Söndagsnoteringar

När jag var på yogaklass idag, vilken började vid 11,00 och skulle hålla på under 75 minuter var det en vikarie som höll klassen och bröt lite på tyska. Trots att klockan var långt över 11,00 så tog hon det lugnt och avbröt inte samtalet med den elev som ställt henne frågor före klassen startat.

Jag upplevde en viss irritation att hon inte körde igång när vi andra måste vänta och när jag egentligen kände, att jag hade så mycket annat jag behövde göra, trots att jag rationellt insåg, att det inte var något att slösa energi kring. Övervägde även tanken, om jag skulle höja rösten och be henne starta igång passet istället för att prata bort det. Kunde dock hejda mig.

När hon till slut började passet retade jag mig istället på att hon lade in så mycket pausställningar, som t ex det så kallade "barnet". En övning som innebär att du ligger framåtböjd med benen böjda och särade under dig och armarna sträckta framåt och pannan i golvet. Förvisso en skön ställning som sträcker ut ryggen, dock mer en avslutande övning.

Vi har tidigare blivit bortskämda med en instruktör, som är väldigt effektiv som går igenom hela kroppen utan onödiga pauser och långa monologer. Det visar kanske istället att jag stundtals är dålig på tolerans och känslig för stress. Hur som helst gav troligen passet något mer, än om jag inte gått dit alls.

När jag efteråt gick och handlade satt en ung man i kassan, som hade ett märkligt beteende. Det var som han satt och övade på repliker inför en teaterföreställning när han talade till mig och andra kunder. Han tittade mig länge i ögonen och var väldigt tydlig när han tilltalade mig och samtidigt överdrivet trevlig, på ett sätt som nästan kunde dölja en inneboende ilska.

- Önskar du få kvittot tillbaka, sade han med hög och tydlig röst samtidigt som han tittade leende på mig, utan att ögonen log.

- Jag önskar dig en fortsatt trevlig dag, sade han slutligen lika tydligt, högt och stelt leende utan att ögonen glittrade i samklang.

Edvard Munch - Skriet

Kanske hade han varit otrevlig mot någon kund och fått påbackning av chefen. Eller så hade någon kund uppträtt otrevligt mot honom, så han omvandlade och förde vidare den känslan av ilska mot nästkommande kunder i form av undertryckt ilska omvandlad till ett överdrivet och tydligt manér.

Egentligen ville han kanske säga,

- Var det bra så din förbannade kärring, känner du dig nöjd med all skit du lyckats köpa?

- Var det verkligen tillräckligt , vill du inte även köpa några paket John silver utan filter, du ser ut att behöva röka på lite, sagt med hög röstvolym och ett stelt leende.

Eller kanske,

- Ska du ha kvittot, så varsågod, samtidigt som han knölar ihop remsan och skickar iväg pappersbollen i pannan på kunden.

Kanske avslutande med,

- Jag önskar du snubblar och tappar äggkartongen i betonggolvet din stelbenta borgarbracka!

Om alla fick säga vad de egentligen ville och kände, som många gör på nätet anonymt hade en del kunnat låta på det viset även ute i samhället.

Samtidigt kanske de sex av tio, som enligt en undersökning av Nackademin lider av söndagsångest inför den kommande arbetsveckan inte haft lika mycket ångest, om de sluppit svälja all förtret de känt.

Med tanke på att många unga enligt undersökningen hade mest söndagsångest, så tror jag en trist kortvarig, dock enkel lösning kan vara att skippa alkoholen på lördagskvällen och sova ordentligt.

Annars beskriver den irländska rockgruppen Cranberries och deras låt - Zombie vad som kan fastna och finnas ilsket i somligas huvuden.

Twitter mässande

Igår kväll surfade jag runt lite kort här och där, hos olika individers twitterkonton och blev lite låg. Det vara inga bra energier och kändes ganska kylslaget. Är själv inte aktiv på Twitter. Jag försökte förstå intresset av att flertalet människor på olika sätt twittrade och re-tweetade andras inlägg, där de skrev några korta meningar för att vänta in att andra skulle gilla kommentaren och klicka på hjärtat. Vem bryr sig egentligen. Är det normalt att sitta och skriva korta meningar ut i tomma intet, där det inte går att diskutera ordentligt. Ikväll såg jag lustigt nog att Twitter varit tillfälligt nedlagt idag, så jag undrar hur alla twittrande människor hade överlevt.

Twitter måste vara en uppmärksamhetens högborg, där var och en tycks inbilla sig att de kom med unika åsikter och preferenser kring t ex de ganska aktuella sexuella trakasserierna i Kungsträdgården och asylinvandrare i jämförelse med alla numera jättegoda jämställda svenska män! Bara det att nu sägs åsikterna av en del för att fånga rätt publik och erhålla popularitet hos vissa grupper.

Människor fångar in vad som är aktuellt för dagen. Ingen tycker troligen heller att det var ett ,varken rättvist eller smart drag av Margot Wallström att ta emot en hyresrätt av kommunal mitt i city, ändå måste alla sitta och säga samma sak, upprepande som om det vore något revolterande att uttrycka. Möjligen är syftet att på ett tjatigt sätt demonstrera vilka åsikter som bör gälla i politiskt hänseende och sedan följer flocken efter. Frågan är hur många människor som bryr sig vad andra tycker hela tiden på Twitter och vilka grupper som egentligen bevistas på forumet.

Jag fick en bild av komedifilmen Monyhy pyton, där en massa olika frälsare står i varje hörn i Jerusalem och skrikande försöker överrösta varandra med det mest slående budskapet, där vissa går förbi utan att bry sig speciellt mycket, medan andra söker svar hos de eventuella frälsarna. Hittade inte den exakta filmsnutten jag mindes, dock nedan klipp från samma film som kanske ändå skildrar människors behov av att lyssna på andras åsikter även om de ibland är ganska irrationella och ibland som på Twitter upprepas flera gånger om.

Grisar, smarthet och äckliga företeelser

Under en period som barn i den ålder då vi inte kan styra vart våra föräldrar tvingar oss, flyttade vi tillsammans med familjen till en äppelodling på Österlen från att tidigare bott i Stockholm i ett mysigt område med kompisar runt hörnet där vi byggt upp en viss trygghet.

Det var vackert i vissa delar neråt landet, dock långt till kompisar, lantligt och på vintern var det alltid snöstorm, svinkallt och klasskamraterna undrade om vi träffat Kungen och Silvia uppe i Stockholm, eller om alla var knarkare. Varje morgon var jag och min syster även tvungna att gå drygt två kilometer till en skolbuss, där en pedofilvänligt sinnad man blev förälskad i mig som barn och alltid skulle prata, vara närgången, tafsade, bjöd på godis och var allmänt äcklig och obehaglig. Med respekt för alla trevliga skåningar, så är det märkbart många pedofiler som ofta tas fast neråt ert landskap.

Dessutom hade säljaren till det äldre huset glömt att berätta att det var stora dolda fuktskador i källaren i det stora tegelhuset från sekelskiftet. Jag skulle ha behövt den juridik och ekonomi jag läst idag, så hade jag kanske kunnat hjälpa min tillfälligt allt för spontant och ekonomiskt äventyrliga pappa bättre än som barn.

Den årliga julgrisen med klar blick är framme

I morse när jag läste om de intelligenta grisarna som vi människor behandlar så hemskt, minns jag den gris som pappa införskaffade bland många andra djur, under samma period när vi åkt vilse och hamnat i Skåneland. Grisen döpte han till Drottning Silvia och med tanke på att dessa grisar är smartare än hundar är det inte mer än rätt att grisen med sitt tuffa livsöde fick ett aristokratiskt namn.

I morse läste jag i DN att Winston Churchill ska ha sagt," I like pigs. Dogs look up to us. Cats look down on us. Pigs treat us as equals.". Grisar kastreras dock idag utan bedövning varför det vore rättvist,  att de som utför dessa handlingar borde hamna i någon form av register för människor utan empati, med insikt om att dessa djur är totalt försvarslösa och emotionellt intelligenta.

Varför förnedrar och förlöjligar vi grisar frågar sig Aase Berg i Dagen nyheter idag. Även Pink Floyd:s låt "Pigs" där de sjunger "Haha charade you are", där texten ska måla upp vissa män som grisar, vilket istället borde hedra män, om vi beaktar att grisen är en mycket intelligent varelse som förvisso har vissa mindre ton sköna gruffanden för sig, men vilka människor är inte en plåga att lyssna till ibland.

Själv köper jag inte bacon längre och har aldrig tyckt om julskinka speciellt mycket och för deras skull ska jag nog fortsätta bojkotta den handeln. Martin Ragnar skriver om, "Grisens historia - Så mycket mer än fläsk" och han beskriver deras blickar som något som belyser deras skarpsinnighet.

Det är väl lite som människor att vi kan fånga in mycket vad som egentligen sägs i andras blickar. Något som inte syns alls när vi kommunicerar med människor på nätet, som beskrivs i boken, Bakom Dolda Ansikten.  Istället borde det inte finnas något behov av att springa och gömma sig som Katie Melua sjunger i låten, Wonderful life", som får bli en avslutande peppning för alla grisarna i samhället som egentligen borde få släppas ut i det fria.