Mobil snack och mat-tips

Jag var för ett par dagar sedan nere i ett kvällsöppet ICA för att köpa vissa ingredienser som jag upptäckte saknades mitt i uppstarten av en soppa, som jag, trots mängden gånger tillagat ännu inte hunnit tröttna på. En nyttig och mustig soppa som kan värmas på enkelt och snabbt flera dagar, så tid blir över till annat istället för att laga mat.

Den här lilla ICA butiken är så trång i vissa passage, att två personer inte kan stå bredvid varandra på bredden samtidigt, utan att fastna upptryckta med huvudet mellan några påsar chips eller jordnötter.

Denna kvällen syntes flera ensamma individer tysta och målmedvetna plocka med sig det från hyllorna som de saknade för att sedan gå och betala i kassan. Det var ingen som talade, diskuterade högt eller samtalade med varandra inne i butiken, förutom en ung man mellan 20-25, som talade högt och ilsket i sin mobiltelefon.

- Nej, jag säger ju det! Jag har har prövat det mesta, katrinplommon, flera microlax, klyx och druckit en massa vatten. Nej inget hjälper!

Mannen var upprörd och gick hastigt mellan frysdisken och mjölkkylen, oberörd av att det går och står fler människor omkring honom. En kvinna småler för sig själv där hon står väntande i kassakön, som även jag gjorde till en början stående mellan hyllorna.

Det var troligen mer av underhållningsvärde för övriga i butiken den här gången, trots mannens uppenbara bekymmer. Andra gånger kan det vara mer störande. I dag gick en ung kvinna framför mig i en annan butik och tog upp hela platsen släpande med fötterna efter sig, när jag själv föredrar att gå snabbt, plocka med mig det jag behöver och gå vidare. Är det någon som går släpigt och fullständigt i vägen, så slår det aldrig fel att den individen är djupt inne i ett samtal med någon via sitt headset, så även denna gång.

Jag kunde ändå idag till slut kryssa förbi den släp-gående kvinnan och plocka med mig proviant för det jag tänkte pröva. Nämligen ett nytt recept på Majs- och Zucciniplättar, som skulle serveras med rårörda lingon, vilka blev lika goda som de var enkla att laga till. Både mättande och nyttiga på samma gång. Zucchini ska tydligen ha både rikligt med C- och K-vitamin. Majs ska innehålla både järn, kalium zink, B3 och en del antioxidanter.

Min stekpanna har dock börjat gå på sista valsen, en hederlig svart klassisk stekpanna, som faktiskt även vid ett tillfälle för en tid sedan började brinna. Det är inte alltid bra att syssla med fler olika projekt samtidigt, speciellt inte med olja i pannan. Det blir ofta mindre än mer effektivt.

Hade jag kommit någon minut senare hade det kunnat gå än värre, än att min då vit- och nymålade kökslucka och fläkt blev svartsotig (gick att tvätta bort), ett plastlock på en bägare smälte och pannan stod i lågor samtidigt som jag skrek till och slängde iväg pannan ner i diskhon och satte på kranen på högsta nivå med vatten. Tydligen ska eld orsakad av olja inte släckas med vatten utan kvävas fick jag senare höra.

Recept - Majs och Zucciniplättar 

4 personer, som inte äter för mycket..

Majs- och Zucciniplättar

• 3 ägg
• 2 dl mjölk
• 1 dl vetemjöl (sikta ner)
• 1/2 zucchini
• 1/2 gul lök
• 1 burk avrunna majskorn (200 g)
• 1 tsk salt
• 2 msk smör

Till servering

• rörörda lingon

Laga till enligt nedan

1. Blanda ägg, mjölk och mjöl till en klumpfri smet.
2. Riv zucchini och lök grovt. Vänd ner i smeten med majs och salt.
3. Klicka ut smeten i het stekpanna med smör i. Stek plättarna gyllene på bägge sidorna.
4. Servera med rårörda lingon. 

Slutligen spelas Van Morrisson som sjunger låten, Sometimes we cry, till minne för den högt välarbetande och professionella skådespelaren Mikael Nykvist som mycket oväntat och sorgligt gick bort i dagarna 56 år. 

Lördagsreflektioner

Jobbade sent igår. Mycket arbete nu. Vaknade både 02.00 och 06.00 och trodde att jag försovit mig för att slutligen i morse stressat vakna 08,35, då jag istället verkligen hade försovit mig. Hade nämligen bokat ett träningspass 08,45. Rusar upp, slänger på mig träningskläder tar vattenflaska och träningsväska i handen och joggar till gymmet där en receptionist ger ett förvirrat intryck och tar god tid på sig före hon lyckas trycka ut gruppbiljetten trots att jag redan är försenad.

När andra passet efter det första är klart tar jag mig till omklädningsrummet och hör hur tre tjejer runt tjugo pratar med varandra.

- Nej, vi brukar inte direkt hänga med varandra, sade den ena smalare blonda tjejen till den tredje tjejen om den andra lite större blonda tjejen.
- Nej vi känner väl bara varandra via vår pappas nya och när vi möttes vid något tillfälle.
- Åh jag tycker så synd om Lisa hon verkar så ensam. Det gör ont i hjärtat, utropar den mer stabilt byggda blonda tjejen utan riktig äkta känsla i rösten.
- Äh, hon får väl skylla sig själv som gjorde slut med honom, säger den första blonda tjejen utan medkänsla.

Vi måste alltså ha en kille för att inte vara ensamma, tänker jag. Hon vet nog inte att det även i en relation kan skapas ensamhetskänslor. Tänker sedan på hur jag själv började träna på gymmet när jag var tjugo. Började träna med en jobbarkompis i samma ålder, som sedan ofta mer och mer fick någon ursäkt för att inte gå till gymmet. Något som gav mig insikten att skulle jag komma någon vart, fick jag ta mig dit själv och så blev det. Det är så länge sedan samtidigt som det inte känns så avlägset. Tiden går snabbt. Flyttade hemifrån vid 18 och blev på ett vis uppfostrad av äldre kvinnor på det barnsjukhus där jag jobbade.

Jag fick stå i skam-ljuset i personalrummet om jag inte lyckades brygga kaffet på rätt sätt så det blev tillräckligt starkt eller vispa småbarnens mjölkersättningar med snabba rörelser enligt den gamla stammen. Har alltid känt att den tiden kunde jämföras med dåtidens lumpen för killar i samma ålder. Du får en chans att bli "uppfostrad" eller ges vissa regler av andra. Kanske som tikar hos hundar alltid naturligt uppfostrar valpar, okända som kända, så fort de går över gränsen, då kommer styrkan fram, tänderna visas och dova morranden hörs tätt, tätt nära den olydiga valpen. Hade ändå ganska kul på den tiden. Minns att jag fick låna en manlig väns Porsche när jag skulle ta mig till jobbet, som barnsköterska när jag var 19 år, som jag njutningsfullt körde fram snabbt med och parkerade utanför sjukhuset nära personalingången.

Annars skulle vi kunna se på livet som en lång graf visande toppar och dalar och runt tjugo ska enligt vissa studier var den mest lättsamma och glatt känslofyllda perioden. Troligen för att vi fortfarande är ganska naiva. Därefter kommer ofta mer eller mindre långa sluttningar i grafen, genom att vi oskyddat träffas av olika händelser och möten med olika människor i livet som stöter, blöter, ger ärr och ibland förhärdar oss. Många möter tuffa utmaningar som vi sedan bearbetar på mer eller mindre smidiga sätt. Tar vi oss dock igenom dem på ett sunt sätt har vi ändå vunnit mycket. Möjligen blir vi även med tiden mindre dömande mot andra.

Människor som lyckas undvika kriser, utmaningar och större förändringar i livet blir ibland på ett sätt, känslomässigt efterblivna och ges inte samma empati eller förmåga att varken förstå andra människor, sig själva eller klara sig. Det sägs dock att vi aldrig får mer utmaningar än vi har förmåga att klara av, så det kanske kan vara en tröstande tanke för somliga.

Tittade på Skavlan i går kväll, där en ung man berättade om sin kris när hans föräldrar skilde sig när han var sexton. Utmaningar för någon kan ibland ses som banala och ringa för en annan. Min teori är dock att vi är i livet för att utvecklas och lära oss och där är alla på mycket olika nivåer.

Idag är dock en ny dag, där alla möjligheter finns, eller som Nina Simone, sjunger "It's a new dawn, t's a new day", med låten, Feeling Good. Nina Simone fick jag höra första gången när jag var tjugo plus av en man som kunde laga mat professionellt och lärde mig vissa goda märken av rött vin, däremot hade han en del mindre sunda levnadsvanor.

Alla möten har väl ändå lite av både gott och ont i sig. Nedan syns Carly Rose Soneclar, endast 13 år, som till en början möts av stor skepticism när hon ska framföra låten, Feeling Good som Nina Simone framförde före jag föddes redan år 1965.