Fredagskarneval

Köpte en kaffe i pappersmugg idag som jag lyckades förse med ett extra plastlock, så när jag satt ner bland de andra och skulle dricka, rann kaffet snyggt ner på blusen och byxorna. Turligt nog efter vår muntliga scenframställning som vi spända klarade av på morgonkvisten. En kurskamrat sprang generöst och gulligt iväg och hämtade servetter.

När jag ett par timmar senare trött åkte hem i rusningstrafiken kom två utländska män in med högljudda röster från T-centralen. Den ena mannen med ett möjlige rumänskt utseende sade högt och skränigt, ”Ja nu är det ju fredag”, samtidigt som han tog sig mellan benen och drog upp paketet i en hissrörelse upp och ner på ett frånstötande sätt.

Han vände sig snabbt mot den manliga vännen och nämnde någon kvinna. De var skräniga och talade med slang och brytning. När jag gick av vid medborgarplatsen märkte jag att den obehagliga mannen tagit täten efter mig och ställt sig nära bakom mig i rulltrappan. Jag såg inte vad han gjorde, så jag vände mig om samtidigt som mannens kompis flinande gick om mig på sidan i trappan. Med tanke på hans öppna onanipiruett i den fullsatta tunnelbanan så kunde jag bara ana vad mannen gjorde bakom min rygg.

Har alltid av ren självbevarelsedrift haft alla känselspröt uppe när jag varit ute bland folk och numera tycks det nästan behövas ännu mer. Det är ofta fullsatt på t-banan. SL borde verkligen ordna en bättre ventilation i deras tunnelbanevagnar som gör att vem som helst känner sig ofräsch en varm dag efter en tur i dessa bastuliknande tåg, där fönster ångar igen av hoptryckta kroppar och lemmar, ibland av stark parfym eller obehagliga odörer med människor på väg med olika tankar och bekymmer. Män och kvinnor. Fnissande tonåringar och en och annan liten stackars stryktålig hund. Kanske blir det som en typ av karneval, som Natalie Merchant sjunger med melodin Carnival.

Lördagsreflektioner

Jobbade sent igår. Mycket arbete nu. Vaknade både 02.00 och 06.00 och trodde att jag försovit mig för att slutligen i morse stressat vakna 08,35, då jag istället verkligen hade försovit mig. Hade nämligen bokat ett träningspass 08,45. Rusar upp, slänger på mig träningskläder tar vattenflaska och träningsväska i handen och joggar till gymmet där en receptionist ger ett förvirrat intryck och tar god tid på sig före hon lyckas trycka ut gruppbiljetten trots att jag redan är försenad.

När andra passet efter det första är klart tar jag mig till omklädningsrummet och hör hur tre tjejer runt tjugo pratar med varandra.

- Nej, vi brukar inte direkt hänga med varandra, sade den ena smalare blonda tjejen till den tredje tjejen om den andra lite större blonda tjejen.
- Nej vi känner väl bara varandra via vår pappas nya och när vi möttes vid något tillfälle.
- Åh jag tycker så synd om Lisa hon verkar så ensam. Det gör ont i hjärtat, utropar den mer stabilt byggda blonda tjejen utan riktig äkta känsla i rösten.
- Äh, hon får väl skylla sig själv som gjorde slut med honom, säger den första blonda tjejen utan medkänsla.

Vi måste alltså ha en kille för att inte vara ensamma, tänker jag. Hon vet nog inte att det även i en relation kan skapas ensamhetskänslor. Tänker sedan på hur jag själv började träna på gymmet när jag var tjugo. Började träna med en jobbarkompis i samma ålder, som sedan ofta mer och mer fick någon ursäkt för att inte gå till gymmet. Något som gav mig insikten att skulle jag komma någon vart, fick jag ta mig dit själv och så blev det. Det är så länge sedan samtidigt som det inte känns så avlägset. Tiden går snabbt. Flyttade hemifrån vid 18 och blev på ett vis uppfostrad av äldre kvinnor på det barnsjukhus där jag jobbade.

Jag fick stå i skam-ljuset i personalrummet om jag inte lyckades brygga kaffet på rätt sätt så det blev tillräckligt starkt eller vispa småbarnens mjölkersättningar med snabba rörelser enligt den gamla stammen. Har alltid känt att den tiden kunde jämföras med dåtidens lumpen för killar i samma ålder. Du får en chans att bli "uppfostrad" eller ges vissa regler av andra. Kanske som tikar hos hundar alltid naturligt uppfostrar valpar, okända som kända, så fort de går över gränsen, då kommer styrkan fram, tänderna visas och dova morranden hörs tätt, tätt nära den olydiga valpen. Hade ändå ganska kul på den tiden. Minns att jag fick låna en manlig väns Porsche när jag skulle ta mig till jobbet, som barnsköterska när jag var 19 år, som jag njutningsfullt körde fram snabbt med och parkerade utanför sjukhuset nära personalingången.

Annars skulle vi kunna se på livet som en lång graf visande toppar och dalar och runt tjugo ska enligt vissa studier var den mest lättsamma och glatt känslofyllda perioden. Troligen för att vi fortfarande är ganska naiva. Därefter kommer ofta mer eller mindre långa sluttningar i grafen, genom att vi oskyddat träffas av olika händelser och möten med olika människor i livet som stöter, blöter, ger ärr och ibland förhärdar oss. Många möter tuffa utmaningar som vi sedan bearbetar på mer eller mindre smidiga sätt. Tar vi oss dock igenom dem på ett sunt sätt har vi ändå vunnit mycket. Möjligen blir vi även med tiden mindre dömande mot andra.

Människor som lyckas undvika kriser, utmaningar och större förändringar i livet blir ibland på ett sätt, känslomässigt efterblivna och ges inte samma empati eller förmåga att varken förstå andra människor, sig själva eller klara sig. Det sägs dock att vi aldrig får mer utmaningar än vi har förmåga att klara av, så det kanske kan vara en tröstande tanke för somliga.

Tittade på Skavlan i går kväll, där en ung man berättade om sin kris när hans föräldrar skilde sig när han var sexton. Utmaningar för någon kan ibland ses som banala och ringa för en annan. Min teori är dock att vi är i livet för att utvecklas och lära oss och där är alla på mycket olika nivåer.

Idag är dock en ny dag, där alla möjligheter finns, eller som Nina Simone, sjunger "It's a new dawn, t's a new day", med låten, Feeling Good. Nina Simone fick jag höra första gången när jag var tjugo plus av en man som kunde laga mat professionellt och lärde mig vissa goda märken av rött vin, däremot hade han en del mindre sunda levnadsvanor.

Alla möten har väl ändå lite av både gott och ont i sig. Nedan syns Carly Rose Soneclar, endast 13 år, som till en början möts av stor skepticism när hon ska framföra låten, Feeling Good som Nina Simone framförde före jag föddes redan år 1965.

Go with the flow..

Har ingen riktig motivation att skriva men så sägs det ju att man ska låta allt bara flöda - go with the flow - vi ska slappna av, bara vara och sluta oroa oss. Hur som helst när vi ikväll satt framför en mycket speciell, rolig åtminstone tycker jag hon är ganska, troligen omedvetet, underhållande. Jag gillar henne. Hon uttrycker sig med stora yviga gester och talar emellanåt med viss söderslang.

Hon tillhör kanske dem som kan ha svårt för tystnad och måste fylla ut varje tom minut med något ord. Hon påminner om en gammal kompis jag hade en gång i tiden, som jag jobbade med för många år sedan. Mycket social och vänskaplig mot alla precis som min förra hund faktiskt på ett positivt sätt.

Vi umgicks en hel del fram tills hon föll för en norrlänning och flyttade bo och pack upp till urskogen och fick några ungar. För att återgå till passet, så frågade yoga läraren oss ikväll vad vi ville få ut av lektionen - Vill vi ha ett mer högt tempo, få upp energin eller mer lugnt. Ingen svarade, så hon försökte igen och då sade jag, - Kör något som är avstressande, eftersom jag kände att min puls varit på högvarv hela dagen och några snett bredvid nickade hummande och medgivande.

Förutom att rummet var dragigt och väldigt kyligt, så kan man aldrig få för mycket av yoga. Tydligen blev jag även något avstressad, för jag tar mig sedan ut i den mörka november kvällen från gymmet med de blå plastskydden fortfarande kvar på stövlarna när jag går nerför trapporna mot trottoaren.

Annars tänkte jag för en tid sedan på att barn idag i kontrast till antistress och yoga, ofta diagnosticeras med Adhd, så fort barnen tycker de är trist att sitta still i klassrummet, så kommer en klassificering av diagnosen. Samtidigt som jag minns en klasskompis jag hade i barndomen när vi under ett par år bodde i Skåne. Hade jag varit hans mamma skulle jag varit livrädd att han skulle slå ihjäl sig. Minns att han var duktig på att skriva kreativt. Bara en dag då vi var på utflykt hela klassen stannade vi till vid en röd liten stuga i skogen och utanför fanns en sådan där äldre mycket djup brunn, som fanns förr att hämta vatten från med ett litet tak ovanför.

Den här spralliga killen hävde sig upp på kanten av brunnen, som innanför ledde till en mörk avgrund och något svart blänkte djupt längst därnere när vi blickade ner. Han slängde ner sina bägge ben och höll sig fast med bara händerna på kanten och allt annat hängande innan- och nedanför. Vår fröken försökte tala lugnt med killen, att han skulle ta sig upp igen och flera tjejer skrek inför bilden att han skulle ramla ner.

Vid ett annat tillfälle kom han in i klassrummet, där vi tolvåringar satt och hade förändrats med en konstig blick, då visade det sig att han skjutit sig själv med ett hagelgevär, så han hade fått sig ett porslinsöga. Det plockade han sedan ut och in för att få mer uppmärksamhet av dem omkring honom.

På den tiden talades det ingenting om bokstavsdiagnoser, vilket inte heller han tvunget skulle haft. Tror inte det är omöjligt att många barn idag mer kan behöva uppmärksamhet, än att de har någon diagnos. Men vad vet väl jag.

Allt vi dock säkert vet och kan är att fortsätta andas som Ingrid Michaelson sjunger med låten Keep Breathing på albumet med det passande namnet Girls and Boys.

Snart blir det soligare

Sunprime Waterfront - Mallorca

Det händer att jag gett mig små morötter för att sporra mig själv att nå små mål från att se en bra film till att som i våras boka mig en resa, som en morot för att ta mig igenom arbete och plugg samtidigt.

Och nu är jag snart där i form av värme på Mallorca, där jag ska yoga och meditera med Malin Berghagen, Surf paddla och rida i bergen, äta goda middagar och träffa fler varma, snälla och trevliga människor, fulla av kärlek, empati, humor, glädje och harmoni.

Sorglösa ska vi doppa oss i havet och kasta håret bakåt så vattnet stänker omkring oss för att sedan falla ut i stora skratt med bakåtböjda nackar som i vilken Pripps blå reklamfilm som helst.

Kärlek i grönt..

Bara något för att vända blad i dubbel bemärkelse. Alla har säkert vid något tillfälle köpt kryddväxter med kryddiga blad, när ni ska laga till någon rätt som behöver färsk krydda. Jag har t ex ofta köpt basilika i de minsta plastkrukorna som inte är så stora.

När jag använt några blad som behövs vid tillagningen har jag tyvärr inte varit snabb nog att bry mig om de gröna små liven, utan skamligt låtit dem torka eller somna in av sig själva i de instängda plastbehållarna där de fått bli stående.

Nu senast planterade jag emellertid Basilikan i krukor i tid, så häromdagen blev jag även tvungen att plantera om dem igen i större krukor, eftersom de fått det allt för trångbott.

Förutom att basilikan är god till bland annat köttfärsrätter, pasta och tomatsoppa, så ska dess egenskaper vara uppiggande för sinnet och anses lindra depressioner och utmattning. Vidare ska den verka lugnande och främja matsmältningen.

På det mer andliga planet är tydligen basilikan helig inom den grekisk-ortodoxa tron och kan ingå i vigselvatten. I Rumänien ska växten dessutom på ett mystiskt sätt släppa fri de odödas själar, enligt sidan läkeörter.se. Avslutar med peppande träningsmusik för allt som växer på olika sätt genom låten Flower av Moby.