Andningspaus och lite kvällstankar

Nu är äntligen alla inlämningsuppgifter och större framföranden avklarade, så nu finns tid att studera den kvarvarande utmanande tentan i början på januari. Ska bara ta igen lite försörjningsarbete som vi bidragslösa måste hantera. Därefter har jag passerat det här målsnöret. På vägen hem  i det sura gråsvarta blöta vädret ikväll talade jag med en ambitiös kurskamrat, som sitter i styrelsen på studentföreningen som även hon tagit på sig rollen, som den som utförde och organiserade det mesta som likaså upplevt, att det fanns vissa som endast åker snålskjuts på andra på rutin. Slutsumman av den flummiga studieformen grupparbeten.

Vissa får bära övriga. Lite som samhället är i stort, förutom att en del inte har sjukdomar eller arbetslöshet som ursäkt för sin passivitet. Annars har jag bland annat arbetat en del med en gullig kvinna från Ukraina, som arbetat som polis i hemlandet, med en examen i ekologi och nu pluggade fram en kandidatexamen i ekonomi. En smart och rolig kvinna.

Jag kände igen lite av hennes fighting spirit i mig själv och kunde notera, att den som var vän med henne har en lojal sådan som backar upp starkt. Hon hade lite svårigheter med svenskan, vilket givit henne en omtenta. Kvällen före ett av våra obligatoriska seminarier fick hennes son magsjuka, så hon fick vara uppe hela natten. Dagen efter tar hennes man med sonen till sitt jobb och hon stiger upp tidigt för att delta ett par timmar på obligatoriskt seminarium och sedan skriva omtentan några timmar trots att hon knappt sovit.

När vi skulle hålla vårt föredrag var det jag som presenterade rättsfallen i stort, ritade upp kartor på tavlan och inledde. Trots vissa uttryckliga språkfel, så visade den f.d. poliskvinnan styrka och initiativkraft i jämförelse med övriga, där två pratade bättre svenska än henne. Natten före hade även hennes son varit sjuk igen men hon backade inte. Vi stod lite som två frontfigurer och idag när en av våra föreläsare var extra krävande mot mig, höjde min kurskollega rösten och sade, - Var det inte så att i Sverige krävs en accept för att ett avtal ska slutas, för att styrka lite av det jag nyss hade sagt.

Föreläsaren slingrade sig och sade hon inte sagt något var varken fel eller  rätt. Vår kvinnliga ganska tuffa föreläsare och tillika advokat var ofta uppfordrande, frågande och tycktes kräva mer av mig än andra. Det gick inte att smälta in i bakgrunden eller bli en bit av väggmålningen, utan där krävdes det snabbt svar och exakt det svar hon tänkt sig, med direkt hänvisning till paragrafer och lagar, annars blev det besvikna små utrop. De skriftliga uppgifter jag för det mesta själv skrivit åt gruppen fick dock kommentaren, "Mycket bra, av henne" som hela gruppen fick äran av när hon inte visste det mesta var från mig.

Annars kan jag hålla med Monica Antonsson om att tiggeriet borde regleras. Det finns ingen värdighet eller lukrativt av att människor som förövrigt är friska ska sitta passivt med en burk i handen i var och vartannat hörn, framför butiksingångar, bredvid bankomater, tigga utanför bostadsporten och ropa hej, hej...skramla högt med bössan, eller dagligen gå på tunnelbanan, perrongen och på pendeltågen. Det finns en man som luktar väldigt starkt som en rökt makrill och släpar sig fram på pendeltåget med en käpp slående i golvet i ena handen och ena benet dragandes efter sig, samtidigt som han håller en skramlande bössa och mässar samma höga entoniga ljud, flera timmar framträngande bland människor omgiven av denna sura doft och ett enerverande högt mässande. Kanske är många av oss svenskar naiva när en del rumäner åker hit även för att stjäla, som de själva berättar. Dessa människor behöver verkligen mycket hjälp i sitt hemland istället. Vissa kan troligen anse att det är empatilöst att inte vilja tillåta tiggeriet, frågan är vem som blir mest empatilös. Den som göder tiggeriet, cementerar människan i ett passivt tillstånd med en slängd krona i burken då och då, eller den som tror på människans egen kraft och förmåga att överleva genom mer värdiga handlingar. Det handlar kanske egentligen mer om att de är streetsmart och utnyttjar svenskens dumhet och kanske ibland vårt själviska behov av att känna oss givmilda och goda.

Konsten att vara student när genomsnittseleven är 15 år yngre

Konsten att åter igen vara student när man är ungefär 15 - 20 år äldre än genomsnittsstudenten innebär att man måste slappna av och påminna sig om att fler är yngre och därför ibland agerar irrationellt. Ibland kan man dock möta en och annan elev som är äldre än mig och då känner man en viss samhörighet. Ungefär som ett par strandsatta valrossar på en ö full av aliens från en annan tidsålder.

Nej, så farligt är det inte och ofta känner jag mig inte så mycket äldre faktiskt.

Jag har stött på många gulliga elever på de två slutförda och den tredje pågående kursen jag genomlevt detta år. Ofta tar de yngre in katten bland hermelinerna på ett mycket naturligare sätt, än äldre ofta gör mot andra. I min ålder har vi ofta blivit mer snävt seende, fastnat i en bild av hur allt ska se ut och vara i samhället. Barn och unga är ofta så mycket mer tillåtande och öppna. Kanske för att de är mindre förstörda. De är bara att se tillbaka hur öppna vi var själva för flera år sedan.

Annars har jag möjligen stött på en liten kulturkrock genom en student som kommer från Kina. Från första stund vi hamnade bredvid varandra på en föreläsning ska hon hjälpa mig med allt, utan att jag bett om det, vilket jag tolkat som att yngre i Kina har en mycket högre respekt för äldre, än vad genomsnittssvensken har mot äldre. Det har dock varit ganska irriterande ibland om jag ska vara ärlig. Något jag även haft svårt att dölja.

Uppdaterat 20015-12-06

För mycket hjälp kan uppfattas som nedlåtande så i bemötandet krävs en viss känsla. En annan norm eller oskriven regel som finns är att kvinnors ålder inte behöver nämnas eller ifrågasättas, vilket jag kan tycka är helt ok. Vad har okända med den att göra. Allt vi inte nämner behöver inte dölja något skumt, utan handlar om integritet.

Andra som eventuellt upplevt fördomar kring ålder tycks vara Martin Kellerman som åtminstone i en av hans underhållande seriestrippar berikade med en ofta svart och tragikomisk humor svarar mot uttrycket 40-årskris. Nedan kan vara ett exempel på hur omgivningen förväntar sig ett visst beteende i en viss ålder och går någon emot den uppfattningen måste det vara baserat på något fel.

Ikväll (igår kväll) eller nu går filmen, "Mig äger ingen"efter en roman av Åsa Linderborg som jag tror kan vara bra. Vi får se om jag hinner se en snutt av den.


Väl mött!