Translate

fredag 29 april 2016

Vardagsbetraktelser före frukost

- Jävla konsumtionsslavar, skrek en äldre man med gråvitt stort skägg efter mig vid Hötorget, där jag förvillat mig upp vid fel uppgång igår morse. Jag fick vända och gå tillbaka mot spärrarna igen. Snart hördes mannen ropa efter mig igen, - Jävla konsumtionsslav! 
Klockan var 07,40 och jag hade inte fått i mig någon frukost ännu. Mannen skrek samma information igen när jag tog rulltrappan ner mot perrongen för att gå mot andra uppgången.

Jag hade på tal om att bli bli kallad för konsumtionsslav av okänd man blivit bjuden på frukostseminarium hos tidningen Affärsvärlden. En tidning som bland annat skriver om börsen och Sveriges bolag. I senaste numret som jag med andra fick med oss, fanns ett reportage om storbankerna Handelsbanken, SEB, Nordea och Swedbank. Ganska balanserat i VD toppen där både Birgitte Bonnesson är VD för Swedbank och Annika Falkengren VD för SEB på det kvinnliga hållet, medan Casper van Koskult, är VD för Nordea och Frank Vang-Jensen, VD för Handelsbanken.

Jag tog hissen upp och förstår senare att jag delade den med morgonens föreläsare, Kent Stenstrand strategikonsult, och lärare inom controlling hos FAR. Han tycktes ha ett glatt och leende morgonhumör och berättade senare att han även varit  utanför Tallentum på Jakobsbergsgatan 22, där vi finner Affärsvärlden, långt före någon hunnit komma, så han fick sätta sig på ett café och vänta. Chefredaktör Jon Åsberg berättade att han tidigare arbetat som ekonomichef och hur rollen som denna varit när han var verksam, vilket var att sköta det mest löpande som betalningar och redovisning.

Det här frukostseminariet skulle i stället handla om, Ekonomichefens nya kläder - hur rollen skulle tillföra mer affärsnytta och bidra till att styra och utveckla bolaget framåt. Vi blev bjudna på kaffe, smörgås och juice. När två timmar gått var det hela klart och jag hade lyckats knappa ner det mest väsentliga på min bärbara dator.

En av fler viktiga punkter var att vi skulle unna oss att någon gång sätta oss ner och strukturera upp tiden med viktigt - mindre viktigt och helt enkelt prioritera. Han frågade oss om någon av oss tagit sig tid för att åka iväg och läsa den där boken som kunde ge oss mer inspiration. Den tiden kommer kanske i sommar för min del.

Sedan åkte jag vidare med tunnelbanan och den skäggiga mannen hördes inte längre kring konsumtionsslaveriet, däremot sjunger DC Talk låten, You Consume Me istället.

 

söndag 24 april 2016

Den allra värsta sorten..

När jag var i tonåren gick jag på Eriksdalskolan på Södermalm, som hade en ganska slapphänt hållning till rökning och kommunikation med elevernas föräldrar. En dag hörde jag en bekant utropa,

- Före detta rökare är den allra värsta sorten!

I högstadiet umgicks jag med en grupp, som blev kallad för tjejligan. På den tiden var det viktigare med kompisar än med skolan. Även om jag en kort period lyckades få ganska bra betyg i en del ämnen under någon termin. Hela den gruppen av tjejer rökte på skolrasten.

Det var på den tiden inget förbud och inga speciella rökrutor fanns utstakade på skolgården. Kom ändå aldrig riktigt igång att röka ordentligt förrän ett par år senare. När åren gick och jag började på universitetet blev det dock helt ute att röka och mer en besvärande vana och pinsam angelägenhet som utfördes i lönndom.

Tänk bara vilken jobbig situation att vara ute och resa och under väntandet på terminaler och genom flygtrippen behöva få abstinens för man inte kan suga i sig en cigarett. Jag slutade hellre än att bli slav under en destruktiv ohälsosam stinkande vana.

Jag håller inte heller med Fredrik Strage som i sin artikel på Dagens Nyheter idag menar att rökare alltid är trevligare än vanliga människor. Förutom att Fredrik Strage ligger efter med vad som är trendigt i samhället, så har han fel i sak. Vi hade förra året fasadrenovering och byggnaden blev fullständigt inplastad och instängd. I början av den tiden framkom ett par okända rötägg, som öppnade sina fönster och, klättrade ut på byggställningen och bolmade för fullt. Det måste de väl haft tillåtelse till kanske några anser. Möjligen om det inte varit för att det inte heller ute vid byggställningen var öppet ut mot himlen, varför all rök sögs in i våra instängda varma bostäder.

Till slut skrev jag en vänlig men uppmanande A4-sida och häftade upp i hissen, om att de som rökte kunde ta sig ett par steg ut mot bakgården och ställa sig där istället och bolma, så slapp vi andra andras in den ofrivilliga röken.

Det kom snart upp en annan lapp fästad bredvid min, som tackade för den ömsesidiga åsikten och backade upp protesten mot husets rökare. Var gång jag sedan steg ut från porten tycktes min rökande granne, hans rökande flickvän och deras rökande vänner kasta starkt argsinta blängande ögonkast mot mitt håll, dock utan att säga någonting, medan de drog in nikotinet djupt ner i sina sotade lungsäckar och under lugg sneglande snett åt mitt håll.

Nu hade jag inte direkt sagt till just dessa grannar, utan mer allmänt, dock hade grannarna bredvid uppenbarligen tagit det hela som personlig kritik endast mot dem. Jag tillhör dock idag den där, värsta sorten av före detta rökare, som på något sätt även nästan fått dubbelt så bra doftsinne på gott och ont, så cigarettrök är tyvärr en av de mest obehagliga odörerna idag för min del.

Fredrik Strage tycks dock tillhöra den här numera, mer lågmälda politiska gruppen av höga liberaler som anser att de mesta är helt juste och bör tillåtas. Allt från att köra båt packad på sjön till att tillåta vissa avarter idka sex med döda lik. När Fredrik Strage tyckte det var häftigt när Liberalernas ungdomsförbund ville göra det  lagligt att donera kroppar för sexuella aktiviteter, så blir det inte heller så märkligt att han även romantiserar och höjer upp en för länge sedan utdöende cancerframkallande rökningstrend.

En prins har lämnat oss

Hur kommer det sig att man alltid blir lika förvånad när vissa stora människor försvinner. Oavsett om det är en människa som är stor personligen och familjärt eller offentligt och känt. Det blir aldrig något du står beredd inför.

En unik begåvad musiker och sångare, Prince Rogers Nelson hann bli 57 år och skapa sig en stor fanklubb samt sälja över en miljon skivor som oväntat lämnade världen med ett tomrum efter sig för några dagar sedan.

Hittade den relativt nya låten, Way Back Home från albumet Art Offical Age från 2014 av Prince som hade något extra som jag själv hörde första gången ikväll och förhoppningsvis har Prince nu hittat sin väg hem.




fredag 22 april 2016

Destruktivt och kontraproduktivt för kvinnor

I går morse läste jag artikeln, "Därför har finanskrisen ett manligt ansikte" i DN av Linda Portnoff, som hänvisade till boken, 179 år av ensamhet, som en av bokens tio författare. Den ska skildra olika berättelser av tio kvinnor från handelshögskolan. Linda Portnoff är ekonomidoktor och verksam som forskare på Handelshögskolan. Hon menar liksom övriga i boken att det är en hemsk machokultur på Handelshögskolan och kvinnor stöts ut och särbehandlas på ett ibland sexistiskt sätt.

Portnoff menar även att kvinnor inte få samma chans ute i finansvärlden eller ute i näringslivet, även om vi blir inbjudna så ska vi inte uppskatta den machokultur som hon menar ska råda. Hon konstaterar att kvinnor är underordnade män, vilket gör mig irriterad, för ingen kvinna som är verksam i näringslivet skulle tjata om en sådan uppfattning, om hon ville komma någonstans, eller klara sig utanför t ex forskarrummet på Handelshögskolan. Linda Portnoff cementerar bara dumheter genom att i sin position basunera ut dessa trossatser.

Hon lyfter i samma artikel upp Handelshögskolan som den mest respektabla skolan och jämför skolan med Oxford eller Harvard och att därifrån föds sedan alla ledare som i sin tur lyfter upp endast män. Det var faktiskt en manlig lärare på universitetet som tipsade mig om ett jobb en  gång i tiden trots att jag var kvinna när jag tagit min magisterexamen. Även om det inte blev någon varaktig arbetsplats för min del den gången.

Jag kan inte låta bli att förundras över Portnoff och hennes medförfattare som stannade kvar på Handelshögskolan och inte sökte sig till förslagsvis företagsekonomiska institutionen på universitetet. När jag gick på universitetet och sedan valde en nischad inriktning med internationella affärsstudier var vi bara 25 stycken som fått plats. En tjej i klassen hade även kommit in på Handelshögskolan dock självmant, istället valt universitetet, då hon uppfattat att det var för mansdominerat på Handelshögskolan.

Om nu Handelshögskolan skulle vara så suverän, varför behandlar den då kvinnor sämre? Inget land, ingen stad, inget område eller ingen människa som behandlar en kvinna dåligt är något att satsa på. Ändå lyfter Linda Portnoff upp denna institution som den bästa, vilket är väldigt motsägelsefullt. Min uppfattning är att det finns flertalet kvinnor, som istället förstör medvetet eller omedvetet för andra kvinnor, genom att just påstå att kvinnor skulle vara underordnade män.

Inte sällan ger samma kvinnor hellre uppmärksamhet och betygsätter män högre än en kvinna. Kanske borde de ta och fundera över om inte denna teori av underordning bara är väldigt destruktiv för dem själva och allmänt cementerande. Varför ska de envetet hålla sig på en arbetsplats, där de inte respekteras istället för att söka sig därifrån och gå sin egen väg. Dessutom kommer inte alla ledare från Handelshögskolan. Fredrik Reinfeldt är som exempel alumn på Företagsekonomiska institutet och han höll sig ändå på toppen i åtta år som landets ledare.

I eftermiddags var jag på en föreläsning på Stockholms universitet, där en manlig doktor i ekonomi som var jurist i botten från just Handelshögskolan höll en föreläsning för oss. Jag hade på tungspetsen att fråga honom hur de har det med kvinnorna på Handelshögskolan egentligen.

Det låg dock lite långt från temat på föreläsningen, så jag svalde den funderingen. Det låg emellertid kanske något i att äldre män speglade sig i yngre, som Linda Portnoff skriver i artikeln, då jag noterade hur föreläsaren med en ganska bristande ödmjukhet skrävlade lite kring sin position på Handelshögskolan som jurist och allmänt till de yngre killarnas förtjusning. Själv fick jag mest en uppfattning av av en mer omogen ungvalp som ännu inte åkt på stryk i hundgården.

Vad är det egentligen som hindrar kvinnor som Linda Portnoff att själva starta bolag med andra kvinnor och bli verkställande direktörer samt en del av näringslivet, där hon menar att kvinnor saknas. Inget i det skulle göra dem underordnade.

Annars är det nog bara att jobba på dit vi vill och kanske ännu mer jobb, än i låten, 9 to 5 som Dolly Parton sjunger att hon gör efter en kopp ambition, trots att hon inte får någon kredit och till sin hjälp med denna klagosång får hon Melissa Etheridge som ger låten lite mer styrka.


lördag 16 april 2016

Galenskap, skam och lycka

Såg en frekvens för någon vecka sedan i en debatt där Susanne Osten, regissör försvarade sin film, Flickan, mamman och demonerna, då hon menade att detta var inget som barn någonsin skulle ta skada av. Jag har själv inte sett hela filmen, dock några klipp av den. Diskussionen handlade om den kunde visas för barn på 11-år eller måste ha en gräns på 15 år. Filmen handlar om hur en flicka växer upp med sin mamma som har schizofreni dock även innehållande friska skov, där hon var underhållande och vänlig.

Susannen Osten har själv upplevt en sådan uppväxt med en sjuk mamma. Mitt intryck av Susanne Osten är att hon är mycket intelligent, empatisk och fått en styrka inom sig sannolikt delvis just av den uppväxt hon haft.

Någon snusförnuftig "barn-allvetare", sådana som alltid finns i många sällskap menade dock, att det verkligen inte var en film för barn. Jag är mer övertygad om att filmen troligen är mer skrämmande för vuxna, där kanske egen ångest och liknande minnen vaknar till liv. Susanne Osten fick själv höra spontana kommentarer från barn, om att vissa sekvenser i filmen påminde om deras egen mamma eller pappa. Osten beskrev även hur vissa föräldrar till och med håller för ögonen på sina barn när det ser på Aktuellt eller Rapport. Ett överbeskyddande av barn och människor ger högst sannolikt ett sämre skydd inför framtiden.




Barn är annars ofta mer tillåtande och öppna för olika människor. Har själv haft en idag avliden släkting, utanför den nära familjen som led av psykisk sjukdom och självklart insåg man som barn stundtals att något inte stämde, som den gången han ville ta med mig och min syster för att köpa godis till oss två, vilket i sig var en godhjärtad handling, om det inte varit för den skamfyllda stunden av att han den gången på hösten valde att gå helt barfota inne i staden på vägen till kiosken.

Han var annars ofta glad och skrattade mycket och högt. Jag brukade skriva små verser till honom, som jag nålade upp på hans vägg, som efter regn kommer solsken och liknande små sanningar. När jag såg på äldre fotografier av honom gav han ett blont, propert och snyggt intryck i en brun mockajacka med ett snett leende. Det var sagt att han hade höga betyg och var intelligent.

Vid 19-års ålder fick han dock av en förstagångs- och engångshändelse en hasch-psykos, vilket ska ha utlöst schizofrenin. Den psykiatriska sjukvården på den tiden var långt mer en skräckfilm, än vad jag kan tänka mig att Susanne Ostens film, Flickan, mamman och demonerna kommer i närheten av.

En vårdande behandling som handlade om insulinchocker, kallbad, elektrochockbehandlingar, tvångsbälten och integritetskränkande vård. Behandlingarna gavs med tvång utan samtycke, eller genom förebyggande avslappning eller narkos. Detta var under 60-talet där mentalsjukhusen hade sin storhetstid med 38 000 vårdplatser och över hälften av dessa handlade om tvångsvård.

Idag har tvärtom på 20 år 70 % av vårdplatserna inom psykiatrin försvunnit, enligt Lena Flyckt, ordförande för Svenska psykiatriska föreningen. Vad Susanne Osten tycks vilja komma fram till är att ämnen som psykisk ohälsa inte ska vara skamfyllt och något människor ska våga tala om och vad vore då inte bättre än påvisa denna vanlighet på film för barn.

Häromdagen när jag åkte t-bana i högtrafik, där man ibland kan stöta på psykiskt sjuka. Nu senast hamnade jag i trängseln med en ganska kortväxt man med glasögon och dimmig blick som mumlade lågt för sig själv ibland. Han höll inte heller i sig, trots att vagnen krängde och nitade till ibland.

Istället trippade han på något konstigt smygande sätt närmare människorna, så han medvetet nuddade dem. Jag hörde snart hur en mörk man utropade, - What the hell, med en störd blick mot den knappt hörbart tystlåtet mumlande mannen. Han såg ut att ha ställt sig tätt nära och lutande med ryggen mot den mörka mannen.

Det är uppenbarligen inte bara kvinnor som råkar ut för "tryckare" i tunnelbanan. Det mest obehagliga är nog det oberäkneliga beteendet som kan uppträda från människor som är psykiskt sjuka och ibland har något missbruk. Denna gång var jag tacksam över att jag skulle kliva av nästa station. Vid ett annat tillfälle när jag var några och tjugo blev jag helt oprovocerat hotad av en man, som sade att han skulle kunna döda mig med sin kniv. Även den gången stod jag i mittenpartiet av vagnen och talade med en kompis på väg hem från en kvällskurs.

Annars kan vi i motsats till galenskap få lära oss att vi ska inte vara olyckliga, över att vi inte är lyckliga, då själva lyckan i sig är ett väldigt sällsynt fenomen, varför vi ska ta tillvara de få och korta sekvenser när vi känner av den - lyckan. Men var inte olycklig för att du inte är lycklig för det är ett normalt tillstånd, enligt psykologen Sonja Lyubomirsky, så kan vi släppa den biten.

Ett annat tillstånd som vetenskapligt betraktats som galenskap är förälskelse där vissa kemiska balanser kan påvisa samma tecken som psykos. Rönen skiljer mellan kärlek och förälskelse, där människan i det sista, lätt idealiserar någon baserat på fantasier. Vem har inte haft någon i sin närhet, eller kanske av egen erfarenhet, som helt tappat förnuftet och slänger energi på någon som inte ens är värd hälften av engagemanget, som dock blir upplyft och idealiserad när den drabbade tappar vett och sans. Några som även sjunger om galenskap är gruppen, Shinedown med låten, Sound of Madness, som kan leda till flera tolkningar, eller vad sägs om den metaforiska meningen, "That the darkest hour never comes in the night.."


lördag 9 april 2016

Att damma av gamla kunskaper

Cyklade i hast till Bohusgatan på Södermalm i morse, där deltagarna i spänd förväntan ringlade utanför och in genom portarna till lördagens högskoleprov. När jag i tid infunnit mig och stod framför informationsplakatet i entrén, där klassrummen stod markerade dit vi skulle orientera oss fram i den främmande skolan, kände jag att informationsbladet med detaljer kring mitt klassrum, som jag före skrivit ut och haft i kappfickan under cykelfärden inte längre fanns kvar.

Det fanns strikta regler om att den som inte kom i tid som var satt till 08,20, skulle inte bli insläppt i salen. Problemet var att jag nu inte visste vilken sal av alla uppskrivna som var ämnad för min närvaro. Klockan visade 08,10. Jag försökte stressad leta fram e-post meddelandet från min ostrukturerade e-postfolder i min Iphone utan napp. Klockan gick. Jag störde mig på den gälla rösten bakom som högt och glättigt talade om det stundande provet. Jag gick ut från entrén igen och mot cykeln. Låste upp den och tänkte att det nog inte var meningen, att jag skulle skriva tenta idag, som ändå inte hunnit träna. Dessutom var alla ekvationer med bråk, potenstal och sannolikhetslära något jag hade haft god förmåga att lösa för ungefär 20 år sedan. Men hur många gånger har jag haft nytta av den kunskapen efteråt och kunnat repetera.

Någon kväll före hade jag läst kring människor som gått på naturvetenskaplig linje och tränat ett halvår före de gjorde högskoleprovet och ofta ändå gjort om det ett par, tre gånger för att öka resultatet. Jag hade kort sent kvällen före repeterat innebörden av det mest basala med tunga ögonlock. När jag strax rundat kröken med cykeln på Rutger Fuchsgatan, ser jag något vitt lysa upp liggandes på asfalten i motsatt riktning. Kan det vara, tänkte jag.

Javisst där låg utskriften. Snabbt stannar jag till rycker upp den nu smutsiga utskriften med synlig understrykning på lokal där jag skulle infinna mig. Jag hade nu ett par minuter på mig. Jag cyklar snabbt, så det icke pumpade framdäcket med ytterst sparsam luft gnisslar illa mot vägunderlaget. Jag låser cykeln igen och nu är det helt tomt med människor utanför den tegelförsedda internationella skolan.

Snabbt skrynklar jag upp papperslappen och letar upp klassrummet. Får rusa upp två trappor vidare längst en lång korridor. Stannar till vid fel dörr och blir ombedd om legitimation när det framgår att min sal var ännu längre fram, rusar vidare och ser med viss lättnad att det var en liten kö utanför. Jag hann i tid och ställer mig andfådd och väntar in min tur att få visa upp körkortet.

Fem prov med fyrtio frågor och för varje prov ges 55 minuter och handlar om matematisk förmåga, diagram och tabeller, svensk läsförmåga, svensk ordförståelse och engelskspråkig förmåga. Jag märkte ganska snabbt att det inte gick att sitta och fundera, vara alltför noggrann eller analysera, för ofta handlade de sista frågorna om de mest tidkrävande momenten och tyvärr fick jag lov att köra tips-lottomodellen på de sista kryssfrågorna för tiden tog slut.

Det var tre prov före lunch och en kvartsrast mellan proven . Toaletterna var sparsamt utspridda så långa köer uppkom snabbt.

- Det ser effektivt ut att både äta och strax gå på toaletten, sade jag till en kvinna som hastigt åt upp en banan ståendes bakom mig i kön.

- Ja vilken dag, sade hon och himlade med ögonen.

- Ja och vi gör det helt frivilligt, sade jag.

- Vi betalar för det också, sade hon.

-Ja och kanske för ett dåligt resultat sade jag med ett leende och klev in i det grå toalett-båset och låste dörren om mig.

När vi efter sista provet blev utsläppta i vårluften, hör jag en tjej gå förbi och säga,

- Nu slipper vi ändå högskoleprovet fram till oktober i varje fall.

Hon hade på något sätt förlikat sig med att hon skulle behöva göra om det igen. Jag ska nog anamma den inställningen med. Skriva tentor en dag blir lite som att träna och tävla, för när alla satt färdiga med raka ryggar inför varje prov, utan ett pip och väntade in sals-ledarens klartecken blev det som att vänta in startskottet. Och när vi hörde rösten,

 - Nu får ni börja, så satte tävlingsinstinkten igång att prestera bästa möjliga resultat.

Något jag åtminstone försökte, trots trötthet och en notering om att en ung kille snett bakom mig troligen gjort provet ett par gånger tidigare, för han räknade snabbt bredvid frågorna, så pennan rispade ljudligt mot pappret på ett lite enerverande sätt, samtidigt som han alltid tycktes vara färdig långt före tiden var slut, lutandes nöjd mot stolsryggen i tillfredsställd väntan, medan jag mer stressad kände att jag inte hade tiden på min sida och de sista frågorna inte hade lyckats analyserats så noggrant som jag velat.

Det får nog bli att pröva igen i oktober. Om inte så för att hålla igång hjärnaktiviteten, för vetenskaplig forskning har faktiskt kommit fram till att det skapas 1 400 nya hjärnceller per dygn, så kanske blir människan uttråkad om den inte får tillräcklig stimulans.

Vad som annars visats vetenskapligt är att hjärnan stimuleras av musik och kanske kan låten, You are No Good, framförd av Cherryl Crow på Rock and Hall of Fame, som i klippet slutar efter 2,42 minuter ge viss stimulans.