Tacksamhet, jämställdhet och könsapartheid i Sverige

Tunnelbanan stannade till vid Sockenplan efter lunchtid och ett fåtal personer gick på och satte sig, varav en äldre man med rullator försökte, sakta av ålder, stiga över tröskeln och in mellan dörrarna. Plötsligt stängs dörrarna och fångar hjulen av rullatorn mellan som i skruvstäd.

Jag försöker trycka på dörrknappen innanför och sedan putta ut hjulen på rullatorn, som den äldre mannen stödjer sig mot, mellan dörrarna med foten och bända upp dörren med händerna, En kvinna utanför ropar,  - Nej varför gör han så och tittar mot första vagnen där chauffören alltid ska titta ut mot perrongen före han stänger alla dörrar. Den här var möjligen upptagen med sin Iphone, löste korsord eller kanske twittrade.

Strax öppnas dörrarna igen och en kvinna bredvid mannen ropar in till mig och de som hör vädjande och på samma gång uppfordrande,

- Kan ni hjälpa honom av vid nästa station?

Mannen har grått hår, lite böjd rygg, en uppknäppt skjorta med vitt krusigt hår som sticker fram på bröstkorgen och han luktar svagt av vin. Jag ställer mig vid rullatorn och mannen sätter sig ner på en bänk. Strax är vi framme vid nästa station och en tystlåten yngre mörk man tar tag i handen på den äldre mannen och drar upp honom och jag för rullatorn mot mannen, så han kan ta den i händerna.

Mannen rullar sakta fram mot dörren och jag ställer mig mellan, med ryggen mot dörren och tar mannen med ett fast grepp i armen och säger, - Nu får du skynda dig, och drar ut mannen samtidigt som dörrarna åter igen smäller igen om oss, nu höll vi dock emot med ryggen och får ut den skrangliga gubben.

På plattformen vänder sig mannen mot mig och säger, - Ett stor tack ska du ha!

Jag söker med blicken och ser att där finns en hiss ner mot gatan och utgår från att mannen hittar den själv före jag går vidare. Det måste vara en plåga att behöva vara beroende av andra, om någon levt hela livet på egen hand tidigare. Yngre får hjälpa äldre och vice versa.

Annars läser jag nu i senaste numret av Forskning och framsteg, där ett resultat bland 2 000 undersökta av nationalekonomen Johanna Rickne tillsammans med kollegor i ekonomisk debatt, att det visat att i förhållanden, där kvinnan gjort karriär, har en dramatisk ökning av skilsmässor skett bland kvinnor dock inte för män som gjort samma resa.

Även i detta fall har åldern haft sin betydelse. Tydligen visade resultatet att bland de par som skilde sig fanns en åldersskillnad på fyra år eller mer. De som inte skilde sig var i mer jämnåriga relationer. Rådet hon ger till unga kvinnor är,

- Sök inte status hos en äldre man som tjänar mer, utan hitta någon som är redo att leva jämställt. 

Det handlar delvis om att människor i gemen måste göra lite mer egen forskning kring de värderingar som den andra valda parten har och inte komma med klagomål efteråt, som det finns så mycket av idag. Alla har vi ändå till syvende och sist ett eget ansvar fullständigt oavsett kön.

Något annat som är långt mycket värre och hemskare är den skattefinansierade friskolan där skolbussar och caféer i Sverige använder köns-segregering, där flickorna får stiga på längst bak på bussen och pojkarna längst fram.

Likaså caféer i Sverige i vissa förorter är mestadels fyllda av män och när "Kalla fakta" går in med dold kamera hänvisas kvinnan till en särskild sida. Det här ska då delvis styras av mycket konservativa män och kriminella. Det här kan vi nog nämna som ett mycket tydligt fall av annan kultur i en annars fullständigt motsatt kultur.







Avslutningsvis och som lindring för ovan elände får Toni Childs sjunga hoppfullt för våra barn från albumet House of Hope, som även gav musik i filmen, Thelma & Louise.

Trendig design kopplat till sexuella preferenser

- Hur kan du svära när du annars ser så feminin ut, sade mannen i baren som diskuterade med mig och min före detta sambo och fnyste en aning föraktfullt. Du som bär så feminina kläder.

Mannen såg annars ut att ha ett större attraherande intresse för min dåvarande sambo, som vissa utseendemässigt liknande vid Mikael Persbrandt. Även om min dåvarande sambo låg långt bort från den åtminstone utåt macho-liknande approach som Persbrandt haft i media med sitt lite överlägsna hånfulla leende. Min dåvarande sambo tillhörde dem som nästan var på gränsen att vara för snäll, så den dagen han sade ifrån tyckte jag han gjorde fullkomligt rätt.

Kläder och kön är annars starkt förknippat med vår identitet. Något jag tror många kan söka efter på olika sätt när vi växer upp. Vissa adopterade kan som exempel känna behov av att söka fram sina rötter genom sina biologiska föräldrar, för att kanske förstå sig själva bättre. Andra kan vilja lära känna sina egna eller hos vissa den andra mer eller mindre frånvarande föräldern för att söka förstå mer.

Yin och Yang, kvinnligt och manligt, svart och vitt, starkt och svagt, allt blandat i olika delar, så det ibland väger över mer åt ena hållet, än att alltid bli perfekt balanserat hos oss människor.

Denna vecka är det annars Fashion Week Stockholm, där ”No Gender-trenden” sägs blivit så stort, så att prata om könsfördelat mode börjat kännas förlegat, enligt bland annat Ana Londano, som tillsammans med syskonet Pablo Londano driver ”This is Sweden”. No Gender mode har annars varit vanligt inom Hiphop. Personligen är jag nog en aning konservativ när det gäller mode-preferenser och har aldrig attraheras till män som ser feminina ut. Kan modet möjligen påverkas av de sexuella preferenser som designern själv haft.

En manlig vän funderade en gång för länge sedan om inte det väldigt smala modet hos kvinnor, som kunde ses hos modeller tidigare påverkats av att så många designers var homosexuella vilka faktiskt i gemen föredrar manliga kroppar utan bröst, kurvor och breda höfter. De flesta känner till flera framgångsrika designers som inte är heterosexuella som Karl Lagerfelt, Calvin Klein, Marc Jacobs och Yves Saint Laurent, vilka inte heller direkt blivit diskriminerade som de ältats om under mer än tjugo år att alla från den gruppen ska vara.

Är designers idag kanske mer bisexuella, så för dem har varken en feminin eller maskulin klädsel någon som helst betydelse. Det kanske kan låta provocerande för vissa. Annars är det vanligt att motsatser dras till varandra. Vi söker egenskaper som den andra saknar. Även om vissa hävdar att lika barn leka bäst, så kanske det är mer ett narcissistiskt val att söka en partner med sig själv som förebild, som Andrzej Werbart, psykoanalytiker och professor i klinisk psykologi uttryckt det hela.

Nedan syns den androgyna modellen Rain Dove som beskriver hur hon påverkats av No-Gender trenden på Catwalken i New York.

5 vetenskapligt bevisade skillnader mellan könen, korkade teser och almedalsdebatt

När jag var strax under tonåren sade en kompis äldre bror, att det alltid är ömsesidigt när en man blir attraherad av en kvinna. Minns att jag trots min ringa ålder kände mig ganska skeptisk till den teorin. Jag fann inte heller honom som särdeles attraktiv trots hans positiva livssyn.

Har läst det tidigare vid något tillfälle och även ikväll i en artikel från arkivet hos Illustrerad vetenskap där det framgår i en undersökning, att kvinnor ofta underskattar mäns intresse, medan män däremot ofta överskattade kvinnornas intresse för dem.

Vidare har framkommit följande skillnader mellan män och kvinnor:

• Män är inte alltid gnälligare än kvinnor vid smärta, utan de har framkommit, att de har en högre smärttröskel än kvinnan. Flera undersökningar har utförts där hud har klämts, kyla och elektriska stötar har använts. Alla tester visade att mäns smärttröskel var högre än kvinnans. Det är kanske meningen att män ska göra lite mer grovjobb trots allt.. 

•  Nya rön har även visat till skillnad mot myten, att kvinnor shoppar mest, att den nya generationen män shoppar mer än kvinnor. De lägger ner både mer tid och pengar på att shoppa mer än kvinnor. 

• Kvinnor ska vara mer empatiska än män och i flera enkäter som utförts har psykologer bedömt att kvinnor är bäst på att förstår hur andra känner och på att visa medkänsla. Förklaringen ska tydligen finnas i hjärnans vita substans. I den ska det bildas banor som nervsignalerna följer när hjärncentra kommunicerar med varandra. Hos kvinnan är banan fasciculus longitudinalis superior (SLF) särskilt välutvecklad. Banan förbinder pannloben, där känslor behandlas med hjässloben där den sista bland annat behandlar avkodning av sinnesintryck. Det är den starka förbindelsen däremellan som enligt forskarna ska förklara kvinnans högre förmåga till empati.

• Tyvärr har även män bäst lokalsinne och boven i dramat ska tydligen vara det kvinnliga könshormonet östrogen. Kvinnan har lättare att hitta vägen under menstruationen, eftersom vårt östrogen då är lägre. Män ska tydligen hitta vägen genom landskapets större linjer, medan kvinnor går mer på detaljer som att memorera skyltar och byggnader.

Förövrigt ser jag dock män och kvinnor som individer där inte alla har samma egenskaper eller tendenser som alla andra för de har ett gemensamt kön, varför jag inte heller kan stödja tesen om att alla män måste ta ansvar för att andra män av samma kön våldtar. Tycker därför att Matilda Molanders ledarkrönika är helt given och självklar där hon bland annat klockrent uttrycker,  

"Våldtäktsmän begår inte övergrepp för att de är män. De våldtar för att de är uslingar."

Emellertid sprids det runt motsatt totalt omogna och banala teorier, om att alla killar är dumma och svin av vissa yngre tjejer, en del mer kända än andra. Jag klandrar inte en ung tjej med mindre livserfarenhet, utan det är väl snarare media och vissa politiker, som lyfter upp deras "sanningar" som att det skulle vara en generell visdom, som blir mer skamligt.

Annars fördes tydligen en debatt i Almedalen gällande sexuella övergrepp den 4 juli, om vilken det går att både säga och tycka mycket, som att ett armband med "Tafsa inte" mest blir ett mycket generaliserande och pinsamt medel, för att förhindra övergrepp på festivaler, för att komma från Nina Rung, en utredare från Stockholmspolisen.

Istället borde arrangörerna i samarbete med tillstånd från myndigheten och polisen sätta upp ordentlig kameraövervakning och ringa in vilka som begår våldtäkter och övergrepp och gripa dem på plats.

Personligen tycker jag Behrang Miri agerar lite pinsamt, delvis i sitt möjligen omedvetna indirekt nedlåtande tonfall, när han överdrivet ska lyfta upp tjejerna bara för att de yttrat sig. Ungefär som att det var väldigt duktigt gjort av dem i detta "patriarkala" samhälle, där han därmed är överordnad övriga kvinnor speciellt med sin tonårskeps på svaj.

Jag kan inte förstå hur vissa kvinnor uppmuntrar män att babbla om patriarkatet och skänka vissa ett överläge med den idiotiska tesen, delvis då Behrang Miri lägger ord i munnen på Ann Heberlein och menar att hon skulle generaliserat rasistiskt gentemot muslimer, trots att hon inte nämnt gruppen. Nedan återges den nämnda debatten. Det är helt ok, att inte hålla med mig och även säga emot.

Tror inte han missade någon?

Vissa menar att det är tillåtet att skämta om allting, andra ser hellre att det ska dras vissa skarpa gränsdragningar. Själv har jag nog ganska svart humor, som troligen grott fram genom tiden av en den ena än den andra, mer eller mindre mörka dypölen vi alla lyckats  åtminstone någon gång i livet ta oss igenom.

Nedan You-tube klipp hittade jag på den framträdande bloggen Blueshift som ligger på en bra plats på Blogglistan, utan att jag hunnit granska eller läsa mer av bloggens innehåll.

Jag vet inte om det är tillåtet idag att skratta åt nedan, emellertid tyckte jag det var lite lustigt när en tysk politiker ska framföra ett tal och börjar med att hälsa på alla olika sorters människor, tills talmannen försöker bryta in utan större framgång.

Barn, kläder och politik

I förmiddags damp tidskriften ETC Stockholm ner i min brevlåda, utan att jag är prenumerant. Det ska vara en politisk obunden tidning, enligt Wikipedia, som dock går åt det mer röd-gröna hållet, där ett av deras stora ämnen ska beröra jämställdhetsfrågor.

Natashja Psomas Blomberg, som även har en blogg på nätet med flitiga anonyma kommentatorer som diskuterar kvinnors upplevt orättvisa situation, gentemot männen, hade i denna tidskrift skrivit en ledarkrönika med rubriken,"Vad innebär egentligen könlös?

Hon menar att det blivit ett ramaskri, då Åhléns slutat särskilja på pojkars och flickors klädavdelning, efter att Lina Rudin 30 år från Lund kritiserat deras uppdelning av kläder för pojkar och flickor, då hon menat att det verkligen inte blir en möjlighet för pojkar och flickor att få klä sig som de vill, utan det blir en för stor gränsdragning.

Jag hade helt missat den diskussionen eller noterat något kring det hela från Åhléns.

Vad är det med folk nuförtiden? Finns det inga verkliga problem att diskutera, som svälten i Afrika, det dåliga ozonskiktet eller bostadsbristen för ungdomar?

Tycker inte att barnen ska tvingas in i vissa vuxnas politiska bild av verkligheten. Natashja Psomas Blomberg frågar sig vad "könlöst" kan vara i samband, med Åhléns reducering av uppdelning för pojkar och flickors kläder på Åhléns, som hon sympatiserar med. Hon menar att vi redan som barn visste vilka regler och klädkoder som gällde och vad vi skulle anpassa oss efter.

- Ja, varför måste pojkar och flickor klä sig likadant? Får det inte vara någon skillnad? Är könet flicka lägre värderat, eftersom det ska döljas för somliga? Jag får mer en känsla av att det är egna barndomsupplevelser att tänka hur en flicka skulle vara, eller inte fick vara, för jag har inga minnen av att jag brydde mig speciellt om att vara särskilt "flickig" eller "pojkaktig", utan vi var fria barn att leka med vad och vem vi ville. Jag minns att jag i lågstadiet ändå ibland brydde mig om kläder och minns speciellt en söt, grön glittrig topp, som jag kände mig jättefin när jag bar. Jag klädde mig både i klänningar och jeans och hade inga stränga dress-koder att följa hemifrån. Blev inte heller mobbad eller utstött, så jag skötte troligen mina kort väl.

Häromdagen kom det ett par pojkar i en ålder omkring 11-12 år mot mig på trottoaren, klippta i en varsin halvlång pagefrisyr och jag vet inte om det var den påtvingade traditionellt kvinnliga pagen som gav deras nedstämda ansiktsuttryck eller bara en dålig dag.

Jag tänker att finns det föräldrar som vill föra ut sina politiska budskap genom sina barn, så vore det hemskt om dessa sedan fick uppleva mobbning i skolan, då de stack ut allt för mycket från övriga klasskompisar. Jag tror de flesta barnen både känner och upplever vad de själva vill bära för kläder även om det finns en uppdelning som kallas pojke och flicka.

Värre kan jag tycka  det är med stringtrosor och olika behåar  till småbarn, vilket ska ha tagits bort från åtminstone Lindex. Kanske finns utbudet kvar på andra ställen med "behå i fyran och string i femman" som Sydsvenskan skrev för några år sedan.

Annars finns det väldigt bra designers på barnkläder där trenden inte gått mot något "könlöst" utan mer skapats med kreativ fantasi och kanske barnglädje. Märken som Ralph Lauren och det snabbt växande märket MiniRodini där det sista skapats av en mycket kreativ svensk kvinnlig entreprenör, Cassandra Rodhin som ligger bakom den växande framgången av barnklädesmärket.