Dessutom höll han en nivå, där han tycktes utgå från att alla var nybörjare och förklarade en aning för mycket för min smak. Bra instruktörer borde fråga först om det är första gången för någon och därefter anpassa nivån.
 |
| En yogande hund, Kort skapat av Dan Borris |
Påminde om en lärare på universitetet förra året, som utgick från att ingen förstod när många redan hade mycket och varierande arbetslivserfarenhet inom närliggande områden. Kanske är det egentligen ett sätt att dölja sin egen osäkerhet. Den typen blir dock sällan några bra ledare, av dem jag mött.
Jag tillhör även dem som kan störa mig på smaskande, stön, smällar och ljud som inte passar in. På det här yoga-passet brukar en tjej gå som verkligen kan hålla ljud-låda. När alla andra är tysta förutom tänker på andningen som sig bör vid yoga, så stönar hon ut ett högt kattliknande jamande med långa vokaler när vi t ex står på alla fyra med rumpan i vädret i den så kallade "nedåtgående hunden", för att sträcka ut nedre ländryggen.
I det fallet stör det normen en aning, även om det sannolikt finns en del mer flummiga yogautövare som känner för att stöna, skrika och leva ut al´a hippie. Inget av de yoga-pass jag deltagit har det dock förespråkats att vi ska låta som kattdjur,
Det ser inte heller ut som om någon annan stör sig på henne mer än mig, så antingen är jag ensam om att distraheras, eller så är det ingen annan som visar det synligt. Tydligen ska individer med hög kreativ intelligens lättare bli distraherade av t ex smaskande ljud, enligt illustrerad vetenskap. Kanske även av jamanden från vuxna människor. Kvinnan kanske annars tillhör den grupp av människor som känner att de fötts in i fel art och egentligen är mer av en katt än en människa, så vem är väl jag att döma.
Jag brukar suga till mig all teori, som kan få mig i en bättre dager. När jag läste en kurs för flera år sedan på Stockholms universitet, benämnd "Mätning av mänskliga resurser"kring intelligens test och dylikt fanns i ett fall några faktorer som var tecken på intelligens och ett var att minnet försvagades av stress, så den har jag haft utbyte av att använda som ursäkt ibland. Det handlar bara om intelligens.
Utanför min ytterdörr finns även en gallerhiss, där någon eller några måste slänga igen gallerhissen och sedan drämma igen hissdörren så hårt att det nästan slår lock för öronen. Vid ett tillfälle blev jag så förbannad att jag skrev en post-it-lapp, om att vänligen slå inte igen hissdörren, som klistrade fast vid hissknappen. Den revs snabbt ner av någon som troligen istället var trött och irriterad på annat kanske från jobbet, så när den hemkommande individen såg min lapp slet han ner den i ren frustration och avslutade med att drämma igen dörren i varje fall. Så nu har jag istället börjat stänga igen dörren till hallen, så hör jag inte smällarna lika hårt.
Några andra stackare som verkligen fått stå ut med smällar och ren vandalism är människorna i Rinkeby häromdagen, där det tydligen slagit fullkomligt slint i huvudet på flera stycken. Måste säga att jag faktiskt ändå förstår att polisen höll sig undan, eftersom de under flera år ska ha fått stenar kastade mot sig.
Hur har de stenkastande kunnat komma undan med det? Polisen som annars så lättsamt tar in folk i sina pikébussar står handfallna när butiker och småföretagare blir länsade av människor som beter sig som rena idioter. Jag har svårt att känna sympati med ett sådant beteende. De skulle troligen själva må bra om någon satt gränser för dem.
Vissa menar att det ska vara hårdare straff mot de stenkastande. Kanske borde dock polisen börja med att först och främst ta fast dem, vilket inte skedde av någon deltagare i den senaste vandalismen i måndags hos fler butiksägare och smårestauranger i Rinkeby.
I övrigt avslutas detta utan slag och vandalism med en lugnare och kanske mer känslosam låt - In a Lifetime, med Clannad och Bono där dock både regn, storm och åska skildrar scenariot.
Dröm vackert!
