Translate

fredag 8 juli 2016

Från dagisminnen av flumpedagogikens värld till moderna rön

Jag och några dagiskompisar stod och hängde utomhus utanför mitt daghem. Jag var fem år och den som svarade när dagistanten kom som vi kallade henne,

- Vad har ni för er för något, frågade dagistanten och tittade ner på oss med sina stora breda glasögon och den långa tjocka flätan hängandes stramt nerför ryggen.

- Det har inte du med att göra, sade jag med en liten och mopsig stämma.

Det skulle jag aldrig sagt, för det blev strax efteråt stort möte på daghemmet, varav jag blev placerad i dagistantens knä och satt pressad mot hennes storgråtande uppsyn, för att jag skulle förstå att jag sårat henne med mitt raka och ärliga svar.

Jag minns de tysta och stirrande blickarna från de andra passiva dagistanterna och någon annan, som bannade mig anklagande för jag fått läraren att gråta. Det går ju att fundera lite, om inte de dagisfröknarna möjligen missat någonting stort i sin utbildning, som att det inte var barnet som skulle trösta lärarna utan tvärtom.

Nu så här långt efteråt funderar jag även på om inte den här dagistanten, försökte använda mig på ett manipulativt sätt, för att få mer respons från min pappa, som vid perioden blivit änkling efter min mammas bortgång och vid tidpunkten var ganska eftertraktad som då relativt välbärgad mörkhårig och snygg man på 35 år.

Jag får dåliga vibbar av tanken på det där daghemmet. I den större byggnaden bredvid daghemmet fanns skolan och lågstadiet, där min bror gick i skolan. Brorsan och hans kompisar brukade kasta snöboll på dagistanterna när han tyckte de var dumma mot oss. Troligen var inte daghemmets pedagogik den allra bästa heller. Bröder kan vara så söta och beskyddande i en viss ålder före de blir äldre.

Varför jag kom in på daghem och pedagogik var eftersom jag fortfarande då och då, när jag hinner, läser boken, Godhetens kraft, av psykologen Daniel Goleman som inspirerats av Dalai Lama. Den sistnämnde är i motsats till vad många säkert tror, ganska vetenskapligt inriktad med många forskarkontakter och var även den som uppmuntrade forskaren Richard Davidsson att öppna forskarcentret, Center for HealthyMinds (CIHM) och ett av centrets uppdrag var att studera de bästa vägarna till medkänsla.
"Jenny som bara är två och ett halvt år, reagerade på en bebis gråt med att ge honom en kaka. När inte det hjälpte började hon själv gnälla och försökte sedan stryka honom över håret. Till och med efter att han lugnat ner sig  kom hon med leksaker till honom och klappade honom på huvudet". Detta noterades i dagboken som blev en del av en forskningsstudie kring rötterna av medkänsla.
Flera liknande studier har funnit att barn naturligt känner medkänsla före två års åldern. När barnet sedan passerar två och ett halvt års ålder börjar barnen skilja sig åt i sin empatiska omsorg.

Tydligen är en bidragande orsak hur föräldrarna styr barnets uppmärksamhet genom att t ex säga, "Titta vad ledsen du gjorde henne" vilket ska vara bättre än att säga, "Det var elakt av dig att slå henne".

Något annat som CIHM skapat är en "snällhetsläroplan" som prövas på en förskola vid centret.  Förskolebarnen läser där tillsammans upp ett snällhetslöfte: "Må allt som jag tänker, säger, eller gör inte skada någon och hjälpa alla".

Dessutom får barnen ett "snällhetsfrö" om de gör något snällt som planteras på en stor affisch som föreställer en "snällhetsträdgård". Förskolebarn som fyra eller femåringar, befinner sig i inledningen av en utvecklingsfas då barn brukar bli mer själviska, självinriktade och egocentriska.

I ett test av snällhetsprogrammets effekter fick förskolebarnen en passande uppgift.
Alla barnen fick coola klistermärken och ombads fördela dem i olika kuvert. Dessa kuvert var,

  1. Kuvert med foto på dem själva
  2. Kuvert med foto på bästa kompisen
  3. Kuvert med foto på okänt barn
  4. Kuvert med ett foto på ett sjukt barn
Under terminen hade även en kontrollgrupp som inte deltagit i programmet blivit mer själviska när det gällde att dela ut klistermärken - så var det inte med barnen i snällhetsläroplanen. 

Femåringens vanliga tendens att bli själviska kan neutraliseras. Den här förändringen mot en mer varmhjärtad inställning ska tydligen inte endast gälla barn, enligt psykolog Daniel Goleman. Vi får kanske ta och stoppa i oss några fler pepparkakor trots att det är sommar, så kanske också vi kan få ett och annat snällhetsfrö, mer medkänsla och större empati som Alanis Morisette sjunger med låten Empathy.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar