– Har jag fått skabb, tänkte jag och kliade mig frenetiskt.
Jag stiger upp och vinglar ut till toaletten, där jag snart får klåda under fotsulorna. När jag nyvaken ser mig i spegeln inser jag att kvinnor som frivilligt sprutar läpparna med botox för att se ut som en Anka troligen hade blivit gröna av avund, ty framför mig ser jag ett uppblåst näbbdjur som troligen kommer få svårt att tas på allvar.
Förstår att jag fått en allergisk reaktion, så jag famlar ut till köket och rotar i gömmor och akutförråd, efter något som kan dämpa panikkänslan som kommer av att nu uppleva hur strupen snörs samman och jag får svårare att andas. Hittar inget, så jag knäpper på datorn för att googla på, allergisk reaktion. kanske finns något husmorsknep, när jag istället får en smartare idé som att ringa sjukhuset, där en sjuksköterska ganska snabbt säger till mig att ringa efter ambulans. Jag ringer och berättar vad som hänt och säger, att jag kan gå ner och möta er i porten.
– Nej, håll dig nu bara lugn och vänta, så kommer vi upp och hämtar dig snart!
Det tog kanske 10 minuter, så ringde det i porttelefonen och jag öppnar för dem. De kom inte i närheten av medias negativa skriverier, om att ambulansakutsjukvård nonchalerar människor som ringer efter hjälp och tar för lång tid på sig.
En händig kvinnlig ambulanssjuksköterska ber mig gapa stort för att kanske finna en igensvullen hals och tar sedan förarsätet. Därefter låter en snygg ambulanssjukvårdare mig kliva in först i ambulansen för att sätta mig i den enda synligt bekväma stolen. Han börjar snart gräva i medicinväskorna och får fram någon cortisonblandning han lugnt rör omkring i en mugg, som jag snart får dricka, därefter blir det mask med Ventoline-inhalationer fram till akuten.
- Ja det här kändes lite onödigt, säger jag i ett försök att socialisera bakom mask och ankförsedda läppar, vilket troligen inte gick något vidare. Aldrig mer hummer och jag som inte ens blev berusad, tänker jag flyktigt. Inne på akuten blir jag redan efter 5 minuter omhändertagen av omtänksam personal som tar blodtryck, sätter dropp och övervakning.
Jag blir sedan inkörd i ett bås framför personalrummet för övervakning några timmar. Ett par timmar senare knäpper de av både maskinell övervakning och kör ut mig från båsplats, för skön gruppsammanhållning med övriga nyårsdagspatienter ute i korridoren, med allt från berusade damer och herrar, som talade ut om saker och ting, för att andra stunden snarka högt, så den blå landstingsfilten fladdrade melodiskt över den akutsjukes kropp, till unga män med plötslig tanke om hjärtflimmerkänsla och haltande tjejer som otåligt väntar med bultande smärta.
Vi ligger så tätt att patienterna kan ta på varandra. En äldre kvinna bredvid i nattlinne har varit där i sex timmar och vinglar snart illavarslande bredvid mig på sin bår för att försöka ta sig över skyddsräcket och under sin egen bår efter något som saknas henne.
Härute i korridoren fanns inte mycket övervakning, här gällde det att överleva, så jag frågar oroligt om jag kan hjälpa henne med något, före hon faller i backen med huvudet före och får hennes vistelse på sjukhuset ännu mer förlängd.
- Letar efter min kappa, säger kvinnan irriterat.
Jag tittar under hennes bår och svarar att det är tomt under båren, att inget ligger i korgen. Hon vänder sig irriterat och försöker sedan snurra benen över och ut mot min bår utan att hennes bår blivit låst, så den far iväg utåt och hon faller nästan in i min bår när jag får tag i hennes bår och stoppar allt före, jag får en okänd kvinna över mina ben.
- Varför lägga alla så tätt, säger kvinnan på båren flåsande och mycket irriterad.
Jag fick samma tanke själv när hennes bår blev parkerad strax bredvid min egen rolls-roas bäddad med brunt sjukhuspapper och utsikt upp mot ett tak där rörledningar och spåntak låg uppslaget som en bok i mitt stundtals intagna ryggläge, där jag försökte acceptera läget.
Framför mig står en medelåldersman med kryckor som åkt in för att träffa sin pappa, som åkt in före med ambulans, på grund av ett plötsligt uppvaknande under nyårsnatten med snabbt fallande bredvid sin egen säng i kramper.
- Ja farsan och jag har klippkort här, säger mannen skrattande och nickar mot den äldre mannen inne i ett bås som inte själv minns något av vad som hänt.
God nytt År, säger jag till undersköterskan som nyss dragit ut nålen för att ge mig frisläppning från 2015:års vassaste spa efter drygt sex timmar. Undersköterskan önskar Gott Nytt år tillbaka för att fortsätta ta order av en bestämd sjuksköterska, som högt smattrade iväg sin snabba information, om allt från sin tänkta kaffepaus till att en Lindkvist nu fått röntgentid och det var läge att ge patienten den informationen, underförstått dock inte av henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar