Barn, kläder och politik

I förmiddags damp tidskriften ETC Stockholm ner i min brevlåda, utan att jag är prenumerant. Det ska vara en politisk obunden tidning, enligt Wikipedia, som dock går åt det mer röd-gröna hållet, där ett av deras stora ämnen ska beröra jämställdhetsfrågor.

Natashja Psomas Blomberg, som även har en blogg på nätet med flitiga anonyma kommentatorer som diskuterar kvinnors upplevt orättvisa situation, gentemot männen, hade i denna tidskrift skrivit en ledarkrönika med rubriken,"Vad innebär egentligen könlös?

Hon menar att det blivit ett ramaskri, då Åhléns slutat särskilja på pojkars och flickors klädavdelning, efter att Lina Rudin 30 år från Lund kritiserat deras uppdelning av kläder för pojkar och flickor, då hon menat att det verkligen inte blir en möjlighet för pojkar och flickor att få klä sig som de vill, utan det blir en för stor gränsdragning.

Jag hade helt missat den diskussionen eller noterat något kring det hela från Åhléns.

Vad är det med folk nuförtiden? Finns det inga verkliga problem att diskutera, som svälten i Afrika, det dåliga ozonskiktet eller bostadsbristen för ungdomar?

Tycker inte att barnen ska tvingas in i vissa vuxnas politiska bild av verkligheten. Natashja Psomas Blomberg frågar sig vad "könlöst" kan vara i samband, med Åhléns reducering av uppdelning för pojkar och flickors kläder på Åhléns, som hon sympatiserar med. Hon menar att vi redan som barn visste vilka regler och klädkoder som gällde och vad vi skulle anpassa oss efter.

- Ja, varför måste pojkar och flickor klä sig likadant? Får det inte vara någon skillnad? Är könet flicka lägre värderat, eftersom det ska döljas för somliga? Jag får mer en känsla av att det är egna barndomsupplevelser att tänka hur en flicka skulle vara, eller inte fick vara, för jag har inga minnen av att jag brydde mig speciellt om att vara särskilt "flickig" eller "pojkaktig", utan vi var fria barn att leka med vad och vem vi ville. Jag minns att jag i lågstadiet ändå ibland brydde mig om kläder och minns speciellt en söt, grön glittrig topp, som jag kände mig jättefin när jag bar. Jag klädde mig både i klänningar och jeans och hade inga stränga dress-koder att följa hemifrån. Blev inte heller mobbad eller utstött, så jag skötte troligen mina kort väl.

Häromdagen kom det ett par pojkar i en ålder omkring 11-12 år mot mig på trottoaren, klippta i en varsin halvlång pagefrisyr och jag vet inte om det var den påtvingade traditionellt kvinnliga pagen som gav deras nedstämda ansiktsuttryck eller bara en dålig dag.

Jag tänker att finns det föräldrar som vill föra ut sina politiska budskap genom sina barn, så vore det hemskt om dessa sedan fick uppleva mobbning i skolan, då de stack ut allt för mycket från övriga klasskompisar. Jag tror de flesta barnen både känner och upplever vad de själva vill bära för kläder även om det finns en uppdelning som kallas pojke och flicka.

Värre kan jag tycka  det är med stringtrosor och olika behåar  till småbarn, vilket ska ha tagits bort från åtminstone Lindex. Kanske finns utbudet kvar på andra ställen med "behå i fyran och string i femman" som Sydsvenskan skrev för några år sedan.

Annars finns det väldigt bra designers på barnkläder där trenden inte gått mot något "könlöst" utan mer skapats med kreativ fantasi och kanske barnglädje. Märken som Ralph Lauren och det snabbt växande märket MiniRodini där det sista skapats av en mycket kreativ svensk kvinnlig entreprenör, Cassandra Rodhin som ligger bakom den växande framgången av barnklädesmärket.