Trötta fötter och kryddad med poetisk absinthe

Utanför lokalen på Västmannagatan 79 var en röd matta utlagd och konstnären Richard Ryans assistent Jonas Hellwig syntes farande med frack och vit fluga. När jag gick nerför trappan hälsade den ryska trevliga kvinnan glatt, som jag lärde känna vid förra klubbträffen med de varma orden,
- Vi har väntat på dig.  Några generösa drag hon kanske fått med sig av fadern som tydligen varit diplomat i Finland. Hennes son var dock feminist, som hon senare deklarerade med stolt stämma.

Jonas Hellwig, verksam i eventbranschen och Ryans assistent

Uppslutningen denna tidiga kväll var ganska tunn till en början. Men vi bjöds ändå ganska snabbt på champagne och  borden var uppdukade med kallskuret, potatissallad, frukt, nötter, rulltårta och kex.

Jag talade bland annat med en kvinnlig jurist som företrädde staten mot företagarna när det gällde skattetvister. Min tanke när jag tids nog fått mer juridik i bagaget är nog kanske istället att företräda småföretagen mot staten.

Bjuden på absinthe i "vip-rummet".

Vidare talade jag med en manlig jurist som idag företrädde hyresgäster och arbetade på en juristbyrå. Han tänkte dock snart sluta för att starta eget.

När jag minglade vidare hamnade jag i en pågående diskussion, där en ung kvinnlig jurist upprört menade, att vi måste börja agera var för sig mot djurförsök och tänka på vad vi äter när vi stoppar i oss kött och annat. Vi människor har ett ansvar och ingen företräder djuren menade hon. Jag höll med henne, speciellt med tanke på att många djur är så intelligenta.

Richard Ryan, konstnär till vänster

Efter ett par timmar tänkte jag ta följde på väg därifrån med en trevlig kvinnlig jurist, inom offentlig upphandling, när konstnären Richard Ryans assistent Jonas Hellwig istället tog med oss in  bakom ett skynke innanför utställningslokalen.

Rummet hade hyllor med böcker och det lyste lite tända ljus på bordet. Jonas placerade oss framför varandra runt bordet  i en varsin fåtölj. Snart ställde han två glas framför oss där han hällde i absint och
berättade att den var 60-procentig, därefter placerade han en dessertgaffel över glaset och lade på en sockerbit.

Gaffeln med sockerbiten doppades sedan i absint. Han tände därefter på sockerbiten och en låga sken snabbt upp och brann någon minut. Slutligen hälldes vatten över sockerbiten som skulle lösas upp i absinten. Känslan och smaken av drycken eller absinthe som det kallas var lite varm med en smak av anis, eller som kvinnan snett bakom mig som senare kom in i rummet sade,  - En smak av hostmedicin.

Annars menar somliga att "whiskey and beer are for fools, absinthe for poets". Snart kom fler in i det lilla rummet inklusive värden och konstnären Richard Ryan.

Oscar Wilde, den irländska författaren och samhällssatirikern (1854-1900) drack även absint under sin franska exil och påstod att man efter det första glaset ser saker och ting som man önskar att det vore; efter det andra ser man tingen som de ej är och till slut ser man dem precis som de är och detta, menade författaren är det mest fasansfulla som finns.

Slutligen var det trots allt väldigt skönt att, på hemmaplan kunna slänga av sig allt du får" lida pin för att vara fin" av som snygga höga klackar.

Några musikaliska gäster talade musik utanför lokalen igår kväll och nyss föll min fundering över vad som hände med den judiska sångerskan Barbara Streisand, så jag googlade på henne och fann att hon kommit ut med en romantisk ballad tillsammans med Andrea Bocelli, september 2014, " I Still Can See Your Face".
Något som kanske ännu mer behöver sägas dessa dagar när så många föredrar anonymitetens slöja på nätet och med tanke på den populära och aktuella boken, Bakom Dolda Ansikten.