Bra män?

Italien - Trieste

En kvinnlig vän sade en gång till mig,  - Är han snäll mot sin mamma så är det en bra man. Jag vet inte om någon prövat den teorin. Det låter dock inte helt osannolikt.

Idag mötte jag en svensk manlig vän, som bor stora delar av året i Italien och sedan fem år i de norra delarna i Trieste som gränsar till Kroatien, Slovenien och längre uppåt bergen finns även människor från Österrike. Vi hade inte setts på länge.

Han har tidigare läst juridik i Italien som har ett rättssystem som ska vara så komplicerat att italienarna ska ha svårt att sätta sig in i det hela. Han avslutade aldrig sin examen i Italien och berättade, att där försöker parterna överrösta varandra i ljudnivå och inte med nya argument. Det enda som sker är att den andra skriker ut samma sak, dock med högre röst och sedan står de där och skriker mot varandra, med samma argument om och om igen, högre och högre.

Själv hamnade jag på 139:e reserv på juristprogrammet på Stockholms Universitet, dit 7631 stycken hade sökt till höstterminen. Något jag sökt i studiesyfte, för att se min potential. Jag blev dock antagen till både EU-rätt och Affärsjuridik som jag ska försöka hinna, medan höstlöven färgar träden i vackra varma färger.

Kanske skulle det hända lite mer förändringar i de svenska rättssystemet, om även våra advokater och ombud skrek lite mer till varandra i våra svenska tingsrätter. In med mer passion och glöd bort med det tysta och strikta. Kanske skulle forumet, Flashback bli ödelagt om folk vågade höja sina röster mer offentligt och skippa anonymiteten.

När min manliga vän och jag sågs i eftermiddags hälsade han snabbt och spontant på italiensk sätt, med en kyss i luften tryckt med sin kind mot min kind på var sida. Först den högra sedan den vänstra. Föredrar nästan den typen av hälsning, än människor som vill hälsa med en kram nästan vid första kontakten.

Han berättade om sin mamma som sedan tio år hade cancer och hur mamman grubblade mycket. Den manliga vännen hade köpt dagböcker till henne, så hon skulle skriva ner sin oro, för att sedan kunna blicka tillbaka och se, att allt hon tidigare hade känt oro över var obefogat och därmed lugna sig själv. Hon var ensam, änka och kom nästan aldrig ut, så det gav henne mer tid att känna oro och rädsla. Han kom hem till Sverige för att stödja henne emellanåt.

- En förälder till sin förälder då, sade jag förstående.

- Ja det blir så, sade han.

Jag berättade hur jag själv använt dagbok sedan barndomen och inte för att minnas tillbaka, utan mer för att skriva av mig. Uppkommer någon oro, tanke eller rädsla för något, så ska man i text skriva upp det värsta möjliga sceneriet och sedan skriva ut vad du kan göra om dessa uppkommer. Det brukar pysa bort eventuella grubblerier.

Ute sken solen när vi vandrade nerför Hornsgatspuckeln. Semestern hade mattats av och ute syntes mer turister än svenska stadsmänniskor. Vi skiljdes senare åt vid Götgatsbacken där han tog sig ner mot Södermalmstorg och t-banan vid Slussen. Han skulle se AIK-Djurgården på Råsunda.

- Det känns mer viktigt att följa laget när jag inte bor i Sverige jämt, förklarade han. Han borde vara nöjd för det stod 1-0 till AIK mot Djurgården klockan 21,42. Själv har jag aldrig lyckats bli frälst av fotboll på något sätt oavsett vem som spelar.

- Jag måste få ett exemplar av din bok med, sade han och vände sig om leende.

- Visst, om du klarar av att läsa den, sade jag.

-  Är den så läskig, sade han lite frågande.

- Tja, du får väl se, sade jag leende, höll vinkande upp handen och gick åt motsatt håll uppför backen.