fast vid hissknappen. Den revs snabbt ner av någon som troligen istället var trött och irriterad på annat kanske från jobbet, så när den hemkommande individen såg min lapp slet han ner den i ren frustration och avslutade med att drämma igen dörren i varje fall. Så nu har jag istället börjat stänga igen dörren till hallen, så hör jag inte smällarna lika hårt.

Några andra stackare som verkligen fått stå ut med smällar och ren vandalism är människorna i Rinkeby häromdagen, där det tydligen slagit fullkomligt slint i huvudet på flera stycken. Måste säga att jag faktiskt ändå förstår att polisen höll sig undan, eftersom de under flera år ska ha fått stenar kastade mot sig.

Hur har de stenkastande kunnat komma undan med det? Polisen som annars så lättsamt tar in folk i sina pikébussar står handfallna när butiker och småföretagare blir länsade av människor som beter sig som rena idioter. Jag har svårt att känna sympati med ett sådant beteende. De skulle troligen själva må bra om någon satt gränser för dem.

Vissa menar att det ska vara hårdare straff mot de stenkastande. Kanske borde dock polisen börja med att först och främst ta fast dem, vilket inte skedde av någon deltagare i den senaste vandalismen i måndags hos fler butiksägare och smårestauranger i Rinkeby.

I övrigt avslutas detta utan slag och vandalism med en lugnare och kanske mer känslosam låt - In a Lifetime, med Clannad och Bono där dock både regn, storm och åska skildrar scenariot.
Dröm vackert!

Skratta fel och sätta skrattet i halsen

När jag var runt tjugo fanns oftare sprudlande skratt nära och naturligt. Ibland kunde det bli pinsamt, speciellt sittandes ensam på en buss eller i en tunnelbana och en tanke fick mig att vilja öppna upp för ett högt ljudligt skratt. Ännu större tryck att vilja skratta uppkom av den förbjudna situationen, av att sitta själv och inte få börja skratta, där ett skratt inte skulle ses som normalt. Vem har inte direkt dömt ut en ensam människa som antingen pratar eller skrattar högt för sig själv som galen.

Numera ser och låter fler ganska störda i samband med osynliga headset, där individen för både samtal och skrattar högt gåendes eller stående ensam i ett hörn eller på en perrong. Vem är frisk och vem är galen? För det mesta inser du efter en snabb analys, att mannen eller kvinnan inte skrattar för sig själv, utan för ett samtal med någon du inte ser via den mikrofon han fäst osynligt på bröstpartiet. Med åren lägger de mentala smällar du råkar ut för ett dämpande förebyggande skydd mot fler eventuella kast i backen, med en kombination av att du kanske hamnar i fler och tyngre ansvarspositioner och det lättsamma naturliga skrattet upphör och blir till mer stela tvungna leende grimaser.

Idag bubblade dock ett halvt kvävt skratt upp, under en föreläsning, högst sannolikt för jag var så trött av för lite sömn och för mycket jobb. Studerade de övriga eleverna för stunden, där vissa i början av föreläsningen höll en vaken och intresserad blick för att omedvetet snart sitta och titta längtande ut genom fönstret från universitetets blågrå byggnad och kanske fundera över vad de skulle handla på vägen, eller om de skulle måla om köket hemma eller inte.

Min kurskamrat bredvid kvävde en gäspning. Hon höll dock en god min av att hänga med i resonemanget från läraren framför overhead-bilden. Kanske fick den plötsliga känslan av att befinna sig som student och inte kunna styra förutsättningarna på samma sätt längre, som att de lagt två tentor på samma dag under samma timmar för två olika kurser utan intresse att flytta dem, mig att brista ut i ett pinsamt kvävt skratt. Bristen på administrationspersonalens och lärarnas tjänstevillighet, eller som min kurskamrat bredvid som även hon arbetar samtidigt sade, - Inte mycket kundperspektiv här inte.

Den som studerar två kurser som institutionen själva lagt upp och bjuder in människor att söka, borde ha ett intresse av att placera kursernas tentor på en varsin dag, för att få god betygsstatistik med elever som ges möjlighet att hinna skriva dem. Nu blir de istället direkt omtenta som gäller ett par månader senare, så du hinner skriva någon av dem. De menar, att väljer någon att gå två kurser får den individen i stort skylla sig själv. 

Några som inte bara ser tillfälligt galna ut och får de flesta att sätta skrattet i halsen är människor som tillfälligt eller permanent radikaliserats. DN skrev om Anna Sundberg som på 90-talet föll för en muslimsk man och konverterade ganska omgående till islam. Tänk vilken makt en del män kan ha över vissa kvinnor. Jag har svårt att förstå hur någon så blint kan följa med en annan människas normer och krav kommen av en religion, för en förälskelse. Det måste möjligen vara kvinnor som mer har ett starkt behov av att bli styrda och kommenderad av någon annan. Att hon var ung har viss betydelse, dock måste ändå personligheten ha en större påverkan. 23 år är ändå inte så ungt att du inte kan göra egna moraliska bedömningar, som av den propaganda och bilden hon såg av Eiffeltornet sprängt i luften, eller hur hon var medveten om att hennes radikala man levererade vapen till attentatsmän och trodde på våld mot andra människor. Helena Persson, socionom och sektionschef vid psykossektionen på Järvapsykiatrin, säger, 

- Att någon har radikaliseras kan leda till samma tecken som man ser när någon insjuknat i psykos. 

Radikala Jihadister har vad jag kan tycka samma likheter som vissa politiska extremister. De skyr inga medel för att nå de mål de själva ser som de enda rätta och då finns ingen demokrati, eller några avvikande åsikter. Allt motstånd ska sprängas bort och då får alla olagliga handlingar tas till. Vidare finns även likheter med politiska extremister och sekter.

Annars kan det troligen bli en magnetisk dragning till det förbjudna för ett fåtal kvinnor som levt mer i en skyddad tillvaro, utan tragedier, tvära kast, fattigdom eller sjukdomar. Ibland kan nog, om själen och den mentala hälsan är bibehållen, en tuffare bakgrund ge en bättre framförhållning, ett starkare skydd och en mer vaksam analytisk bedömning av tillvaron. I jämförelse med någon som levt skyddad och omhuldad med bommul och vadd. 

Slutligen kanske ändå styrka kan ges till dem som kommit från en radikal rörelse eller en sekt, genom låten, All That I´ve Got, som Rebecca Fergusson med passionerad ilska sjunger, där hon väntar in den slutliga healingen efter det som hon lämnat bakom sig och vänt ryggen till. 

Ålder, normer, sexbrott och feminism.

Läser om den 114 år gamla damen Anna Stoehr som är mer aktiv på Facebook än jag varit i närheten av som dessutom ser knäppandet, av en "Selfie" lika naturligt som att inta föda. När hon först skulle registrera sig på Facebook fungerade det inte eftersom ingen kunde vara född före 1905.

Anna Stoehr uppgav därför en ålder av 99, så hon fick lite mer tidsfrist. De flesta av hennes vänner är yngre män och de är "mycket heta". Hon kan tänka sig att ha en relation, om det inte vore för att hon är mycket kräsen. Hon började dejta redan 1916 och har lärt sig mycket på vägen, som att de flesta män är som Rudolp Valentino. De gillar mig bättre tyst än i ljudfilmer.

Den sista sorten känns igen inte minst bland förekommande mansrättsaktivister på Internet i tolkningen av deras tidigare propaganda och beteende mot kvinnor som syns, hörs eller "olydigt" säger emot i kommentarsfält, krönikor, artiklar eller på webbforum.

Annars är åldersnormer ganska intressanta. Det finns en informell osynlig ålders-hierarki för kvinnor i viss media, där kvinnor under 30 snabbt och enkelt lyfts upp utan vidare meriter. Inte sällan av män 20-35 år äldre som gärna uppskattar kvinnor med mindre erfarenhet, smalare kunskap och bristande skinn på näsan. Kanske ungefär som Anna Stoehr noterat efter 114 år, att män  hellre vill se kvinnor i stumfilmer.

Jämför vi med kriminalromanen, "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson, så ska huvudrollsinnehavaren Lisbeth Salander framstå i en ålder runt 25, självmant hoppa i säng med en man på 50 plus. Dessutom måste hon ha någon form av påmålad asperger för att som kvinna vara trovärdig i sin roll som mycket smart IT-kunnig, MC-åkande och självständig.

I den satirpolitiska kriminalthrillern, Bakom Dolda Ansikten har jag "förbjudet" framställt de kvinnliga huvudrollsinnehavarna i en ålder som annars ses som utgången eller passerat förfallodatum för en normativ berättelse.

Stockholms Stadsmuseum: Stadens dåtida liberala miljö 

Det finns även fler män, som istället för livserfarenhet och kunskap lär sig av skvaller på internet, som att medelålders kvinnor dras till mycket yngre män. Det måste ändå finnas en viss skillnad mellan könen, för till skillnad mot fler av dem som ser fräscheten utåt, som fullständigt avgörande, så tror jag inte flertalet kvinnor gör samma enkla bedömning omvänt, gällande en man. Det måste finnas någonting mer även innanför pannbenet.

Förövrigt hade Stockholms Stadsmuseum extra öppet idag, eftersom de stänger den 12 januari för renovering. De visade Stockholms historia samt en del kring brott och straff bakåt, allt från häxprocessen från 1600-talet till sexhandeln fram till mitten på 70-talet. I den första epoken kunde vi  bland annat via film se Jan Guillou berätta om "Gävlepojken" som vilt angav kvinnor som häxor som sedan fick sluta sina dagar oskyldigt dömda.

1964 slopas lösdrivarlagen. Prostitution avkriminaliseras. Vidare framkom att en sexualbrottsutredning från 1976 hade lagt fram ett förslag om mildare straff för våldtäkt, slopat incestbegrepp, och avkriminalisering av sexuella handlingar mot barn över tio år. I Stockholm finns vid tiden omkring 200 kända sexklubbar och bordeller. Samtidigt växte ett feministiskt motstånd.

Vid den tiden fanns inte samma synlighet på Internet kring dagens likartade dylika preferenser, som framkommer bakom anonyma signaturer, vilket är något som speglas i den satirpolitika kriminalthrillern, Bakom Dolda Ansikten. Nedan ett ytterligare utdrag ur boken, där fler ur en dold organisation nyss träffats på strippklubb:

 "Kvällen fortsatte på Club Linné och en yngre strippa hade nu ställt sig med ben och stjärt särade mot stången klädd i en kort skoluniform. 

– Nej se på fan, där kommer Bertil Torstensson och Sverker-Olof Nilsen med en iPad i handen, sade Rickard Björk skrattande och nickade mot de anlända.


– Jaså det är här ni sitter och myser. Vad tycker ni om den här bloggen, Marias små rosa moln? Ny skapelse, som ska visa flickorna hur världen vill ha dem, sade Bertil som stirrade lätt med blicken och utstrålade ett kallt leende.


– Inte alls illa, så ni ger henne alltså manus eller skriver ni all text åt henne, sade Rickard Björk frågande.

– Nej hon vet inte ens om, att hon finns på en blogg på nätet. Hon skickade själv fotona till mig, eftersom jag sade mig tråna så mycket efter henne. Fotona är det enda kopplat till henne så att säga. Allt annat sitter vi smarta män bakom, sade Sverker-Olof Nilsen skrattande.


Displayen visade upp bloggen med den lättklädda brunetten Marcella som tidigare sänt foton privat till Sverker-Olof Nilsen, då hon ganska snart fallit för hans smicker. Någon som gav henne den bekräftelse hon ständigt sökte. Marcella hade normala bröst men ville ändå skaffa sig ett par större för det var något män tycktes vilja ha, så det var högprioriterat eftersom det gav henne mer uppmärksamhet.


Vem säger nej till en man med stor plånbok? Det ger så mycket som smycken, restaurangbesök och nya kläder, så himla lätt att linda gubbsen runt lillfingret, tänkte Marcella fnissande och knäppte en bild på sig själv med mobilen när hon plutade lite med läpparna.

– Ja chansen att någon ska ifrågasätta den där uppdiktade Marcellas åsikter när hon själv ser ut att skriva allt är nog ganska liten, sade Patrik Svensson leende.

– Ingen ger sig heller på kvinnor eller unga tjejer, därför är det supereffektivt att mala propaganda genom den här typen av tjej bloggare, sade Bertil Torstensson som kom av sig för att stirra på strippan med skoluniform som kråmande började dra av sig kjolen."

Stockholms Stadsmuseum: "Kopparmatte"

Uppdatering 11 jan.
Brotten i Stockholm kanske skulle minska om vi satte tillbaka "Kopparmatte" som var uppförd i  avskräckande syfte för Stockholmarna mellan 1647-1776 på Stortorget. Den stränga gestalten med sitt bödelsvärd och ris påminde Stockholmarna om de hemska straff som väntade dem som begick brott i staden.