När jag blickade ut mot kajen, såg jag en man som aggressivt böjde en liten pojke ut mot vattnet. Mamman stod bredvid på ett lamt sätt och väntade ut det hela. Jag gick ut mot kajen och kände att jag ville gå fram och säga till mannen, då jag upptäckte att han var ganska farlig. Sedan såg jag en ung släkting till mig som jag kramade om. Sedan vaknade jag.
Jag har ett drömlexikon hemma bland mycket annan blandad litteratur, som jag köpte på någon marknad en gång i tiden. Det är den engelska drömterapeuten Tony Crisp, som samlat sin erfarenhet - 22 års forskning i 3 000 drömmar i en uttömmande, praktisk och intressant handbok.
När jag nu slår på ordet "båt" i dröm-lexikonet får jag bland mycket annat förklarat för mig:
"Vår resa över livets hav och vårt sätt att möta storm och stilje, som i följande exempel. Drömmen kom några veckor före ett sammanbrott som orsakats av att drömmarens hustru lämnat honom. "Jag är i en mycket stor glasbåt tillsammans med min hustru. Sjön går väldigt hög och jag är rädd för att båten ska sjunka."(Ron D).
Vidare beskrivs att många båt-/fartygsdrömmar uttrycker någonting annat: en situation som vi är involverade i tillsammans med andra människor och som det är svårt att ta sig ur, som ett äktenskap, gemensamma affärer eller armén,
Fara under en kryssning: vilja ha relationer till andra eller bli en del av andras liv. Stiga i land: lämna en livsfas, som exempelvis moderskap eller äktenskap.
Jag tolkar drömmen som att jag har ridit ut en storm och lämnat något bakom mig, för det låter bra och positivt.
Hetsade inte upp mig för att jag försovit mig, utan klädde på mig och tog mig till det andra bokade passet efter det första och klarade mig med ett leende från att få en prick. Det är inte bara statliga myndighetsregister du kan hamna i när människan halkar snett, utan även gymmet har ett restriktionssystem, efter tre missade bokade pass på raken blir du utestängd under 1 månad, trots att du betalar löpande.
Det är lite ett storebrorssystem som dämpar känslan av att vara en serviceminded verksamhet. I ett annat poängsystem såg jag nyss med stor tacksamhet att jag klarat den senaste 15-poängs-tentan. Sedan att det inte blev full pott gör inte så mycket, med tanke på att jag jobbar samtidigt. Gammalt vill man lämna bakom sig och fortsätta med nya projekt.
Annars läste jag i DN idag om hur PC Jersild, läkare, George Klein professor och författare, Tuulikki Koivunen Bylund, biskop och Björn Ulvaeus, musiker och nöjesentreprenör, skrev om rättigheten att få dödshjälp. De jämförde då svenska kvinnor på sextiotalet, som åkte till Polen för att få abort med dem som idag har råd och åker till Schweiz för att få dödshjälp.
Min första reflektion var vem ska kunna avgöra, om den dödslängtande individen inte är djupt deprimerad och förblindad i sin beslutsförmåga, eller fullt klar i sina tankar och sitt handlingsbeslut. Den andra reflektionen var vilka människor finns som kan tänka sig att arbeta med att ta livet av andra människor.
Det finns dessutom en mängd människor som tar livet av sig själva, som troligen kunnat få hjälp tillbaka, istället för att avsluta allt. Finns det ändå inte, hos alla mentalt friska människor, ett inbyggt hopp om livet in i det sista, mer än en önskan om att få dö. Någon kan ju faktiskt hinna skapa ett botemedel för cancer före den sjuka dödslängtande dör på egen hand av sin sjukdom. Och om inte hoppet finns måste det väl finnas bättre möjligheter att erbjuda, än en dödsspruta som sista utväg.
När den stundtals trasiga Kenta Gustafsson i min barndom med sin trassliga bakgrund ändå med hopp sjöng låten,"Just idag är jag stark", kan man tycka att människor med bättre förutsättningar borde ha mer styrka inombords. Men det är kanske tvärtom. Människor som har minst att klaga över lider enklare och högre.
Om man befinner sig i livet sig slutskede så ser jag inga hinder för aktiv dödshjälp. Man låter ju inte djur lida i onödan utan där ger man en spruta så djuret får somna in. Varför ska människor inte ha samma möjligheter? //T
SvaraRaderaDet var ett intressant perspektiv och jag kan förstå den vinkeln. Jag har själv haft en hund som fick cancer och när han fick dödshjälp var det min före detta som fick ta han till veterinären för sprutan. Själv skulle jag nog inte kunnat klara av det, om jag inte blev tvingad.
RaderaDet är ändå en viss skillnad mellan djur och människor, på grund av att veterinärvården inte alls är lika utvecklad när det kommer till t ex röntgen i kombination med djurens bristande kommunikationsförmåga. Han fick cancer och de sade att de inte kunde se hur spridd den hade blivit och en operation av ett organ hade kanske inte hjälpt och med det i tanke en eftervård som hade blivit totalt "indjuromant" för det stackars livet.
Vi människor har mer resurser att ta till i form av medicinsk och psykologisk forskning samt en möjlighet att avsevärt öka kvalitén inom äldrevården med mer utbildad och fler personal per patient.
Är svenska folket sedan berett att betala skattemedel för att vården ska ta livet av människor?
När en människa befinner sig i livets slutskede och har palliativ vård och utgången är given så tycker jag att dödshjälp ska finnas med som ett val för den enskilde. Det handlar inte om att vården tar livet av människor som vill leva utan om att förkorta lidandet, ett lidande som bara har ett slut. Vad beträffar skattemedel så är dödshjälp inget som ger en högre vårdkostnad, snarare det motsatta. //T
RaderaÄr alltid utgången given då?
RaderaDet du föreslår går dock emot den palliativa vården, som enligt nationella rådet för Palliativ vård menar att,
"Den palliativa vården ser döendet som en normal process och syftar till att hjälpa patienten att uppnå bästa möjliga livskvalitet vid livets slut och varken påskynda eller uppskjuta döden. Den ska stödja människor att leva med värdighet och med största möjliga välbefinnande till livets slut."
Jag tycker inte dödshjälp för människor blir en naturlig process och att, alla former av smärta istället borde kunna lindras helt utan att döda patienten.
Min mor fick t ex en hjärnblödning 1974 och förklarades hjärndöd, där de efter bara någon vecka frågade min pappa om lov kring donation av hennes hjärta, då han fortfarande var i chocktillstånd, eftersom de trots sin ganska unga ålder fått 14 år tillsammans.
Kanske hade hennes liv kunnat räddas med den lag som kom 1 januari 1988, som sade att "människan är hjärndöd när hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort."
Vem vet hur mycket mindre som krävdes 14 år före den lagen, för att kalla någon hjärndöd och koppla bort respiratorn
Enligt lag (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död, 2 §, 2 st. ska även, om människans andning upprätthålls på konstgjord väg, skall dödens inträde i stället fastställas, om "en undersökning av hjärnan med säkerhet" visar att hjärnans samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort."
Om vi idag får igenom en lag som ger tillåtelse för människor som av naturliga skäl är depressiva av sin sjukdom och indirekt tillåts ta livet av sig med hjälp och det sedan, efter någon tid uppfinns ett vaccin, en medicin, som tar bort sjukdom, all smärta och/ eller eliminerar den deprimerande känslan, vore det väl högst beklagligt.
Jag talade om skattemedel och dödshjälp i moraliskt hänseende mer än som kostnad.
Hur många seriösa läkare är beredda att ordinera dödshjälp?
Läkar-eden finns tydligen inte i Sverige längre, dock i stora andra delar av världen, som bland annat menar att deras mål främst ska vara att vårda och främja hälsa samt lindra plågor.
Om samhället tillåter dödshjälp, vilka ska kriterierna vara för att de ska anses som fullständiga för att få dödshjälp?
Tillkommer en tillåtande lag kring dödshjälp, kanske vi även ska tillåta vissa broar som brukar vara särskilt populära att hoppa från i självmordssyfte, bli mer självmordsvänliga?
I Stockholm har vi t ex Västerbron, där det i motsats till ovan anpassning, byggts höga staket, så de dödslängtande inte ska klara av att avslutande klättra över lika enkelt och dunsa ner i det kalla strömma vattnet.
Befinner sig en person i palliativ vård så är utgången given - ja. Den enda "hjälp" som erbjuds är högre och högre doser av morfin. En slags dödshjälp måhända? Dock inte den dödshjälp som jag eftersträvar.//T
RaderaUlvaeus nämnde som förklaring hos Fredrik Skavlan kring sin önskan om dödshjälp att han haft erfarenhet av föräldrar som legat på vårdhem, så han vill ha dödshjälp som möjlig utväg, före ha egentligen vet hur hans liv slutar.
RaderaDet handlar väl mer om människors rädsla att hamna i ett jobbigt slut, som de ännu inte vet ska infinna sig. Jag menar att istället för att satsa på lagändringar med mycket svåra avvägningar kring vem som är lämpad att få dödshjälp eller inte och mycket annat, så borde det satsas resurser och forskning på att få människor till livsglädjande och värdiga liv även till slutet.
Hur stor är livsglädjen och hur värdigt är livet när en person endast kan ligga ner, sondmatas och för att stå ut med smärtorna så måste stora doser morfin ges. Är detta eftersträvansvärt eller finns det andra alternativ? //T
SvaraRaderaJag har inte menat att en sådan situation skapar livsglädje, utan att mer forskning och resurser ska satsas så människor slipper hamna i en sådan situation och istället får livsglädje.
RaderaVet annars av erfarenhet inom, förvisso barnsjukvård, för många år sedan, där de ibland hamnade småpatienter som fick ligga som kollin. En liten charmig flicka, som ofta skrattade, som på grund av syrebrist och insulinrubbning då hon föddes, flera gånger per dygn lade av att andas och blev helt blå i ansiktet så vi fick använda rubensblåsa för att få igång henne. Hon var 1 år och gavs syrgas och var svullen i hela kroppen, där sade en läkare till slut att vi inte skulle tillsätta några livsuppehållande åtgärder när hon slutade andas utan låta henne dö, trots att detta gjorts varje natt.
En annan flicka låg inne på grund av att hon blivit påkörd av en bil. Hon låg på akutsjukhus från hon var två till hon var fem år med hjärnskada, tracheostomi och ständiga kraftiga kramper i ben, armar och huvud som spändes bakåt. Hon sondmatades. I hennes fall borde de gjort en hjärnundersökning, för att se hur vaken hon egentligen var, för hon hade inget värdigt liv och fullt med kramper, inte heller syntes någon förbättring i hennes tillstånd.
Nej, det låter inte eftersträvansvärt och det gäller väl i den typen av situationer och med patientens egna medvetna accepterande, när sista tiden närmar sig, att inte tillsätta några medicinska livsuppehållande medel.
Jag vet inte om det även vid kända diagnoser och prognoser skulle kunna skrivas någon form av överenskommelse, mellan patienten och läkaren, före hon blir för drogad över hennes önskan kring sitt liv och avslut.
Om det finns vissa diagnoser som har väldigt plågsamma slut utan något känt botemedel, så kanske en sådan skriftlig överenskommelse kan träffas, före forskarna hittar bättre medel för att ge patienterna ett värdigt liv och helst ett tillfrisknande.
Ja usch vilket hemskt öde. Läste artikeln.
SvaraRaderaTror annars att som anhörig kan det vara väldigt plågsamt att sitta bredvid maktlös och i vissa fall troligen lida mer än patienten.