Tacksamhet, jämställdhet och könsapartheid i Sverige

Tunnelbanan stannade till vid Sockenplan efter lunchtid och ett fåtal personer gick på och satte sig, varav en äldre man med rullator försökte, sakta av ålder, stiga över tröskeln och in mellan dörrarna. Plötsligt stängs dörrarna och fångar hjulen av rullatorn mellan som i skruvstäd.

Jag försöker trycka på dörrknappen innanför och sedan putta ut hjulen på rullatorn, som den äldre mannen stödjer sig mot, mellan dörrarna med foten och bända upp dörren med händerna, En kvinna utanför ropar,  - Nej varför gör han så och tittar mot första vagnen där chauffören alltid ska titta ut mot perrongen före han stänger alla dörrar. Den här var möjligen upptagen med sin Iphone, löste korsord eller kanske twittrade.

Strax öppnas dörrarna igen och en kvinna bredvid mannen ropar in till mig och de som hör vädjande och på samma gång uppfordrande,

- Kan ni hjälpa honom av vid nästa station?

Mannen har grått hår, lite böjd rygg, en uppknäppt skjorta med vitt krusigt hår som sticker fram på bröstkorgen och han luktar svagt av vin. Jag ställer mig vid rullatorn och mannen sätter sig ner på en bänk. Strax är vi framme vid nästa station och en tystlåten yngre mörk man tar tag i handen på den äldre mannen och drar upp honom och jag för rullatorn mot mannen, så han kan ta den i händerna.

Mannen rullar sakta fram mot dörren och jag ställer mig mellan, med ryggen mot dörren och tar mannen med ett fast grepp i armen och säger, - Nu får du skynda dig, och drar ut mannen samtidigt som dörrarna åter igen smäller igen om oss, nu höll vi dock emot med ryggen och får ut den skrangliga gubben.

På plattformen vänder sig mannen mot mig och säger, - Ett stor tack ska du ha!

Jag söker med blicken och ser att där finns en hiss ner mot gatan och utgår från att mannen hittar den själv före jag går vidare. Det måste vara en plåga att behöva vara beroende av andra, om någon levt hela livet på egen hand tidigare. Yngre får hjälpa äldre och vice versa.

Annars läser jag nu i senaste numret av Forskning och framsteg, där ett resultat bland 2 000 undersökta av nationalekonomen Johanna Rickne tillsammans med kollegor i ekonomisk debatt, att det visat att i förhållanden, där kvinnan gjort karriär, har en dramatisk ökning av skilsmässor skett bland kvinnor dock inte för män som gjort samma resa.

Även i detta fall har åldern haft sin betydelse. Tydligen visade resultatet att bland de par som skilde sig fanns en åldersskillnad på fyra år eller mer. De som inte skilde sig var i mer jämnåriga relationer. Rådet hon ger till unga kvinnor är,

- Sök inte status hos en äldre man som tjänar mer, utan hitta någon som är redo att leva jämställt. 

Det handlar delvis om att människor i gemen måste göra lite mer egen forskning kring de värderingar som den andra valda parten har och inte komma med klagomål efteråt, som det finns så mycket av idag. Alla har vi ändå till syvende och sist ett eget ansvar fullständigt oavsett kön.

Något annat som är långt mycket värre och hemskare är den skattefinansierade friskolan där skolbussar och caféer i Sverige använder köns-segregering, där flickorna får stiga på längst bak på bussen och pojkarna längst fram.

Likaså caféer i Sverige i vissa förorter är mestadels fyllda av män och när "Kalla fakta" går in med dold kamera hänvisas kvinnan till en särskild sida. Det här ska då delvis styras av mycket konservativa män och kriminella. Det här kan vi nog nämna som ett mycket tydligt fall av annan kultur i en annars fullständigt motsatt kultur.







Avslutningsvis och som lindring för ovan elände får Toni Childs sjunga hoppfullt för våra barn från albumet House of Hope, som även gav musik i filmen, Thelma & Louise.

Nattsudd med en kändis

- Vet du hur många gånger Aftonbladet skrivit om min skilsmässa, frågar mannen och tittar mig stint i ögonen.

- Nej, jag har inte läst någonting kring den, svarar jag sanningsenligt.

Möjligen då jag aldrig haft något intresse av skvaller om andra mer än ibland när jag fått en bunt tidningar i knät hos frissan, vars utbud av tidskrifter ofta sträcker sig till den typen av innehåll.

- 19 gånger, svarar han med stark betoning på siffran.

- Oj det måste varit jobbigt, svarade jag.

När jag googlar idag, ser jag att det finns ett flertal kändisar som blivit omskrivna i samband med sina skilsmässor. I Sverige sker 20 000 skilsmässor per år, så han borde inte känna sig ensam i det avseendet och inte heller borde det vara nyheter som andra har med att göra.

Det blir billigt och simpelt, att skriva om vissas olycka för att glädja läsarna, få dem att känna sig mindre misslyckade själva, vilket skvaller och förtal ofta har som enda grund och nytta. Människor med trista liv som gett upp sin egna och därför försöker förstöra andras liv.

Vanligt är annars att skilsmässor sker efter fjärde året enligt SCB, så kanske är det tid med blommor och uppvaktning just före den riskgränsen för dem som är rädda för det okända.

Jag hade tidigare före mötet med TV-personligheten ställt mig vid baren och uppmärksammat en röst från en man, som satt själv och talade högt med bartendern. Han röst hördes med stark dialekt och påminde om en företagare jag kände, så det berättade jag för honom lite senare. Han frågade vad företagaren hette och jag svarade att jag inget kunde säga, då jag höll på företagssekretessen. Annars kände jag först inte igen tv-personligheten direkt, som omtalats som ett musikaliskt underbarn.

Det var ganska folktomt på den populära restaurangen kvarnen där det endast vid fönstret satt ett par och längst in mot väggen en grupp av fem stycken, med en man som höll låda för de andra. Jag och kändisen satt på en varsin barstol som ensamma gäster längst bardisken.

Vi kom att tala om feminismen och sverigedemokraterna, där de sista avskrevs som mindre begåvade av mannen. Och det var inget jag förnekade av den erfarenhet jag mött hos dem, som använde elaka påhopp och trakasserier i kommentarsfält. Han berättade att han talat med en kvinna nyligen, som fått honom att förstå feministerna. Jag frågade om han tillhörde den typen av manlig feminist, som gärna stöttade tesen och inriktningen av feminismen, som såg kvinnor som underställda män, för att de själva skulle känna sig starkare.

Det slog han dock bestämt ifrån sig och sade, att han kände många starka kvinnor. Även om det inte var det jag direkt menat. Plötsligt slog han ut med armarna och bad om en kram. Han berättade att han hade legat bäst till statistiskt över bäst presterade och uppskattade programledare.

- Jaha, roligt hur mättes den statistiken, sade jag frågande och märkte att jag gjorde honom en aning stött med min fråga, för han påtalade samma resultat igen utan att svara på frågan.

Själv har jag alltid tyckt att det måste vara jobbigt att tvingas vara i rampljuset och få hela privatlivet uthängt som offentlig person i media.

Något du kan få  även som icke-kändis av mindre goda själar utan empati, avundsamma och bittra människor på Internet, gärna blandat med olagligt grovt förtal, som de sprider runt utan vett och sans eller med någon som helst sanning. Även om deras förtal som lekmän, icke granskande reporters, och journalister, turligt nog rymmer ytterst lite trovärdighet för den intelligenta allmänheten.

Jag kände att det var tid att röra mig hemåt, så jag lämnade TV-personligheten med sin öl hos bartendern och hoppades han fick en fortsatt trevlig kväll, kanske med hjälp av låten, The Prayer som Kalle Moraeus och Sanna Nielsen sjunger i duett.