Nyårsafton med fest, dans och sluddrande folk

Det är nästan så att man kan känna den kollektiva segheten i luften idag efter nattens firande. Staden
har varit halvt sovande och människor har idag synts lunkande och smått förvirrande på trottoarer och i promenadstråk.

Dessert - Pannacotta

Hade ändå bokat ett cykelpass idag vid 14,00 och igår hade det funnits 77 stycken ambitiösa som förbeställt träningspasset, när vi dock idag på nyårsdagen satt i salen lyste var tredje cykel tom, utan passagerare.

Igår hade vi bokat nyårssupé på Engelen, där mat och vin smakade riktigt bra och en fin och trevlig servitör gjorde sitt bästa för att möta våra behov.

Vi hade inte bokat några speciella platser, utan fick ändå en till allas belåtenhet mysig fönsterplats om än något trång med scenen på andra sidan rummet, där coverbandet Rabalder sedan spelade kanske mer än bättre med en snygg mörkhårig sångare.

Filmklipp syns nedan med den gamla låten, Hooked On A Feeling av Björn Skifs, igår spelad av bandet Rabalder på Engelen. När kvällen med tiden blev mer och mer sen fick även fler män svårare att uttrycka vad de ville säga, då orden blev förvrängda av starka Tj-ljud.

Likaså blev fler och fler mer utmanande i sin dans framåt natten, som utvecklades till en blandning av salsa och danssteg från filmen Dirty dancing komponerat med mycket korta kjolar, tighta blusar och tryckande rullande höfter. Det borde dock inte vara fel att för ett par timmar ges illusionen av att vara supersnygg och professionellt dansant även om så kanske inte är fallet.

Kvällens skål: - Vi är både halvblinda, halvdöva, men jäkligt snygga!

Kvällens raggningsreplik: - Ser du den här sedeln? Den kvinnan är lika vacker som du.

Mannen ansåg dock efter en stund att jag var en gift kvinna som hade för avsikt att vänsterprassla när jag inte ville dansa med honom.

Inne på damtoaletten delades tips råd, gemensamma bekymmer och hemligheter skämtsamt kvinnor emellan. Ute regnade det och folk bar paraply och vi såg mer ut att vara i ett regnigt London än ett vinterkallt och snövitt Sverige. När klubben stängde ville en man från Borås följa med mig hem och dricka vin, - Vi lever bara en gång, sade han förföriskt och gjorde ett tappert försök att få ett kvart-över- tre- ragg.

Nyårshälsning från 2015:års vassaste SPA

 Kom hem sent från vänner, skratt, nyårssupé med hummer och bubbel inatt, där tolvslaget betraktades ut mot ett mycket dimmigt dis med ett och annat fyrverkeri från nionde våningen från vännernas takterrass. Vaknade dock i morse abrupt vid sex-tiden av en upplevt stark klåda i handflatorna.

– Har jag fått skabb, tänkte jag och kliade mig frenetiskt.

Jag stiger upp och vinglar ut till toaletten, där jag snart får klåda under fotsulorna. När jag nyvaken ser mig i spegeln inser jag att kvinnor som frivilligt sprutar läpparna med botox för att se ut som en Anka troligen hade blivit gröna av avund, ty framför mig ser jag ett uppblåst näbbdjur som troligen kommer få svårt att tas på allvar.

Förstår att jag fått en allergisk reaktion, så jag famlar ut till köket och rotar i gömmor och akutförråd, efter något som kan dämpa panikkänslan som kommer av att nu uppleva hur strupen snörs samman och jag får svårare att andas. Hittar inget, så jag knäpper på datorn för att googla på, allergisk reaktion. kanske finns något husmorsknep, när jag istället får en smartare idé som att ringa sjukhuset, där en sjuksköterska ganska snabbt säger till mig att ringa efter ambulans. Jag ringer och berättar vad som hänt och säger, att jag kan gå ner och möta er i porten.

 – Nej, håll dig nu bara lugn och vänta, så kommer vi upp och hämtar dig snart!

Det tog kanske 10 minuter, så ringde det i porttelefonen och jag öppnar för dem. De kom inte i närheten av medias negativa skriverier, om att ambulansakutsjukvård nonchalerar människor som ringer efter hjälp och tar för lång tid på sig.

En händig kvinnlig ambulanssjuksköterska ber mig gapa stort för att kanske finna en igensvullen hals och tar sedan förarsätet. Därefter låter en snygg ambulanssjukvårdare mig kliva in först i ambulansen för att sätta mig i den enda synligt bekväma stolen. Han börjar snart gräva i medicinväskorna och får fram någon cortisonblandning han lugnt rör omkring i en mugg, som jag snart får dricka, därefter blir det mask med Ventoline-inhalationer fram till akuten.
- Ja det här kändes lite onödigt, säger jag i ett försök att socialisera bakom mask och ankförsedda läppar, vilket troligen inte gick något vidare. Aldrig mer hummer och jag som inte ens blev berusad, tänker jag flyktigt. Inne på akuten blir jag redan efter 5 minuter omhändertagen av omtänksam personal som tar blodtryck, sätter dropp och övervakning.

Jag blir sedan inkörd i ett bås framför personalrummet för övervakning några timmar. Ett par timmar senare knäpper de av både maskinell övervakning och kör ut mig från båsplats, för skön gruppsammanhållning med övriga nyårsdagspatienter ute i korridoren, med allt från berusade damer och herrar, som talade ut om saker och ting, för att andra stunden snarka högt, så den blå landstingsfilten fladdrade melodiskt över den akutsjukes kropp, till unga män med plötslig tanke om hjärtflimmerkänsla och haltande tjejer som otåligt väntar med bultande smärta.

Vi ligger så tätt att patienterna kan ta på varandra. En äldre kvinna bredvid i nattlinne har varit där i sex timmar och vinglar snart illavarslande bredvid mig på sin bår för att försöka ta sig över skyddsräcket och under sin egen bår efter något som saknas henne.

Härute i korridoren fanns inte mycket övervakning, här gällde det att överleva, så jag frågar oroligt om jag kan hjälpa henne med något, före hon faller i backen med huvudet före och får hennes vistelse på sjukhuset ännu mer förlängd.

- Letar efter min kappa, säger kvinnan irriterat. 

Jag tittar under hennes bår och svarar att det är tomt under båren, att inget ligger i korgen. Hon vänder sig irriterat och försöker sedan snurra benen över och ut mot min bår utan att hennes bår blivit låst, så den far iväg utåt och hon faller nästan in i min bår när jag får tag i hennes bår och stoppar allt före, jag får en okänd kvinna över mina ben.

- Varför lägga alla så tätt, säger kvinnan på båren flåsande och mycket irriterad.

Jag fick samma tanke själv när hennes bår blev parkerad strax bredvid min egen rolls-roas bäddad med brunt sjukhuspapper och utsikt upp mot ett tak där rörledningar och spåntak låg uppslaget som en bok i mitt stundtals intagna ryggläge, där jag försökte acceptera läget.

Framför mig står en medelåldersman med kryckor som åkt in för att träffa sin pappa, som åkt in före med ambulans, på grund av ett plötsligt uppvaknande under nyårsnatten med snabbt fallande bredvid sin egen säng i kramper.

- Ja farsan och jag har klippkort här, säger mannen skrattande och nickar mot den äldre mannen inne i ett bås som inte själv minns något av vad som hänt.

God nytt År, säger jag till undersköterskan som nyss dragit ut nålen för att ge mig frisläppning från 2015:års vassaste spa efter drygt sex timmar. Undersköterskan önskar Gott Nytt år tillbaka för att fortsätta ta order av en bestämd sjuksköterska, som högt smattrade iväg sin snabba information, om allt från sin tänkta kaffepaus till att en Lindkvist nu fått röntgentid och det var läge att ge patienten den informationen, underförstått dock inte av henne.