Go with the flow..

Har ingen riktig motivation att skriva men så sägs det ju att man ska låta allt bara flöda - go with the flow - vi ska slappna av, bara vara och sluta oroa oss. Hur som helst när vi ikväll satt framför en mycket speciell, rolig åtminstone tycker jag hon är ganska, troligen omedvetet, underhållande. Jag gillar henne. Hon uttrycker sig med stora yviga gester och talar emellanåt med viss söderslang.

Hon tillhör kanske dem som kan ha svårt för tystnad och måste fylla ut varje tom minut med något ord. Hon påminner om en gammal kompis jag hade en gång i tiden, som jag jobbade med för många år sedan. Mycket social och vänskaplig mot alla precis som min förra hund faktiskt på ett positivt sätt.

Vi umgicks en hel del fram tills hon föll för en norrlänning och flyttade bo och pack upp till urskogen och fick några ungar. För att återgå till passet, så frågade yoga läraren oss ikväll vad vi ville få ut av lektionen - Vill vi ha ett mer högt tempo, få upp energin eller mer lugnt. Ingen svarade, så hon försökte igen och då sade jag, - Kör något som är avstressande, eftersom jag kände att min puls varit på högvarv hela dagen och några snett bredvid nickade hummande och medgivande.

Förutom att rummet var dragigt och väldigt kyligt, så kan man aldrig få för mycket av yoga. Tydligen blev jag även något avstressad, för jag tar mig sedan ut i den mörka november kvällen från gymmet med de blå plastskydden fortfarande kvar på stövlarna när jag går nerför trapporna mot trottoaren.

Annars tänkte jag för en tid sedan på att barn idag i kontrast till antistress och yoga, ofta diagnosticeras med Adhd, så fort barnen tycker de är trist att sitta still i klassrummet, så kommer en klassificering av diagnosen. Samtidigt som jag minns en klasskompis jag hade i barndomen när vi under ett par år bodde i Skåne. Hade jag varit hans mamma skulle jag varit livrädd att han skulle slå ihjäl sig. Minns att han var duktig på att skriva kreativt. Bara en dag då vi var på utflykt hela klassen stannade vi till vid en röd liten stuga i skogen och utanför fanns en sådan där äldre mycket djup brunn, som fanns förr att hämta vatten från med ett litet tak ovanför.

Den här spralliga killen hävde sig upp på kanten av brunnen, som innanför ledde till en mörk avgrund och något svart blänkte djupt längst därnere när vi blickade ner. Han slängde ner sina bägge ben och höll sig fast med bara händerna på kanten och allt annat hängande innan- och nedanför. Vår fröken försökte tala lugnt med killen, att han skulle ta sig upp igen och flera tjejer skrek inför bilden att han skulle ramla ner.

Vid ett annat tillfälle kom han in i klassrummet, där vi tolvåringar satt och hade förändrats med en konstig blick, då visade det sig att han skjutit sig själv med ett hagelgevär, så han hade fått sig ett porslinsöga. Det plockade han sedan ut och in för att få mer uppmärksamhet av dem omkring honom.

På den tiden talades det ingenting om bokstavsdiagnoser, vilket inte heller han tvunget skulle haft. Tror inte det är omöjligt att många barn idag mer kan behöva uppmärksamhet, än att de har någon diagnos. Men vad vet väl jag.

Allt vi dock säkert vet och kan är att fortsätta andas som Ingrid Michaelson sjunger med låten Keep Breathing på albumet med det passande namnet Girls and Boys.