Gripande berättelser om oskyldigt dömda

Nick Yarris och Ray Krone

Har haft oväntat mycket att göra efter att jag kom hem, vilket är en orsak till skrivpausen, även om jag skrivit små noteringar om vad jag skulle kunna skriva om. Igår kväll efter 23,20 knäppte jag på TV:n och fick se en modig och lugn man i struken skjorta - Nick Yarris tala mot mig från skärmen från SVT 1 och jag undrade hur intressant det kunde bli med en man som endast tycktes hålla en lång monolog, tills jag förstod vad ämnet berörde.

Framför mig talade Nick Yarris, en man som vid första intrycket tycktes beskriva sig själv sittandes i en dödscell, så det fick mig att förvånas över det lugn han utstrålade. Endast 21 år gammal blev han felaktigt anklagad för kidnappning, våldtäkt och mord.
Han dömdes endast på indicier och spekulationer och när han beskrev polisen som uppenbart och öppet ljög om honom i rätten fick det mig åter igen att önska att jag var advokat. Tur att det inte finns någon åldersgräns för att studera vidare vart det än barkar. När Nick Yarris var ung pojke ägde han en kär hund som vän och han hade med den pudeln i knät ofta suttit försjunken i dagdrömmerier. Vid en av hans lekfulla promenader med pudeln i skogen stötte han på en äldre man, som brutalt våldförde sig på honom, för att sedan hota döda både hunden och hans familj om det kom ut vad han gjort.

Yarris höll allt detta inom sig och i sinom tid började han ta droger och med en kompis finansiera bruket med bilstölder. Han slängdes ut på gatan av familjen och i den vevan blev han oskyldigt anklagad av en polis. Med den bakgrunden står mycket emot en individ inför en dömande jury. Det fanns inte heller DNA-bevisning vid denna tidpunkt. År 1988 blev Nick Yarris dock den första fången på death row i USA att begära ett DNA-test för att bevisa sin oskuld.

Nick Yarris som berättar om sin barndom och sedan sin tid i dödscellen beskriver även hur han får en kärleksrelation med en kvinna. Hon hade med några andra politiska aktivister som var emot dödsstraff åkt runt och besökt dödsdömda fångar. Tillsammans väntar de sedan i flera år på att advokaten ska begära ett DNA-test. När beskedet sedan kommer visar det sig vara för gammalt för att ha något bevisvärde. Flickvännen orkar efter 10 år inte längre med situationen och lämnar honom.

Det tog 15 år innan DNA-tekniken med hjälp av tidigare "borttappade" bevisföremål och nytt DNA-test, nu på begäran av domaren efter att Nick Yarris plötsligt inte längre ville leva, lyckades fria Nick Yarris. När han fick beskedet bröt han ihop i fosterställning och när vakten frågade hur det var fatt kunde han inte svara, så vakten sade,

- Sätt på dig badrocken och tofflorna och följ med! 

Han förde ner Nick till dursch-rummet där han placerade honom på en stol och slog på duschen. Medan vattenstrålarna träffade Nick började sedan all gråt släppas ut som han burit under så många år. När han kom tillbaka till avdelningen skulle han flyttas till en psykiatrisk fängelseavdelning och när han frågade varför, uppgav de att de var rädda att han skulle skada dem, eftersom de behandlat honom så illa så länge. Alla privata tillhörigheter hade tagits bort från hans cell med konst och kultur och allt var inplastat. Nick satte sig då i lotusställning och tänkte,

"Tar ni allt ifrån mig ska jag nu drömma om allt jag ska få"

Den 16 januari 2004 släpptes han ut, efter att ha tillbringat mer än hälften av sitt liv oskyldig i en dödscell. De sista 14 åren utan någon som helst mänsklig kontakt, och de sista två åren, utan att få tala. Han gifte sig sedan, flyttade till England och fick en dotter.

Hittade en artikel om Nick Yarris skriven av Amnesty som även beskriver historien om Ray Krone. En man på 30 år som levde bra som sergeant i flygvapnet och annars arbetade på posten, som likaså blev anklagad och då för mord på en barservitris och kidnappning, dömd med hjälp av teknisk bevisföring innefattande "bitmärken" bekräftat av en "bitmärkesexpert". Han fick dödsstraff som sedan omvandlades till fängelsestraff på 25 år.

Även Ray Krone hade begåvats med initiativkraft att övertala domaren, om att ta ett DNA-test, där resultatet sedan istället visade sig matcha en man, som satt inne för sexuella övergrepp på en liten flicka. Ray Krone kom ut efter 10 år som oskyldigt dömd och utanför väntade ett pressuppbåd, eftersom han visat sig vara den hundrade fången som dömts till dödsstraff och sedan bevisats vara oskyldig i USA vid den tidpunkten. När Amnesty:s artikel skrevs 2004 hade 117 oskyldigt dödsdömda släpps i USA.