Suffragette - en historisk tillbakablick

När jag kom hem och tittade mig i spegeln förstod jag varför den unga snygga killen var så ihärdig att hjälpa till på ICA med plastpåsen, trots att jag valt en självservicestation. Under ögonen syntes svarta ränder efter mascaran som dragits med flödet av tårar som troligen gav ett tafatt intryck.

Det blev frukten efter drygt två timmars tittande på biopremiären av filmen Suffragette på filmstaden. Jag var inte ensam om att snyfta. Vi satt på rad och snörvlanden hördes både bredvid och bakom mig. I biosalongen kunde männen räknas på ena handen, vilket var ganska förståeligt.

Uppdaterat 2016-01-16

Den utlösande faktorn till tårarna var dock när maken till Maud Watts adopterade bort deras gemensamma son på hans födelsedag och vi fick gripande bevittna den lilla sonens rop efter sin mamma när adoptivföräldrarna bar iväg den lilla gråtande parveln. Det hade förekommits av att maken slängde ut Maud Watts när hon blev gripen för att hon endast hade lyssnat på ett tal av rörelsens ledare och sedan i skam-syfte körts hem till maken i polisbil. Maken förbjöd, förutom att han portade henne att träffa sonen igen och när han själv inte orkade ta hand om sonen valde han hellre adoption, än att låta modern som inget hellre önskade ta hand om honom. Något annat som gjordes i politiskt skam-syfte var att svartmåla kvinnorna i media med deras namn och fotografier. Ungefär på samma sätt som sker idag bland bloggar och forum av extremistiska politiska grupper när de försöker tysta någon.

Därefter fick vi bevittna hur poliserna tog till grovt våld mot kvinnorna med hårda slag så de föll som käglor mot marken. Förutom att det förekom en väldigt slemmig chef som tog som sin rättighet när han inte skrek åt de underbetalda kvinnorna, att  tvinga en och annan utvald flicka, att ge honom oralsex på kontoret i det sunkiga tvätteriet, som även var fyllt av giftiga gaser, skållhett vatten och brännande strykjärn, hann vi följa med kvinnorna in i fängelset ett par vändor, se hur de tvingades klä av sig och tvångsmatades via sond när de matvägrade. Vid dessa fängslanden kan vi verkligen tala om orättvisa och människor som dömdes utan legalitet.

Det var när jag tog t-banan hem idag, efter ha varit på mitt andra upprop till ny kurs på universitetet denna vecka, som jag såg anslaget kring den nya filmen, där den bedårande Carey Mulligan spelar huvudrollen som den unga tvätterskan Maud Watts som sedan blir vittne till stenkastning av några arga kvinnor som demonstrerar för sin rättighet att få rösträtt, vilka tillhörde den organiserade Suffragett- rörelsen.

Vi får möta Meryl Streep som spelar ledaren Emmeline Pankhurst, som syns endast en kort sekvens, dock som en stjärna som ger avtryck när hon håller tal och säger, I´d rather be a rebel than a slave". 

Dessutom träffar vi Helena Bonham Carter, som spelar den tuffa intelligenta apotekaren Edith som kan ställa diagnoser. Maken kan inget kring apoteksverksamhet, mer än att han ärvde apoteket. Likaså ser vi en mer välbärgad kvinna som spelar suffragette, som äger alla pengarna hos paret, dock är det maken som bestämmer och håller i dem.

I filmen finns till skillnad mot idag ett kvinnligt samarbete mellan olika klasser - arbetare och borgare. Jag rekommenderar filmen som en historiskt våldsam tillbakablick över feminismens ursprung - glöm dock inte näsdukar. Filmen visar även när det verkligen fanns något att kämpa kring, som inte handlar om att dra alla män över en kam som svin, eller den mer nischade moderna varianten som syntes för en tid sedan kring kvinnors rättighet att slippa få raka sig under armarna. Filmens eftertexter låter oss dock påminnas om att kvinnor i Saudiarabien faktiskt fick rösträtt sist av alla länder, så sent som år 2015. De får dock ännu inte köra bil själva.

Lägger in en trailer som sammanfattar den politiska verklighetsbaserade filmen Suffragette ganska bra innehållande vissa musikfrekvenser likaså.